onsdag 6 december 2017

Finland 100 år - en historisk tillbakablick

Som bekant firar vårt östra grannland 100 år och som historieintresserad tänkte jag därför skriva en historisk tillbakablick helt utan någon koppling till aktiemarknaden. 

Solen arbetar sig mödosamt upp för ett grådisigt himlavalv och försöker ge liv och grönska åt slumrande träd och storslagna berg, vilka förefaller vara djupt försjunka i tankar. I städerna och i byarna, bland snötäckta hus och under rykande skorstenar, förefaller livet vara som vanligt. Men under snötäcket och jorden bär den finska drivan på en sorgesam upplevelse. Den 6 december 2017 är det 100 år sedan Finland blev självständigt. Självständigheten är något som varje finne är stolt över, men den hade ett högt pris och den har varit skör. Finland utropade sin självständighet i kölvattnet av den ryska revolutionen, vilket även ett antal andra grannländer gjorde, såsom de baltiska staterna. Därefter följde ett mycket blodigt inbördeskrig mellan de röda och de vita som kännetecknades av terror, rena arkebuseringar och andra ohyggligheter. Efter nära fyra månaders strider och nära 40 000 döda var kriget över och de vita stod som segrare. De kommenderades av Carl Gustaf Mannerheim, hela Finlands nationalhjälte, i klass med Gustav Vasa i Sverige. Efter en relativt skör period skulle stora delar av Europa dras in i andra världskriget på 40-talet. Finland var inget undantag.

Vinterkriget 

Fråga en finne något som Finland kan vara stolta över och du kan höra många svar. Spriten koskenkorva, Vm-gulden i hockey 1995 samt 2011, Nokia innan skutan kapsejsade eller idrottarna Paavo Nurmi och Teemu Selänne. Alla är trevliga svar som har sina meriter, men de går inte ned i den finska folksjälen. De fångar inte strävandena av en hel nation och kan aldrig fånga vintern 39/40 när det lilla landet i Norden med ett ganska udda språk var i hela världens blickfång. Det var den kallaste vintern i mannaminne där kvicksilvret ofta retirerade mot minus 40. Det var nu stora Sovjet hade för avsikt att sluka lilleputten Finland. Det var David mot Goliat.

Under sensommaren ställde Ryssland krav till Finland samt de baltiska länderna om att få ha militärbaser i respektive land. De baltiska länderna såg sig tvingade att acceptera förslaget, men blev sedermera helt ockuperade. Finland vägrade. Den 30 november 1939 inleddes därför fientligheterna med vinande flyganfall över Helsingfors. De ryska generalerna räknade med att kunna erbjuda Finland på ett silverfat till Stalin lagom till dennes födelsedag 18 december. Det fanns mässorkestrar med bland trupperna som hade till uppgift att underhålla segerparaden på Helsingfors stortorg. Vodkan var på kylning och den ryska kaviaren var uppdukad. Finlands underlägsenhet i material och antal trupper var slående. 250 tusen man mot en miljon. 32 stridsvagnar mot 1 500. 119 flygplan mot över 1 000. Artilleriet hade också mindre ammunition och kunde inte bombardera de ryska ställningarna lika ofta som man hade velat. Jänkarpresidenten Roosevelt uttryckte sig så här: "Sovjet har invaderat en granne så oändligt liten att den inte skulle kunna tillfoga Sovjet någon som helst tänkbar skada. Det är en granne som enbart strävar efter att leva i fred som en demokrati, en liberal och framåtblickande demokrati därtill". 


Nya krigsmetoder


Eftersom man hade så litet var man tvungen att vara innovativ och nu menar jag inte innovation på Apple-manér, dvs. att man tar bort ljudkontakten ur iPhonen så att den som vill lyssna på musik måste köpa någon överprissatt snäcka för 150 jänkardollar. Ett exempel är Molotov Cocktail som visade sig ypperligt för att förstöra pansarvagnar med. Det är i korthet en flaska med brännbar väska, såsom bensin, och en tändanordning i flaskhalsen, i sin enklaste form exempelvis en trasa som man stuckit ned. Namnet kommer från ryska utrikesministern Molotov som, när sovjetiska flygplan släppte bomber över Finland, sade att planen bara släpper korgar med bröd för den svältande befolkningen plågade under den förtryckande kapitalismen. Finnarna svarade att om Molotov bjuder på bröd är det inte mer än rätt att de står för dryck, därav namnet, även om finnarna inte uppfann själva vapnet, det användes nämligen först i spanska inbördeskriget.

Åren innan vinterkriget hade Stalins förföljelsemani nått nya höjder och över 90 % av de högsta officerarna i armén hade rensats ut. Kvar var i stället politiskt tillsatta officerare som ledde hastigt inkallade reservtrupper som inte hade tränats i vinterkrigföring. Exempelvis var sovjeternas klädsel potatissäcksfärgad, vilket passar sig väl när man leker kurragömma på ICA, men sämre i arktisk köld mot finnar med snödräkter. Vidare var finnarna vana skidåkare som smidigt kunde röra sig genom skog och mark medan de sovjetiska kolonnerna var starkt mekaniserade och var tvungna att hålla sig till vägar, vilket i norr ofta bestod av gamla halvdassiga timmervägar. Genom att slå ut det första och sista fordonet kunde man få fordonen i mitten att köra fast och genom att omringa dessa trupper kunde de svältas ut.

Efter att vunnit förvånande avvärjningssegrar i krigets början började Sovjet att anpassa sin taktik och kasta in mer trupper och till slut blev fienden övermäktig. Freden kom i mitten av mars, en bit efter Stalins födelsedag och i fredsvillkoren fick Finland avträda ca 10 % av landmassan men en stor del av industriella kapaciteten och viktiga städer såsom Viborg. Självständigheten hade dock bevarats, även om den varit dyrköpt. 27 tusen döda finnar och över 40 tusen skadade summerade facit till. Någon finne uttryckte det bra; "Vi vann inte kriget, men kanske vann vi freden". 


Prolog 


Även freden visade sig vara skör och när Hitler attackerade Stalin hakade Finland på i vad som skulle kallas fortsättningskriget, vilket varade mellan 1941 och 1944. När Stalin skulle avancera mot Berlin i krigets slutskede ville han först kasta ut finnarna ur kriget och gav sig på finnarna med oerhörda resurser. Med stor hjälp av tyskarna lyckades finska armén i en rad avvärjningsstrider bryta udden av den sovjetiska offensiven och Stalin insåg att det hade blivit för krångligt att ockupera hela Finland.  De gick med på separatfred som innefattade stora skadestånd vilka Finland var tvungna att betala. Återigen hade självständigheten bevarats, men ytterligare nära 70 tusen hade stupat i fortsättningskriget. Summerar man alla stupade under de olika krigen uppgår det till 127 000 personer. Som andel av befolkningen motsvarar det att 343 000 svenskar skulle dö i dag.

Min morfar som tyvärr inte är med oss längre slogs i både vinterkriget och fortsättningskriget och var ganska fåordig eftersom kriget hade ärrat honom både fysiskt och psykiskt. Men en sak minns jag och det var att han berättade att han aldrig, varken förr eller senare i livet, känt större samhörighet än de han kände då med sina vapenbröder. De delade skyttegravar, de såg förödelse och hemska scener utspelas tillsammans och de var beredda att ge sitt liv för varandra. Ur Shakespeares pjäs Henry V finns det här stycket:"Vi få, vi lyckliga få, vi vapenbröder; för den som i dag spiller sitt blod med mig, ska vara min broder.". Det beskriver nog känslan ganska bra, även om jag aldrig upplevt den själv.

Hur gick det då för nationalhjälten Mannerheim som ledde armén under inbördeskriget? Han var överbefälhavare under hela vinterkriget och fortsättningskriget. I augusti 1944 blev han vald till president eftersom han ansågs vara den enda som kunde lotsa Finland genom fredsförhandlingarna, särskilt eftersom Stalin respekterade honom. Han dog 1951, två år före Stalin. I ett tal till finska officerare 1948 sade Stalin följande: "Ingen respekterar ett land med en dålig armé, men alla respekterar ett land med en bra armé. Jag höjer därför mitt glas till Finlands armé och dess representanter här". Under andra världskriget finns det bara tre europeiska länder som var med i kriget vars huvudstäder inte ockuperades: Sovjet, Storbritannien och Finland. Jag höjer också mitt glas till alla de som spillt blod, svett och tårar för att rädda den finska drivan undan Sovjets käftar. De gav sitt liv för att vi ska kunna säga vad livet är vackert.

3 kommentarer:

  1. Förlusten av Finland 1809 lämnade djupa sår i Sveriges självbild. Halva riket kapat och jätten Ryssland alldeles in på knuten. Gustav IV Adolf avsattes och ersattes av den store franske härledaren som skulle hjälpa svenska armén att ta tillbaka Finland. Bonaparte hade dock en mer realistisk bild av styrkeförhållandena och satsade istället på att stjäla Norge från danskarna.

    Under hela 1800-talet levde drömmen om att rädda Finland från ryssen, något som säkerligen påverkade svenska frivillliginsatser under såväl inbördeskriget som andra världskrigets två akter. Men efter kriget verkade de nära banden till Finland försvagas då Sverige var ett fritt västland medan Rysslands behandling av vårt grannland gav upphov till ett nytt ord: Finlandisering.

    Under 60- och 70-talet fick vi en stor arbetsinvandring från Finland, Finlandsfärjor med alkoholglada resenärer och synen på finnarna fick sig en knäck. Den emotionella kopplingen till Finland fick sig en knäck, och det är först efter östblockets fall som ett pånyttfött intresse för vårt grannland har slagit rot igen.

    Det märkliga är att samtidigt som svenskarna verkar känna mer och mer för Finland, verkar finlandssvenskarnas och det svenska språkets ställning i Finland bli allt sämre. Nu när vi väl vill ta upp kontakten igen vill de inte längre veta av oss!

    Det pratas ofta om att vi behöver invandrare. Varför försöker man inte locka över finlandssvenskar nu när stämningen där har blivit sådan att somliga inte ens vågar prata svenska när andra kan höra av risk för trakasserier? Finlandssvenskar måste ju vara de bästa invandrare vi kan få - de är ju redan svenskar!

    Grattis på 100-årsdagen till alla Finländare och välkomna hit alla finlandssvenskar!

    Mvh Mattias

    SvaraRadera
  2. Hej och tack för en mycket välskriven artikel Irving. Du skriver att du är historieintresserad och det märks. Det är inte så många svenskar som känner till historien om Finland. Jag tycker det är synd, men samtidigt tror jag att många svenskar - efter hundraårsjubileet - lärt sig lite mer a om Finland och dess historia.

    Jag blev nyfiken på din morfar. Var han finländare eller deltog han i kriget som frivillig svensk?

    Jag kan tillägga att jag är finlandssvensk, men bor i Sverige sedan några år tillbaka, och är också en historienörd :-) Mina farföräldrar stred också i kriget, men precis som du nämner, var det inget man pratade om. Vid några tillfällen försökte vi komma in på kriget för att få höra historier och berättelser från den tiden, men tårarna började rinna för gammelmorfar innan berättelsen hade börjat. Han kunde helt enkelt inte prata om kriget, det var för smärtsamt.

    Det är svårt att inte bli rörd av den historia som skapat detta land. Det är också rörande att se att dagens generation verkligen förstår att vara tacksamma för den uppoffring som krigsgenerationen gjorde. Både generationen som krigade för självständigheten, men också generationen som byggde upp landet igen efter allt elände. Om vi ska återknyta till bloggens fokusområde, ekonomi, finns det många fascinerande historier att begrunda närmare.

    Som du skriver i inlägget hamnade Finland att betala krigsskadestånd till Ryssland efter fortsättningskriget. Detta krigsskadestånd var astronomiskt stort i förhållande till Finlands ekonomi. Det var helt enkelt omöjligt att betala tillbaka, givet situationen som rådde 1944. Trots det lyckades Finland betala tillbaka hela krigsskadeståndet och är fortfarande ett av de få länder i modern historia som faktiskt fullföljt åtagandet. Detta är också intressant utifrån ett aktieperspektiv eftersom flera av de börsnoterade finska bolagen grundades under efterkrigsåren just för att klara av att betala tillbaka krigsskadeståndet till Sovjet och bygga upp landet igen. Jag hyser en otrolig respekt och tacksamhet till vad mina farföräldrar har lyckats åstadkomma. Även om jag numera bor i Sverige, klappar mitt hjärta alltid ödmjukt, tacksamt och stolt för mina hjältar som gjorde allt detta möjligt.

    -Konservativ

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej tack för ditt svar och för att du ville dela din historia. Han var finne från norra karelen, liksom min mamma också är. Jag tror också att skadeståndet var till en hel del nytta eftersom man då var tvungen att bygga upp tillverkningsindustri utanför skogen. Man känner stor ödmjukhet inför att det var mycket nära att Finland i stället hade fått fira 26 år, speciellt under de hårda striderna sommaren 1944.

      Radera