söndag 26 oktober 2014

Hur mycket information behöver en investerare ?

Intro

Något som förekommer tusenfalt i dagens sammanflätade och globaliserade ekonomier är information. Med internets hjälp har det blivit enkelt att med några knapptryck få veta vad som förekommer i jordens alla hörn och ibland blir det för mycket. Informationen som kommer är helt enkelt för ofiltrerad, för massiv att bearbeta och blir bara brus som förvirrar. Man skulle kunna tro att en stor mängd information ökar möjligheterna att fatta ett välinformerat och förhoppningsvis optimalt beslut. Samtidigt leder överflödet lätt till en mental blackout. Med bara två alternativ blir det lättare att agera och väga alternativen mot varandra. Därför försöker psyket koka ner en oändlig mängd valmöjligheter till något som går att hantera i någon mån. Det på pappret optimala beslutet går inte alltid att fatta av praktiska orsaker. I en krigssituation exempelvis, måste man agera när kulorna viner kring öronen och krutröken ligger som en våt filt över slagfältet. I ett sådant läge är det bättre att fatta ett beslut fort än att försöka komma fram till det i någon mening "optimala beslutet". Det optimala beslutet tar förmodligen för lång tid och när det väl fattas, har fienden redan sprungit genom de egna linjerna. Ett snabbare beslut, som kanske inte är lika genomtänkt, tenderar att då vara bättre därför att någonting görs. Ofta är det bättre att falla i sin strävan att hoppa än att aldrig hoppa. För mycket information kan vara lika skadlig som för litet information.

En balansgång - två kategorier av investerare

För en investerare är balansgången ofta hårfin mellan vilken mängd av information som krävs eller bör krävas vid en investering. Den ena extremgruppen är så kallade kamikaze-investerare. De gör ingen research (kanske att de äter glassen om det är en glasstillverkare och frågar polarna om de också uppskattar produkten). Kanske köper de för att hisspojken eller taxichauffören hittat ett hett tips. Kanske är de trötta på gubbaktier och vill uppfylla den amerikanska drömmen på svensk mark. Med två tomma händer, en stark drivkraft och en hacka vill de skapa sig en rikedom baserad på hårt arbete så att de sedan kan spegla sig i glansen av att vara sin egen lyckas smed. I Sverige finns förstås inget Yukon, så moderna investerare nöjer sig ofta med aktier som sysslar med gruvverksamhet. Eller biotech, eller någon annan forskning. Det viktiga är att kassaflödena absolut inte är positiva. Bland kamikaze-investerarna finns också dem som köper gubbaktier, men de är relativt få och inte särdeles högljudda: tomma tunnor skramlar som bekant mest.

Den andra extremgruppen gör extremt mycket research. Låt oss kalla denna grupp för djupgrävarna: De gräver sig ned i marknadsandelar, konkurrenter, veckostatistik på försäljning på diverse obskyra prisjämförelsesajter. De ringer styrelseledamot och VD, konkurrenter och leverantörer. De spejar på investerarpresentationer, lystrar ivrigt vid minsta rörelse som ger information om bolaget och flackar aldrig med blicken. I stället för att som vanliga dödliga människor slösurfa på exempelvis aftonbladet när tristessen på jobbet gör sig påmind, fortsätter dessa personer leta information på arbetstid. Tiden som läggs ned är enorm och kan närmast jämföras med investmentbankirer i London. Denna besynnerliga arbetsgrupp jobbar ofta 16 timmar om dagen eller mer i vad som kritikerna kallar en saltgruva. De jobbar hårt som galärslavar i hopp om att kunna göra karriär senare.

Var befinner jag mig?

När vi har dessa två grupper av investerare klara för oss, kan man fråga sig vilken grupp undertecknad sympatiserar med. Låt oss hoppa trumvirveln och mässingorkestern samt gå direkt till kritan: kamikaze-investeraren håller jag varmare om hjärtat. Innan ni reagerar med förtvivlan och misstro, låt mig berätta varför. Kamikaze-investeraren bygger sina resonemang på enkelhet och det är därför det sättet att investera är tilltalande. För enkelt kanske ni hävdar och ja, det håller jag med om i många fall, men poängen är att litet, men viktig information är bättre än mycket och överflödig information. Det är skillnad på kvantitet och kvalitet. Jag tror att det var Josef Stalin som yttrade att "Kvantitet ger viss kvalitet". Det har han förstås rätt i, men det finns en gräns. Inte allt som är viktigt kan räknas och allt som kan räknas är inte viktigt. Mer antaganden och därmed större behov av information ger större osäkerhet, fler variabler att förhålla sig till och fler saker som kan gå käpprätt åt helvetia. Ofta i investeringar är det få variabler som är viktiga för om ett case är lyckat eller inte. Därför gillar jag att göra research, men det behöver inte vara överdrivet. Exempelvis kan varumärkets styrka i Coca-Cola vara en sådan nyckelfaktor, medan lågkostnadsproduktion kan vara nyckeln i det koreanska stålbolaget Posco.

Man kan se det som att leka viskleken på ett ålderdomshem. Visst, det kanske är kul när man är tre eller fyra personer, men är man femton pers och därmed beroende av att många variabler ska klaffa, brukar det gå sämre (vilket kanske är roligare förvisso, men ändå). Det är alltid någon som tappat hörapparaten eller måste gå på toa eller dylikt. Det blir svårare att spela och få flyt i spelet. En välbekant lag, kallad Murphys lag, formulerades av ingenjören Edward A Murphy. På fyrtiotalet experimenterade han med raketslädar för USAs armé och arbetslaget han var i försökte ständigt minimera alla risker för att saker kunde gå fel. Formuleringen av lagen var: "Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet". Om man har en investeringstes som bygger på att fem faktorer kan slå in är risken stor att inte alla gör det. Vad det handlar om är att göra investerandet så simpelt som möjligt, men inte simplare. Att tvinga sig att tänka djupare kring de absolut viktigaste faktorerna är en bra tankeövning och hjälper vidare sedan när man ska utvärdera investeringen och se hur det gått. Vid löpande utvärdering är det bra att ha en ursprungsanledning för att kunna utvärdera om den fortfarande är giltig. Bygger ens case på tiotals antaganden, ökar riskerna betydligt.

Länken mellan värderingen och mängden av information som krävs

Vissa investerare har ett avancerat excelark, med kassaflödesestimat fem år framåt, WACC, betavärden, antaganden om räntan, antaganden om BNP-tillväxt, antaganden om tillväxt och marginaler. Sådant är ingenting för mig. I stället skjuter jag med hagelbrakare från höften på en måltavla som är relativt nära. Att förlita sig på massor av antaganden ser jag som att med älgstudsare och kikarsikte träffa en tavla som är betydligt längre bort. Då är skytten mycket mer beroende av kikarsiktets kvalitet, gevärets kvalitet, vindens påverkan på skottet och skakiga händer hos skytten osv. Behovet av mycket information begränsas radikalt genom en låg värdering. Köper man ett bolag som tidigare växt 10 % årligen med god lönsamhet, till trettio gånger vinsten ser jag det som nödvändigt att göra mycket mer research än om man köper ett bolag med obefintlig tillväxt till sju gånger vinsten. Betalar man ett högt pris för ett bolag måste man vara mycket säker på att marginaler, tillväxt och så vidare ska se ut på ett visst sätt.

Genom att kliva in på en låg värdering får man en större säkerhetsmarginal mot felaktiga antaganden från början och då brukar man inte behöva lika mycket information. Ofta investerar jag i obskyra utländska bolag och jag har typiskt sett mindre information om dem än om svenska motsvarigheter. Det som ändå gör mig bekväm är att jag har grundläggande information, exempelvis om vad de sysslar med, men utöver det har jag siffrorna som berättar en historia. Marginalnyttan av information är starkt avtagande och den fjärde nyckelfaktorn för en framgångsrik investering ger sällan mycket mer av värde som de tre första inte tagit upp.

Även om man köper ett högt värderat bolag och gör research i sju svåra år har man en till nackdel mot sig. Framtiden är osäker per definition. Framtiden är en diffus hägring i horisonten som aldrig kan förutspås, hur duktigt man än analyserar situationen. Ibland vinner vi och ibland förlorar vi. Svarta svanar kan dyka upp, katastrofer inträffar och antaganden som verkade rimliga i framrutan ser i bakspegeln ut som verket av en clown. Onekligen gäller det alla bolag. Det gäller bolag man gjort intensiv research på, eller bolag som man hittade genom tips på baksidan av mjölkpaketet. Det gäller högt värderade tillväxtmaskiner och lågt värderade gubbföretag. Skillnaden är att fallhöjden minskas genom en låg värdering. Genom att göra för mycket "research" kan man vagga in sig i en falsk trygghet om att man själv aldrig kommer att trampa på minor. Så är det givetvis aldrig. Alla kan drabbas, men ju mindre optimism som bakats in i nyckelantagandena och ju färre de är till antalet, desto mindre blir fallhöjden.

Sammanfattning

All viktig information kan inte kvantifieras och all kvantifierbar information är inte viktig. I varje given investering brukar få faktorer vara avgörande. Fokusera därför på det som är viktigt. Fler antaganden, gör att fler saker riskerar att gå fel. Jag är därför någonstans mellan kamikaze-investerare och djupgrävare, men kanske mer åt kamikaze-hållet. Enkelhet är tilltalande, samtidigt som jag vill veta vad jag köper. Några få nyckelfaktorer brukar vara tillräckligt och framtiden är per definition osäker. Lektion nummer ett: vi vinner inte alltid. För att undvika effekten av minor, kräver jag från början en säkerhetsmarginal i värderingen och därmed minskar behovet av information.

Hur ser ni på behovet av information? Vilken av de två investerartyperna är ni närmast? Hur ser ni till att informationen vid er research är relevant och inte bara brus?



fredag 10 oktober 2014

Aktier - andelar eller papperslappar?



Intro

När man står i den lokala ICA-butiken och ska köpa snask, läskeblask eller vad det nu än må vara är det lätt hänt att kön ringlar sig lång och under dessa tider kan man få uppenbarelser. Den kund som står precis före brukar ta extra lång tid på sig att betala kalaset av någon anledning och ska med nöd och näppe fiska upp några mossiga mynt som troligen inte sett dagsljus sedan åttiotalet. I denna process kan blicken börja flacka och leta efter någonting att vila ögonen på som är en gnutta mer intressant än snigeln framför. Då brukar jag börja titta på cigarettpaket som lättillgängligt hägrar ovanför kassan och det är inte för att jag är kedjerökare, aktieägare i tobaksbolag eller något annat. Skälet är i stället att cigarettpaketens yta till hälften upptas av texter om hur skadlig rökningen är, på direktiv av farbror staten. "Rökning kan allvarligt skada dig och andra i din omgivning" eller dylikt står det med prydlig text. Dessa inte särskilt subtila budskap är intressanta för det sätter tankarna i rullning.

Då brukar jag fundera på varför liknande skyltar inte finns i andra delar av samhället? Varning för beroende på nya mobiltelefonen eller varning för avundsjuka blickar på Ferrarin. Ett samhälle fullt av skyltar hade kanske fått ett löjets skimmer över sig och Sverige hade kanske blivit världens slagpåse att skratta åt. Tankarna är som ni märker inte särskilt realistiska, men hjärnan gör vad som helst för att fly tanken på att tiden i kön är fullständigt bortkastad. På aktiemarknaden finns liknande skyltar hos banker och andra i små texter på baksidan av prospekt och andra dokument som ska få hugade spekulanter att pantsätta hus och hem för att gå in på aktiemarknaden, gärna genom en dyr och halvrisig fond som kan bekosta en och annan flott villa åt ledningen. Kanske borde fler varningar om volatilitet vara på sin plats, givet den stora nervositeten som nyligen kommit upp till ytan.

Sömnlösa nätter och effektiva marknader

På senare tid har börsen gått ned något och vissa personer får skrämselhicka och frågar på forum och annat med gråten i halsen om de ska sälja av alla sina börsplaceringar för att rädda det som räddas kan av familjesilvret. Hulkande och med rödgråtna ögon vill de borra ned huvudet i kudden eller likt en struts ned i sanden och aldrig mer höra talas om aktier. Åtminstone innan innehavet är på plus för då blir det annat ljud i skällan och klackarna slås i taket. På samma sätt som ögonen är spegeln in i människans inre ses kursen av många som spegeln in i bolagets inre.

Att tänka så är naturligt om man ser aktier som symboler som blinkar varje sekund för varje kursändring. Aktiernas pris är enligt detta synsätt direkt kopplade till värdet. Har aktien gått ned är företaget mindre värt och detta synsätt är läget som borde råda ifall marknaden var helt effektiv. Går jakmjölkspriset i Mongoliet ned 10 % kommer marknaden i ögonblicket av några sekunder justera sina förväntningar på alla bolags framtida kassaflöden och vinster.  Att syssla med fundamental analys är med andra ord ett överflödigt sisyfosarbete, en syssla som aldrig kommer leda till någon överavkastning. Kreti och pleti har samma publika information tillgänglig och kan dra samma slutsatser om företagets framtid. Tänker man så har jag full förståelse för en oro och rädsla som uppkommer om ens aktier går ned, värdet sjunker ju i samma takt!

Uppenbarelsen

Tro mig, jag var likadan en gång i tiden. Mitt aktieägande var spekulativt och jag trodde att jag kunde förutspå marknadens cykler. Det kunde jag, men på så sätt att jag köpte när det var dyrt och sålde när det var billigt. Kombinationen var inte lyckad, men i strävan efter att köpa billigt och sälja dyrt blir det ofta tvärtom. Varje procent som ett innehav gick ned började jag gå runt i cirklar och tugga fradga, inte på riktigt förstås, men det var så det kändes. Varje nedgång var en outhärdlig kamp på liv och död. Varje sekund var det frestande att kasta in handduken och sälja innehavet för att undvika mer elände. Enligt legenden satt Newton och slumrade under ett äppelträd och upptäckte gravitationen när ett äpple vinande med ett ömt knyck landade i hans hårbotten. Upplevelsen var något liknande för mig när jag började läsa om värdeinvestering: att pris och värde är olika saker. Hela mitt sätt att tänka förändrades radikalt och utan uppenbarelsen som jag fick hade jag haft svårt att utvecklas som investerare: marknaden har inte alltid rätt och kan vara manodepressiv.

I stället började jag att tänka som en ägare i ett bolag. Jag äger inte en papperslapp, utan en andel av företaget. En ytterst liten andel av företagets tillgångar, kassaflöden och vinster tillhör mig. Dagligen arbetar företaget med att producera varor som säljs och av vinsten får jag en liten del. Företaget fortsätter att göra så även om aktiekursen tar stryk eller om sentimentet går söderut. Värdet av företaget ligger i hur insatsvarorna kan förädlas till varor som kan säljas dyrare till kunder.

Först när jag anammade detta synsätt kunde jag uthärda kursnedgångar bättre. Så länge inget har förändrats fundamentalt i företaget, är värdet någorlunda intakt, men om priset sjunker innebär det per definition att investeringen nu är säkrare än tidigare. Om en tillgång är värd 100 kronor, men handlas till 80 är det en marginal på 20 %. Ju mer priset sjunker, desto säkrare blir det och i samma veva började jag ifrågasätta uttrycket "High risk, high reward". Snarare är det tvärtom, ju billigare något kan köpas desto lägre är risken, samtidigt som potentialen är högre.

Implikationer

Uppenbarelsen jag fick var en pånyttfödelse på så sätt att jag nu kunde vara mer tålmodig. Som jag sagt tidigare är börsen en plats där pengar långsamt flyttas från de otåliga personer som vill ha sin marshmallow direkt, till de som har nerverna att vänta och vara tålmodiga. Jag välkomnar därför en nedgång på börsen, för att jag är långsiktig och inte kortsiktig spekulant. För mig kan gärna börsen gå ned till nivåerna 2008 och stanna där i fem år. Det skulle leda till att jag för mitt nysparande skulle få fler företagsandelar och att mina utdelningar jag får varje år kan köpa mig fler andelar. Nedgångar är välsignelser som jag inte bara välkomnar, men också hoppas på och önskar. De är lika naturliga som årstiderna i naturen och inget att vara rädd för.

Går börsen ned, gäller det att kunna ha tålamod: jorden kommer inte att gå under den här gången heller. På lång sikt är det svårt att vara annat än optimist när man ser hur mycket bättre vi har det än våra föräldrar hade det, eller hur deras föräldrar hade det. Orosmoln kan då och då torna upp sig i horisonten och förmörka solen, men solen kommer inte att sluta skina. Frågan alla som är på börsen bör ställa sig är ifall de hade kunnat klara en nedgång på femtio procent psykiskt. Många skulle inte det och frågan är då ifall börsen är rätt lekplats eller om det finns roligare ställen att leka på, där vågorna inte är lika höga.


En tröst i mörkret

Slutligen har jag en tröst till alla er där ute som fortfarande grämer er för att börsen har gått ned och att monopol-pengar har försvunnit från kontot. Det är betydligt värre för mig. Varje månad och år som börsen går upp är en sorgens dag för mig. Vad det innebär är att värderingarna ökar (multipelexpansion) och att det blir svårare att hitta köpvärda bolag. Många gånger har jag fått gråta mig till sömns för att nedgången aldrig kommer. Ibland har jag gått så långt att jag tagit mig till den lokala parken för att kasta ut brödsmulor till duvor, allt för att slippa tänka på eländet och misären på en marknad som aldrig vill gå ned. Kanske och bara kanske kan vi få se en större nedgång snart, men jag har inga högt ställda förhoppningar. Enligt min kristallkula kan det dröja ett tag till. Mellan snyftningarna letar jag med ljus och lykta efter köpvärda bolag, men det är tufft. Förhoppningsvis kan det snart bli lättare.

Hur ser ni på nedgångar? Skulle ni klara en nedgång på 50 % ?


söndag 5 oktober 2014

Legend - Australiens Malmbergs elektriska?












Intro

När jag screenar efter bolag sållar jag på vissa kriterier och sedan tar jag en snabbtitt på respektive bolag för att se om det verkar vara något att hänga i julgranen eller inte. I det här fallet var det en ren slump att jag bestämde mig för att granska bolaget vidare. Värderingen och resultaten såg vettiga ut, men när jag såg att de verkar inom branschen "semiconductors", eller halvledare fick mina mungipor en allt svårare kamp att utkämpa mot gravitationen. Första instinkten var att klicka vidare, men något höll mig kvar, kanske att bolag som Intel visat att branschen inte behöver vara så rutten ändå. Ju mer jag läste, desto intressantare blev det. Klassificeringen verkade vara en gammal kvarleva från en svunnen tid och inte spegla den förvandling av bolaget som ägt rum på senare år. Frågan jag ställde mig var vad som skulle vara legendariskt med bolaget.


Verksamhet


The Company operates in two segments: memory modules and semiconductors segment, which manufactures application specific memory for information technology applications, as well as designs and manufactures integrated circuits, thick film hybrids, and ceramic printed circuit boards for use across industries, including medical, telecommunications, lighting, automotive and consumer electrical, and electrical, data and communications segment, which distributes a range of house branded electrical connectivity products and tools, cable assemblies, data and computer room products.

Historiskt har Legend i stort sett bara sysslat med halvledare. Tillverkningen av halvledare kännetecknas av starka cykliska vågor som slår mot resultatet och ett krav på att aldrig halka efter i utvecklingen. Branschen har sin beskärda del problem, enkelt uttryckt. Under finanskrisen fick man stora problem och gick då inom halvledare över till mer specialiserade produkter med mindre volymer, högre marginaler och bättre inträdesbarriärer. Hittills har det fungerat ganska väl, om än med något volatil intjäning. Detta segment var emellertid inte det som väckte mitt intresse.

Vad som är mer intressant är det andra segmentet som säljer allehanda elektroniska prylar till elinstallatörer och grossister etc. Man kan tänka på det som ett Malmbergs i Australien. De säljer även komponenter till kraftindustrin och ledningen har under senare år gjort en rad förvärv inom området. Intåget till grossistverksamheten började med förvärvet av CABAC för 25 m år 2006 (marknadsvärde på hela bolaget i dag 55 M).

Elektroniksegmentets resultat har varit något nedtryckt de två senaste åren och det beror på att byggindustrin varit något dämpad. Även gruvindustrin är inte helt oviktig för bolaget och den har som bekant fallit nedför en klippa de senaste åren. Vad jag ser är inte på något sätt ett bolag med ointagbara konkurrensfördelar, utan jag ser liksom Malmbergs ett välskött bolag med hygglig lönsamhet som tuffar på. Majoriteten av omsättningen kommer från detta tråkigare segment, men det är här ledningen ständigt letar efter nya förvärv och det är här man vill växa. Konkurrenterna är typiskt sett små och goda möjligheter till förvärv borde finnas. Tidigare har man gjort relativt förmånliga förvärv till multiplar runt 3-4 ggr EBIT. Kan man hitta sådana förvärv i framtiden, torde de kunna ske till relativt begränsad risk.


Ledning och aktieägare


Vad gäller ledningen kan man inte säga så mycket häftigt, VD Brian Dowe äger ca en tredjedel av bolaget (62 m aktier) Han är VD sedan ett antal år tillbaka (2002). Vad som hände under finanskrisen var att det började gå knackigare, varefter man organiserade om verksamheten och avyttrade icke önskvärda delar av företaget. En nyemission klubbades också igenom. Förvärvsstrategin hade visat sig för aggressiv och bolaget tyngdes av skulder över 3 ggr EBITDA. En vis man sade att erfarenhetens rot är bitter, men dess frukter är söta. Nu när man har den här erfarenheten måste det mycket till för att samma misstag ska upprepas. Ledning och VD vet alltför väl vad det kostar att hamna snett och jag tror inte att de vill dit en gång till.

Till skillnad från Picanol är det här alltså inte någon som går in i ett bolag och får det på fötter med destination månen. Snarare är det här en ledare som varit med bolaget i vått och torrt, kanske gjort strategiska missar, vem vet, men han verkar ta lärdom av dem och det är det centrala för mig. Han verkar inte göra särskilt mycket väsen av sig. Något jag gillar är att han talar mycket om kostnadskontroll och att inte sätta på spenderbyxorna.

Aktien går att handla via telefonorder med minimicourtage kring 350 kronor genom Avanza. Genomsnittsvolym 400 000 SEK+ dagligen.


Finansiellt 





Pris per aktie 0,25 

Mcap  55 M

EV 68 M


Bilden av ett bolag med relativt stabil intjäning framträder. De senaste åren har gått sämre, men det betyder allt annat lika att intjäningen i dag är under en normalnivå. Kommer rörelsemarginalen tillbaka till tidigare nivåer närmare 14, snarare än 10 %, kan vinsten få sig en rejäl fart. Givetvis är det önsketänkande från min sida, åtminstone närmaste åren, men ledningen har flaggat för ökad vinst under räkenskapsåret 2015 (innevarande år). Vad som kan nämnas är att de tog engångskostnader för nedskrivningar av kundfordringar 2013, vilket innebär att 2014 i praktiken var ett år av lägre lönsamhet. Lönsamheten i bolaget är och har varit vettig, men inte spektakulär, med ROE-nivåer över 10 %. 2012 uppnåddes närmare 18 %. Något som inte är med i siffrorna ovan, men som är fascinerande är att de delat ut 0,175 förra året och något liknande förra året. Direktavkastningen är fin och trots hög utdelning kan de växa. Förvisso har tillväxten inte varit alla kanoners senaste åren, men skam den som ger sig: tålamod är guld värt.

Vad gäller finansiella ställningen är nettoskulden 13 M och de har en del goodwill på balansräkningen efter de förvärv som gjorts. Med andra ord är det inget för slaktvärdesletare (Gordon Gekko-investerare). Det handlas emellertid lägre än bokvärdet, även om det är ett bokvärde som innehåller en del luft. 

Andel av resultat före skatt från respektive segment.

Vad som kan observeras i grafen ovan är att industrial blir allt viktigare för bolaget, vilket förmodligen kommer att fortsätta med fler förvärv osv. De senaste två åren har Industrials vinster tagit stryk, men i takt med att konjunkturen förbättras och gruvindustrin så smått vaknar ur sin törnrosasömn, borde vinsterna kunna öka. Över 90 % av omsättningen kommer från Industrial-segmentet. Marginalerna inom halvledarsegmenetet är med andra ord fantastiska. En risk är att en kund inom Industrial står för drygt 20 % av koncernens omsättning. 

Värdering 

Bolaget värderas till 8 ggr föregående års vinst eller till 9 ggr NOPAT. Det tycker inte jag är särskilt utmanande. Marknaden har handlat ned bolaget ganska kraftigt då 2014 kanske sågs som en besvikelse, men så förbannat risigt tycker jag inte att det gick. Trots allt är det ingen fullständig kollaps. Fallhöjden har minskat i takt med att marknadens pessimism har fått styrfart. Att hitta bolag med liknande historik till 8 ggr vinsten låter sig inte göras lätt. Förväntningarna är inte särskilt höga efter några års kräftgång och det gör att aktien inte behöver vara dyr, även om några antaganden visar sig felaktiga. Sjunker vinsten 20 % är värderingen fortfarande 10 ggr vinsten, vilket inte är mycket i relativa eller absoluta mått.  Med dagens nivåer ser jag att det finns en säkerhetsmarginal, även om svarta svanar och oväntade risker alltid riskerar att rubba en perfekt illusion. 8 ggr vinsten är bland det bättre jag kan hitta i dagens marknad och borde innebära en avkastning på 1/8 = 12,5 % årligen.


Sammanfattning

Visst finns risker i termer av ökad konkurrens eller teknologiskiften inom halvledarsegmentet, men det balanseras upp av en fin historik och möjligheten till billiga förvärv á la Indutrade för att ta ett svenskt exempel. Kaptenen är garvad och vet bättre i dag hur han ska undvika problem. Om historiken är en någorlunda spegel av framtiden tycker jag att värderingen ser aptitlig ut. Ju mer jag funderar på det, desto mer tänker jag på Malmbergs. Du har huvudägare tillika VD som varit med ett bra tag och rattat skutan och de gör inte mycket väsen av sig. (Låt vara att Folke hamnade i fyllecell och försökte slå någon ordningsvakt). Produkterna man säljer är lika varandra och de är tråkiga och osexiga (åtminstone industrial-segmentet). Skillnaderna är väl att Malmbergs växer organiskt och inte vill förvärva lika mycket. Även om vissa risker finns ser jag ändå ett välskött bolag framför mig. Om konjunkturen blir sämre innan den blir bättre går aldrig att veta. Australiensiska byggandet kan stå och stampa några år, vem vet, men det är en risk jag får leva med.  


Disclosure:
Jag är aktieägare. 

Länkar:
Ska ni läsa årsredovisningar, rekommenderas den här sidan: http://www.asx.com.au/asx/statistics/announcements.do?by=asxCode&asxCode=LGD&timeframe=Y&year=2014 I länken kan 2014 bytas ut mot valfritt år. 

Rapporter från analytiker.
http://www.legendcorporate.com/investor_relations/news/LGD_25aug14.pdf
http://www.sharecafe.com.au/roger_m.asp?a=AV&ai=24755

Investerarpresentation: http://www.asx.com.au/asxpdf/20140922/pdf/42sc0yzp60l69l.pdf