Utlänningar - ett försvarstal !

Det är ett snötäckt Sverige som präglas av den livfulla aktiviteten som råder i städer och på vår landsbygd. Mödrar som mödosamt väljer ut presenter i affärerna, kostymprydda herrar som talar i sina mobiltelefoner, barn som slaviskt följer sina föräldrar och som med stor iver sneglar mot de dekorerade skyltfönstren, är några av de utmärkande dragen som kan urskiljas. Näsborrarna fylls av doften av pepparkakor och saffran från matvaruaffären några stenkast bort. Snöflingorna virvlar runt en familj som dividerar om vilken middag som ska lagas. Banalt beteende kan tyckas, men de alla beter sig som folk gör mest. En och annan firar inte jul och skrattar åt föräldrar som åker skytteltrafik mellan butik och hem. Mitt bland all stress och alla krav på förväntningar kan det vara bra att stanna upp och ta det piano en stund. Paradoxalt nog kan alltför höga krav på julen och att den ska bli perfekt och fri från stress leda precis till motsatsen: stor ångest och oro för att julen ska misslyckas fullständigt. Gräset är alltid grönare på andra sidan och när man ser kollegor eller grannar leverera en riktig Fanny och Alexander-jul är det lätt att bli grön av avund. Särskilt om det ackompanjeras av bilder på facebook eller instagram med hashtags som #perfektjul eller #bardomsjul-återupplevd-check. Hur som helst tänkte jag ventilera ett ämne som jag funderat mycket på under 2014.

2014 - en jakt på det okända

2014 markerar början på en era för min del. Under året har jag blivit betydligt mer tolerant och öppen för främlingar. Tidigare har jag främst bara velat ha att göra med svenskar. Jag är den förste att erkänna att jag varit fördomsfull. I andra länder är det annan kultur, andra regler, normer och praxis när affärer ska göras. När (svenska) farbror staten med trygg hand lotsar mig genom dödsskuggornas dal, fruktar jag intet ont, för han är med mig. I utlandet måste det råda anarki. Sverige är fyrbåken och ljuset och resten av världen är mörkret. Som svensk är det lätt att tänka så och det har jag gjort, utan tvekan. Sent ska syndaren vakna, sägs det. När jag väl tog steget, var det ett stort steg för människan, men kanske inte ett lika betydelsefullt steg för mänskligheten. I vilket fall som helst var det ett steg och jag var beredd att kasta mig ut i det okända, stirrandes döden i vitögat, med en ryggsäck som enda ägodel och med mig själv som resesällskap. De högtflygande planerna vad gäller det sistnämnda kom på skam och slutade i en pocketbok om någon äventyrare från t-centralens bokhandel, men det är tanken som räknas har jag hört.

Nu förstår jag att vissa läsare där ute sträckläst Sherlock Holmes-böcker och varje jul önskat sig ett detektivset, med förstoringsglas, kolpulver och anteckningsblock. Därför kanske ni listat ut varåt detta är på väg, men för de som inte är universalgenier eller på annat sätt mindre lyckligt lottade än detektiverna är det lika bra att dra upp ridån. Ja, i stycket ovan syftar jag givetvis på utlänningar i bemärkelsen utländska bolag. Innan detta år hade jag i huvudsak svenska bolag och en strategi byggd på att hitta svenska kvalitetsbolag till rimliga värderingar. Det var vad jag alltid gjort och vad mina förfäder gjort sedan hedenhös. Förvisso tjuvstartade jag 2013 med att köpa litet utländskt, men majoriteten var fortfarande alltid svensk. I dag har jag endast två svenska bolag av totalt runt 11-12 i portföljen. Dessa är AQ Group och Bahnhof, som är mitt enskilt största innehav. Bahnhof har alltid sett litet dyr ut, men gång efter gång fortsätter bolaget att staka ut en stabil väg framåt. Jag har aldrig sålt en aktie i bolaget och det har presterat så bra att det gjort sig förtjänt av en hedersplats i portföljen. Många andra bolag har helt enkelt blivit för dyra och sålts av. Att högt värderade aktier fortsätter överprestera är undantaget, inte regeln. Hur tänkte jag då i min enfald när jag ratade utländska bolag och varför ändrade jag mig, kan man fråga sig. Nedan tänkte jag lista upp de vanligaste argumenten och bemöta dem.

Argument mot utlänningar

1. Det kostar för mycket

För vissa marknader stämmer det, vilket stänger ute många börser världen över. Samtidigt finns det många börser med minimicourtage runt hundringen som USA, Tyskland, Frankrike och marknader som Norden som ligger under det prismässigt. Den som har så litet kapital att sådana courtagenivåer som en hundring är ett problem kanske gör bättre i att spara i fonder. Valutaväxlingsavgift på 0,5 % tillkommer och kan vara avskräckande, men måste sättas i relation till något. Det är en avgift som betalas en gång. Svenska fonder tar i regel över en procent i avgift årligen. Är den förväntade avkastningen högre utomlands kan det också kompensera.
Nedan är några exempel på minimicourtage på några börser med humana prisnivåer från Avanza och Nordnet (den billigaste i respektive fall).

Norden:             9 SEK
USA:             100 SEK
Kanada:        200 SEK
Tyskland:      100 SEK
UK:                  300 SEK
Frankrike:     100 SEK
Portugal:       100 SEK
Holland:        100 SEK
Australien:     370 SEK
Österrike       400 SEK

I merparten är det förmodligen psykologiskt. En småsparare som kanske lägger tio tusen kronor på ett bolag vill inte gå in i ett bolag med minimicourtage 100 för att det direkt äter upp en procent av kapitalet. Däremot är spararen beredd att gå in i en aktivt förvaltad svensk fond med 2 % årlig avgift (med aktiv menas att ägarna aktivt försöker sko sig på andelsägarnas bekostnad). Genom att paya courtage up-front blir avgiften mer tydligt och kännbar, även om den långsiktigt kommer att vara betydligt lägre. Valutarörelser bekymrar jag mig inte så mycket om, utan jag ser det som vågor i hav på lång sikt. Ibland ökar det och ibland minskar det, men på sikt borde det vara ganska stabilt, givet att det är ett stabilt land och inflationsnivåerna i de två länderna inte skiljer sig åt nämnvärt.

2. Jag kan inget om marknaden!

Ett annat vanligt argument är att personen kan mycket mer om den svenska marknaden och förhållandena där.  För det första måste man vara klar över vad man är för typ av investerare. Top-down eller bottom-up. Är man top-down, dvs. fokuserar på makro i första hand, kan det vara relevant, men även då behöver det inte vara relevant. I dag har globaliseringens vindar blåst genom världen och ritat om kartan för överskådlig framtid. Många bolag har verksamhet globalt och har ibland en minoritet av intäkterna i hemlandet. Svenska industriklenoder som Atlas Copco eller Scania får lejonparten och mer därtill av omsättningen utifrån. Även den som håller sig till mellanmjölksinvesteringar i Sverige kommer troligen vare sig den vill eller inte få exponering mot många marknader världen över. Är man däremot fokuserad på bolagets värdeskapande och bryr sig mindre om jakmjölksproduktionen i Mongoliet eller antalet kamelkaravanfärder i Sahara eller annan makro och statistik, ska det spela mindre roll.

Även i Sverige är det sällan en svensk får en fördel vid investering mot en utlänning. Ja, vi har alla hört historien om teskedsgumman som vid börsnoteringen av HM på 70-talet älskade att shoppa kläder på HM och därför handlade aktier för en spottstyver och idag badar i drösvis med cash. Utom enstaka anekdotiska bevis är det tunnsått med sådant man inte kan läsa sig till på internet eller på andra sätt få reda på. Dessutom är det främst konsumentbolag där man kan gå in i affärerna personligen, industribolag måste man nästan jobbat med för att få en fördel. Ytterst sällan är en investering avhängig var bolaget är noterat.

3. Kulturen är konstig, språket är främmande och lagarna är från mars!

I vissa fall kan det stämma. Ryssland och Kina är exempel på marknader där det är si och så med privatägande och granskning av räkenskaperna av revisorer. På mer exotiska marknader kan det finnas andra kulturer. Japan har exempelvis haft en tradition av livstidsanställningar och aktieägarvärde har länge varit ett ord som katten släpat in. Om det verkligen är så att det skadat företagen, borde emellertid det synas i siffrorna. Är lönsamheten ytterst medioker kan man gå vidare till andra bolag. Även bland mer exotiska kulturer finns undantag och hur ofta är kulturen egentligen den kritiska framgångsfaktorn? Generellt tror jag att det finns mer saker som förenar oss än som skiljer oss och det finn såväl mediokra som fantastiska bolag överallt. Kultur är också ibland en sliten klyscha exempelvis då VD:ar slår sig för bröstet och skroderar om en fantastisk och innovativ företagskultur. Företagskulturen i ett japanskt företag kan vara "ojapansk" och betydligt starkare än landets kultur.

Å andra sidan behöver man inte gå över ån efter vatten och tror man att kulturen i ett land är en kritisk framgångsfaktor (hur den nu skulle vara det)  kan man gå till mindre exotiska marknader och västerländska rättsstater. Exempelvis Tyskland. Det är Sveriges största handelspartner, språken innehåller likheter, de måste liksom svenska börsbolag redovisa enligt IFRS och det finns ingen anledning att tro att deras rättsväsende skiljer sig radikalt från vårt. Kulturen då? Kanske äter de mer korvar av olika slag, dricker mer öl och gillar fotboll i högre utsträckning. Annars kan jag inte komma på vad som ska göra landet märkligt att investera i.

Vissa, särskilt mindre, bolag har bara rapporter på det inhemska språket. Pessimisten ser svårigheter i varje möjlighet och optimisten ser möjligheter i varje svårighet. Antalet potentiella investerare minskar därmed, eftersom många internationella spelare tänker att det är jobbigt och tidsödande att behöva översätta alla dokument i G*ogle Translate. Samtidigt är det just därför en stor möjlighet att hitta värden. Siffrorna brukar också vara lätta att tolka, utan det är mest det mjuka fluffet i årsredovisningen som behöver översättas. Även i Sverige finns bolag som Kopparbergs Bryggeri vars rapporter är ett par sidor långa och där identiska stycken kopieras från rapport till rapport likt en kedja av maratonlöpare. Trots att en svensk läsare förstår allt är det ändock ytterst intetsägande. Begripliga ord inte alltid är sanna och sanna ord är inte alltid begripliga.

Mitt budskap = våga gå utanför gränserna. 

En person är inte sin hudfärg, sin socialklass, sina kläder eller sitt yrke. Personen borde alltid ses som en individ i första rummet. Bolag borde (med vissa undantag, sorry Ryssland) ses på samma sätt. De är inte landets kultur, värderingar eller historia. Bolaget är en självständig enhet som kan göra affärer utanför landet, kan ha rutten ledning oavsett land och fattar sina egna beslut. Det är förståeligt att man inte vill investera i de värsta mobbarna på rättsstaternas skolgård som Ryssland, Kina eller många Afrikanska länder. Men skälet till det är att rättsskyddet är grundsäkerheten och de yttre ramarna som gör att en investering överhuvudtaget ska kunna göras i landet utan att den är fullkomligt spekulativ saknas. Innanför ramarna är bolaget dock sin egen lyckas smed och kan forma sitt eget öde. Genom att leta globalt uppenbarar sig fler möjligheter och min uppmaning är att våga ta steget. Vid första anblick är det främmande, hjärtat bultar tusen varv per minut och munnen bearbetar fradga. Samtidigt är det betydligt enklare att börja simma när man väl slängt sig ut från hopptornet och hamnat i vattnet. Det har jag gjort och har inte ångrat det en sekund. God jul och skål för alla våra utländska vänner!

Vågar ni gå utanför Norden i jakten på investeringar? Varför/Varför inte?