När slutar en tråkig bransch vara rolig?

Är det något människosläktet är notoriskt uselt på så är det att förutspå förändring. Vår stora profet Buffett har tagit fasta på detta och håller sig till tråkiga branscher som inte förändras mycket. Ju mer död stämningen blir om du tar upp en viss bransch på cocktailpartyt, desto bättre är branschen att investera i, resonerar han. Jag har hoppat på Warrens lokomotiv i detta avseende och jag gillar inte heller förändring. Smartphonen är djävulens påfund och det var bättre när vi hade vänstertrafik. Skämt åsido, jag har en smartphone, låt vara 5 år gammal, men ändå. Jag håller mig till tråkiga branscher. Framtiden är aldrig lätt att förutspå, men den kan bli något lättare att förutspå om inte hela marknadskartan riskerar att ritas om på fem år. Det här har varit en av grundbultarna i mina investeringar sedan jag gick på den stora patriotiska landminan Nokia ett antal år sedan. Vävmaskiner, backventiler, små bilkomponenter är exempel på sådant som bolag jag äger producerar. Med andra ord tråkigt som synden. Jag håller mig undan bolag med prefixen pharma-, bio- och dylikt. Logiken är att ju mindre som förändras, desto stabilare och därmed mindre risk borde det vara. Men som Yogi Berra sa: "I teorin är det ingen skillnad på teori och praktik, men i praktiken är det det".

Finns trygga branscher? 

De senaste dagarna har jag dock stängt in mig på mitt rum och dragit ned gardinerna. Endast undantagsvis har jag lämnat hemmets trygga vrå för att hitta föda. Det som min hjärna brottats med är att Stockholmsbörsens guldgosse gått till att bli Stockholmsbörsens stora sorgebarn med stort S på tre år. Givetvis talar jag om lumpkrängarbusinessen Hennes och Mauritz. Först dog bruttomarginalen, sedan kolade tillväxten och nettokassan. Jag har aldrig ägt HM eftersom den alltid varit för dyr för mig (handlar helst till min favoritmultipel 10 x eller lägre) så jag är en betraktare vid sidlinjen. I min vildaste fantasi hade jag dock aldrig kunnat drömma om att det skulle bli stort att köpa kläder online. Jag kan förstå om det gäller böcker, stavmixrar eller dylikt, men att folk skulle vilja ha rosa herrkalsonger beställda på nätet, utan möjlighet att prova trodde jag inte på. Tjafset med att köa bakom någon myntsamlande pensionär vid Icas kassa när kläderna ska hämtas ut och krånglet med att skicka tillbaka plaggen man är missnöjd med borde vara stora barriärer, trodde jag.

Jag har nästintill betraktat HM som en obligation där man får en tillväxt på säg 8 % över tid + en hygglig direktavkastning på några procent. Det var helt åt helvetia fel. Aktiekursen är ned nära 60 % och de änkor och fäderlösa som fick rådet att köpa HM eftersom "ingen någonsin fått sparken för att köpa HM" får leta efter skärvorna till sina brustna drömmar på onlinehandels stengolv som fick alla förväntningar att komma på skam.

Jag trodde att det var en stabil och tråkig business precis i Buffetts smak, men det visade sig att så inte var fallet. Ett annat exempel på detta fenomen finns i Storbrittanien. Jag granskade ett företag som är en begravningsentreprenör kallad Dignity Plc. Aktien har dock inte åldrats med värdighet. Begravningsentreprenörer är kanske den tråkigaste bransch jag kan föreställa mig. Konjunkturokänsligt, tillväxt på någon procent och till synes inte mycket banbrytande innovationer som kan omdana hela branschen i ett svep. Teknologin som krävs för att gräva ned en kropp under jord har funnits åtminstone sedan Hedenhös. Dignity som verkar i denna dinosauriebransch gick ned 50 % på en dag cirka en månad sedan. Kunderna letar i allt högre utsträckning efter bättre priser online och därför ska bolaget sänka sina priser med över 25 %. Bye, bye bruttomarginal, kan rapporten sammanfattas.

Hur ska man tänka?

Det verkar som att ingenting är heligt. Att kränga loppbitna paltor eller att prångla ut träfrackar är uppenbarligen inga garanter för att framtiden ska vara enkel att förutspå. De tråkigaste av branscher kan ha de mest kraftiga av uppvaknanden. Bilindustrin kan mycket väl ritas om på litet längre sikt och det pratas om elbilar samt självkörande bilar. Här nedan är några saker som jag försöka tänka på litet extra i spåren efter HM.

1) Vad du gör är irrelevant, det är kreti och pleti som bestämmer

Jag utgick från mig själv och att jag aldrig skulle handla kläder online. Därmed bortsåg jag från att många andra gör det och missade betydelsen det skulle ha för bolaget. Tänk bort din egen åsikt. Mitt resonemang om att kläder är en vara som med fördel provas i butik var helt felaktig, det är tydligen bättre att beställa hem massa paltor och skicka dem fram och tillbaka eftersom frakten ändå är fri.

2) Ignorera inte signalerna 

Det finns alltid signaler och den som har örat mot rälsen har bättre chans att höra tåget komma. Den stora tillväxten av e-handel har inte skett i ett vakuum utan sker delvis på bekostnad av gamla tegelstensaffärerna. När jag bevakar mina underleverantörer till fordonsindustrin gäller det att vara ödmjuk inför möjligheten att elbilar kan ta över mer och mer, vilka i sin tur kan kräva andra komponenter som mitt innehav inte kan leverera.

3) Det finns gradskillnader i helvetet 

Trots min ganska apatiska ton i inlägget finns det gradskillnader i helvetet. Att köpa ett huxfluxhitech-bolag är alltid förenat med större risk än en "tråkigare" bransch. Kanske får vi acceptera ett visst mått av risk för större förändringar även i en tråkig bransch till synes fri från förändringar. Om aktiemarknaden var riskfri hade vi inte kunnat få den riskpremie vi får trots allt. Att inte lägga alla ägg i samma korg kan därför vara en god idé.

4) Värderingen är viktig

Såväl Dignity som HM värderades väl över 20 x vilket är långt över min favoritmultipel 10 x. Fallhöjden blir naturligtvis högre desto fler kliv bolaget klättrat på värderingsstegen. Köper du Messi för 3 miljarder och hans knäskålar blir krossade med en tung slägga i en hemsk olycka är det värre än om det händer Kalle Karlsson från BK Blåbären som kostade 300 tusen. Annorlunda uttryckt; värderingen absorberar förändringen och prisar in att det kan bli sämre. Ett högt värderat bolag räknar med att allt kommer att gå på räls med enkelbiljett till pärleporten. Verkligheten är dock sällan så enkel och chosefri.

Slutord

Jag är ett stort fan av Leif GW Persson och avslutade därför mitt förra inlägg med att citera vad han brukar säga: "Man ska inte krångla till det i onödan". Min investeringsmetodik är enkel och jag gillar tråkiga branscher som är enkla att förstå. Vad jag insett är dock att tråkiga branscher inte alltid är trygga och att trygga branscher inte alltid är tråkiga. Däremot torde sannolikheten vara mindre för radikala förändringar i en bransch vars smör och bröd inte är att hitta nästa modefluga. De tråkiga branscherna brukar vidare ha en stor fördel; lägre värdering. Även om förändringens vindar skulle svepa in kan en låg värdering agera som krockkudde. Jag fortsätter med min strategi oförtrutet, men ska nog framgent hålla litet bättre koll på vad som händer vad gäller mina portföljbolags marknader och produkter. Ingen är fullständigt vaccinerad mot förändring, men min melodi är trista branscher, med trista ledningar och trista namn. 

Min förhoppning är att med litet tristare portfölj än genomsnittet kan jag förhoppningsvis ha litet roligare än genomsnittet på ålderns höst när jag bläddrar flagnande fotoalbum från en svunnen tid då det fortfarande var människor som körde våra bilar. Men innan den dagen vill jag i spåren av börsfallet i början av veckan säga det som alla Vd:ar säger i Vd:s ord; jag ser med tillförsikt på framtiden!