torsdag 29 mars 2018

Att stanna i kompetensägget i påsk

Nu börjar det våras för påsken och en allt vanligare syn i dessa dagar är lösdrivare som med mössan i hand knackar på hos hederligt folk och ber om sockerkonfektyr som en slags beskyddarpengar för att inte kasta dasspappersrullar eller ägg på vederbörandes hus. Jag brukar betrakta spektaklet på behörigt avstånd med kikare och dricker gärna pilsner till detta ackompanjerat av en robust äggmacka. När jag berättat om detta för mina kamrater har jag mötts av hånfulla blickar och utfrysning, inte för mitt fritidsnöje utan för den kulinariska bitens skull. De frågar var min sill, Janssons frestelse och köttet är nu under påsken. Jag svarar att de rätterna finns i sjön och att de kanske borde ägna tiden åt något viktigare än att kritisera mina matlagningskunskaper. Hade jag försökt mig på någon rätt mer avancerad än pannkaka, hade det blivit pannkaka av alltihop. Jag försöker mig inte på någon femrätters nobelinspirerad meny med smörgratinerade sommargrönsaker på en bädd av lingonrostade rabarberostron. Slutprodukten hade förmodligen smakat som sju svåra år och haft ett utseende som bara en mor kan älska. Det jag gör är att jag håller mig till min kompetenscirkel och jag krånglar inte till det i onödan. Jag kan köpa en påsköl och förbereda en äggmacka utan krusiduller. Nu i påsktider, som ju är en religiös högtid, kan det vara bra att tänka på de ord som vår profet Warren Buffett sagt om hur viktigt det är att hålla sig till sin kompetenscirkel även på investeringarnas område.

Buffett har sagt att man ska hålla sig till de branscher och företag som man förstår sig på - de som är inom kompetenscirkeln. Alla branscher och företag kan placeras in i tre olika fack; de vi känner till, de vi tror att vi känner till och de vi inte känner till. Det är just mittenkategorin som vållar största problemen; saker vi tror att vi vet, men som sedan visar sig vara ett sandslott som smälter när tidvattnet tar tillbaka förlorad mark. Jag har två grundbultar som jag tänkte dela med mig av

Ju tråkigare något är, desto enklare att lägga till i kompetenscirkeln 


Att sälja bilar är en enkel bransch att förstå. Någon halvsuspekt nasare med en halvrostig Lada försöker pracka på den på en kund till tio procents bruttomarginal. Den som vill ha exempel på motsatsen behöver inte lämna den chipsbefläckade läderfåtöljen. Det är bara att läsa valfritt placera.nu-forum för biotechbolag. Det är vuxna med som står i vita rockar med brysk uppsyn och häller substanser mellan provrör som om det inte finns någon morgondag för att det någon gång ska smälla till rejält. Fas 1, fas 2, fas 3. De ska också enligt VD ta en procent av en miljardmarknad som är helt immun mot konkurrens därför att det är en nischmarknad som ingen vill verka inom med vaccin till enbenta och spräckliga höns.

Att förstå en bilhandlare borde 98 % av spararna kunna göra, men att förstå biotech kan förmodligen inte ens 2 % av spararna göra. Om man inte har en rektangulär hatt och en pergamentsrulle det står doktorand på är det svårt att förstå processerna. Vissa bolag hamnar väldigt lätt i ens kompetenscirkel om man gör en ansträngning, medan processen att inkludera andra är lika avancerat som att få en gris att balansera bollar på trynet. Varför göra det svårt för sig själv?

Ju mer vi vet, desto mer vet vi att vi inte vet


Det har gång på gång i studier visat sig att de som vet litet om ett ämne ofta överskattar sin egen förmåga, medan de som vet mycket har en aning om hur mycket mer det finns att lära och underskattar sin egen förmåga. Den kinesiska tänkaren Lao Tzu sade det bra; "Den som vet, talar inte, den som talar, vet inte". Men att bli ödmjuk är inte enkelt. I teorin är det bara att läsa på om alla misslyckanden universalgenier har gjort, men det är svårt att inte tänka att det är annorlunda, man vet minsann något ingen annan vet. Kärnan i stockpicking är att man anser att marknaden har fel, varför annars kalla sig värdeinvesterare? Att stanna i kompetensägget är svårt när skalet är så lätt att försöka knäcka. 

Att motverka hybris är svårt och inte ens de gamla grekerna lyckades ro den bedriften i hamn; särskilt inte någon tjomme som hette Ikaros och tydligen hade vaxvingar. Hur kan vi motverka hybris i en aktivitet - värdeinvestering - som per automatik handlar om att gå emot marknaden (som tur är kan vi dock se att alla värdeinvesterare i vart fall är eniga om att HM kommer att förpassas till dödsskuggornas retaildal) ? Jag tror att det viktigaste är att ständigt påminna sig om sina misslyckanden och att de kan hända igen. Något ruskigt effektivt är ett bollplank. Det kan vara en vän, läsare på en blogg eller Gordon Ramsey. Någon som vågar komma med kritik och som inte tar på de rosafärgade glasögonen när chansen ges. Om man kan påminna sig själv om att inte få hybris och samtidigt gärna kan få bollar kastade i huvudet från bollplanket med samma budskap ökar chansen att inte kliva på hybrisens mina och utanför kompetenscirkelns trygga gröngräs.

Slutord


Det kan inte komma som en nyhet att jag gillar tråkiga bolag med tråkiga namn, kanske orten de verkar på, och tråkiga ledningar som aldrig gör roadshows. Jag valde de bolagen därför att jag på ett tidigt stadium insåg min lott här i livet. Min mobil var länge 3510i med färgskärm och polyfoniska ringsignaler som stora finesser och jag gick med i kvittermegafonen twitter långt efter att det var populärt. På NO-lektionerna försökte jag aldrig ta fram botemedel mot cancer och i geografin försökte jag inte hitta guld i en gruva. Att lägga till en tråkig business till sin kompetenscirkel måste vara oändligt mycket enklare än att göra det med biotech och dylikt. Vi söker spänning, men till vilket pris? Informationsteknologi har sprängt barriärer och lett till att analyser av bolag kan göras i blixthastighet. I en värld där aktieletandet blir som Candycrush måste vi ha nästa fix och den kan vi inte hitta i bekanta jaktmarker. Allting måste ske snabbt, men när ges tid för reflektion? När ställer vi oss frågan: vilka branscher och bolag är jag duktig på att förstå? 

Det andra problemet är hybris och det drabbas vi alla av utom den minoritet sparare som går med farmor till Riksgälden och köper obligationer med noll procents ränta. Att ha ett annat perspektiv är oerhört nyttigt och ett bollplank kan öka ödmjukheten. Det farligaste är som bekant inte vad vi vet, utan det vi vet helt säkert som bara inte är så. Nu i påsktider är det många som väljer ut färgglada påskägg fyllda med godis i butikerna (i den mån fysiska butiker finns kvar). Mastodontägget ser lockande ut i all sin prakt i skyltfönstret och att den brokiga blandningen konstiga godisägg som det stora ägget är fyllt av kanske smakar pyton är inte så intressant. Jag går i stället med van hand till lösviktsgodiset och tar ut de gamla trotjänarna. Jag krånglar inte till det i onödan och jag håller mig inom min kompetenscirkel. Mina talanger är många, men att bedöma godisets smak på basis av en färgglad förpackning är inte en av dem. Ingen har någonsin kvävts av att svälja sin stolthet. 

3 kommentarer:

  1. Bra och välskrivet som vanligt!

    Som påskanekdot, skulle jag vilja berätta om en före detta kvinnlig alkoholiserad arbetskamrat jag hade.

    Hon ansåg med rätta att sängkammaren var hennes kompetenscirkel och gick och blev kär i en känd dansbandsångare.

    Honom fixar jag nästa vecka, sa hon.

    Men Fia, det går ju inte sa vi. Han är ju homosexuell!

    Men nu var hennes påskhybrisen i full blom.

    Nu ja! Svarade Fia.
    Kalle56

    SvaraRadera
  2. @Kalle56,@Irving

    Jag vet inte om kommentaren eller inlägget är bäst. Läsvärt som alltid.

    Med vänlig hälsning

    Lars

    SvaraRadera
  3. Mycket bra inlägg som borde sparas och läsas med jämna mellanrum....
    Tränar i att bli tråkigare och mindre spännande, som envis rospigg ser jag ett visst hopp att lyckas med, men har en bit kvar, faller fortfarande för frestelsen att sälja av lite av fonderna jag månadsspar i och köper investor eller kinnevik för att få gotta mig åt lite ökade utdelningar..... 😉

    Mvh snickar'n

    SvaraRadera