Fatala misstag del 2 - en överblick över investerarkarriären

Förra gången jag för ett antal månader sedan blickade tillbaka på ett misstag och d[ specifikt min investering i Emeco kändes det renande. Jag trodde mig vara immun mot sådana misstag, men jag kom att inse att ingen är fulländad. Att strö rikligt med salt i sina sår är något av det bästa man kan göra mot sig själv. På kort sikt svider det, men på längre sikt är det mumma för själen; ett sätt att städa ut gamla idéer och ta in nya, förhoppningsvis friskare sådana. Av dessa anledningar tänkte jag att det kunde vara intressant att fortsätta i denna masochistiska anda, men denna gång misstag från betydligt längre bak i tiden. Fördelen med det är att jag kan hävda att mycket vatten flutit under broarna och att jag i dag är en helt annan person, det var svårare i fallet Emeco.Det finns några nyckelminor som satt sig i minnet vilka också satt tydliga avtryck i mitt sätt att tänka och i min investeringsfilosofi. På så sätt kan de vara det bästa jag gjort eftersom jag är mycket nöjd över var jag är i dag (bortser från Emeco och alla dylika misstag som den struts jag är). Håll i hatten och känsliga tittare som inte gillar självplågeri kan med fördel hålla sig till någon trevligare lektyr.

Första tiden - spekulation i Xact bear

Låt oss backa tillbaka bandet till den åldern då kronjuvelerna ännu inte ramlat ned. Nej, skämt åsido, så långt bakåt går vi inte, men i vart fall till 2008 och brinnande finanskris. Den unge Irving Kahn hade nyss knackat hål på investeringarnas äggskal och såg ut i världen. Den värld jag såg var mörk och farlig; det var otäcka tider som rådde. Tidningsblaskorna skrev om mörker och förödelse. Småsparare blev ruinerade och banker konkade i jänkarstaterna på löpande band. Eftersom jag hade läst om aktiestinsens devis fem år upp och två år ned samtidigt som han sade att börsen bottnar först i juni 2009 tänkte jag att det smidigaste är att köpa Xact Bear. Varför inte profitera på den garanterade misären och dessutom med hävstång? Under säg ett halvår höll jag på att swinghandla i instrumentet och det gick bra så länge det varade. Under april och maj låg björnen fortfarande kvar i sitt ide, men i stället var det tjurrusning som rådde. Vid någon tidpunkt insåg jag att jag måste realisera de stora förlusterna som hade ackumulerats. Jag fick helt enkelt krypa till korset och inse att jag inte ska syssla med market timing.

Den främsta lärdomen var att inte spekulera och försöka pricka in bottnar och toppar, särskilt inte med hävstång. Ännu viktigare var dock insikten att jag ska våga gå min egen väg. Jag har alltid varit typen som går min egen väg. Det mest talande exemplet är att när jag som spädbarn började lära mig krypa, kröp jag alltid baklänges. Kanske var det bekvämare, men jag vill tro att jag föddes till motvallskärring. Det börjar tidigare än så, när jag skulle födas försökte doktorer i vita rockar vända på mig så att jag skulle ligga i magen med huvudet nedåt, men det ville jag inte. Nu hade jag i stället låtit den sympatiska aktiestinsen och domedagsrubriker att påverka mitt agerande. Framförallt insåg jag att när det ser som mörkast ut och folk gastar om 30-talet är det dags att köpa och det rejält.

Vägen till aktiemarknaden - en finsk gigant vaknar 

Något jag insåg var att aktier verkar vara något vettigt. Under 2009 hade börsfesten kulminerat till tonerna av dur och vem kan säga nej till att ansluta? Här tog jag med mig lärdomen om att gå emot marknaden, men kanske för bokstavligt. Valet bland mina första aktier blev Nokia, den sargade telekomjätten som alltjämt var den största tillverkaren av mobiltelefoner. Under 2007 hade marknadsandelen varit hela 40 procent och då bolaget stötte på patrull såg jag det som tillfälligt. Min "investeringstes" grundades på ett antal faktorer (obs värderingen var inte en av dem, otroligt nog). Som marknadsledare med väl utbyggt distributionsnätverk och stark position borde skalfördelar finnas att hämta i en aldrig sinande brunn. Men ännu viktigare var att bolagets varumärke i ett antal undersökningar och mätningar var i top 10 på varje kontinent och ytterst värdefullt. Min naiva inställning till detta var att det givetvis innebär att kundlojaliteten är extremt stor. Kunderna finns där och de vill köpa Nokia-telefoner i en aldrig sinande ström till tonerna av Sibelius Finlandia.

Lönlöst att säga men mina förväntningar kom på skam. Apple tog över stafettpinnen och Samsung verkade häftigare och kunderna drog. Det kändes litet som introduktionen till majoriteten av manodepressiva finländska filmer om den finska mannen. Frugan och barnen har lämnat honom och han är upp över öronen skuldsatt så han bestämmer sig för att ta med sig ett rep och går till ladan för att knyta repet i takbjälken och göra processen kort. Precis när det ska ske, brister takbjälken och mannen får den i huvudet. Det var känslan. Det fanns ingen värdighet i det långsamma sätt som Nokia åderläts. Lönsamheten och marknadsandelarna eroderades och en konkurs hade varit mer skonsam. Till slut insåg jag det ohållbara läget och valde att dra ut bolagets respirator i min depå. De sista aktierna såldes 2011. Så, vad lärde jag mig?

Underskatta aldrig hur snabbrörlig teknikbranschen kan vara och framförallt hur illojala kunderna kan vara. Varumärkesvärdeberäkningar byggda på historiska vinster var vatten värda, de sa inget om lojaliteten, Nokia är skälet till att jag helt undviker snabbrörliga branscher. Kanske är det just därför jag har en förkärlek för osexiga industribolag som tillverkat samma produkter i hundra år. Säkerhetsmarginaler är vanskliga i sådana här case. Kanske viktigast av allt var att jag inte ens tittade på värderingen. Det enda jag visste var att bolaget var hatat, men jag visste inte vad som prisades in. Det var som att köra på autobahn med fötterna på ratten och med ögonbindel. Katastrofen var oundviklig.

I jakt på attraktiva tillgångar - RABT

Nästa station för min resa med destination värdeinvesteringens pärleportar, var tillgångsbolag. Jag hade börjat läsa Grahams läror och jag var kanske en alltför trogen lärjunge. Ironiskt nog var den här investeringen på vissa sätt lik Emeco, men jag antar att det är svårt att lära gamla hundar sitta. Att köpa tillgångar billigt var min nya melodi. Jag skulle hitta något som värderades "dirt cheap" och där slaktvärdet var betydligt högre än marknadsvärdet. Sedan gällde det bara att ta på sig röda hängslen och kamma håret med en kotlett på Gordon Gekko-manér så skulle saken vara biff. Bolaget jag hittade var RABT - Rederi AB Transatlantic. Bolaget värderades under bokvärdet och varför inte tänkte jag? En båt är väl en båt och det är bara att kränga till en villig köpare om affärerna krackelerar i fogarna. Riktigt så enkelt skulle det inte bli.

Den första tabben var att jag underskattade svårigheterna i branschen. Dels är det ingen attraktiv bransch från början. Du har höga kapitalkostnader och stora fasta kostnader vilket medför svårigheter att hålla uppe lönsamheten om kunderna tar sitt pick och pack och drar. De tjänster man säljer är svåra att differentiera och de höga fasta kostnaderna gör att aktörerna är mer benägna att priskriga om efterfrågan viker för att åtminstone få viss teckning för overheadkostnaderna. Förutom detta var det stor överetablering och skeppsvarven hade byggt skepp som om det inte fanns någon morgondag. Denna aspekt underskattades och tillgångar i en balansräkning är inte det samma som tillgångar i verkligheten. Ofta försöker bolagen klamra sig fast vid de redovisade värdena tills alla inser att de är orimliga och då säger revisorn att det är dags att ta en nedskrivning. Det är inte särskilt proaktivt utan snarare sker det med fördröjning.

Sedan dess försöker jag tänka särskilt på branschen och vissa branscher ska man helt enkelt undvika. I Emeco hände dock exakt samma sak så minnet kanske är kortare än vad jag hade önskat.

Med fokus på intjäning - Avega group

Från att ha sökt stora konkreta tillgångar i Rabt gick jag till den andra extrempunkten i Avega. Krasst kan man säga att bolagets tillgångar går hem klockan fem och personalen får man som bekant inte ta upp som tillgång enligt IFRS. Caset i Avega var att de hade växt mycket fort och till hög lönsamhet. Det var en it-konsult som hade bäst lönsamhet i klassen och verkade göra något utöver det vanliga. Vad som hände var att det hade börjat hamna smolk i glädjebägaren. Lönsamheten hade börjat försvagas. Samtidigt sålde VD som också var huvudägare en stor sudd aktier. Bankerna som var viktiga kunder talade om kostnadskontroll och att skära ned på inhyrd personal. Varningsklockorna fanns där men jag tänkte att det inte var någon fara på taket.

Det största problemet var att kommunikationen med aktieägarna inte var rak och tydlig. I q1 2012 hette det att bolagets marginaler påverkats av offensiva satsningar på nya geografiska marknader och "något lägre beläggning inom några av bolagets tjänsteområden".  Ok, fine, men i nästa rapport rasar lönsamheten 75 procent och först då börjar man tala om åtgärder och vad bolaget själva kan göra. Innan dess skyllde man på satsningar och externa faktorer trots att omsättningen ökade.

Viktigaste lärdomen var att våga lita på magkänslan. Ju fler år man har varit på aktiemarknaden, desto bättre blir intuitionen och när varningsklockorna så tydligt ringer kan det vara bra att överväga en försäljning. Även om man inte ska dra alla bolag över samma kam har jag svårt för konsulter och har inte köpt några så personalintensiva företag sedan dess. Om intjäningen viker är det ytterst svårt att vända trenden och det finns inte säkerhetsmarginaler i form av tillgångar. Det är också relativt lätt för personalen att starta upp nya bolag och lämna det ursprungliga bolaget. Avega startades av ett gäng grabbar som hoppat av från Connecta exempelvis.

Slutord

Erfarenhetens rot är bitter, men dess frukter är söta. Att handla med aktier är som att skjuta bössa med ett nyinköpt kikarsikte. Det första skottet kommer inte att hamna i mitten av måltavlan, men det kan användas som utgångspunkt. Inför nästa skott kan inställningarna på kikarsiktet finkalibreras och nästa skott sitter förhoppningsvis närmare. Nästa skott ännu närmare och så vidare. Det sker steg för steg och med en stor portion tålamod. Vi måste våga misslyckas för att kunna lyckas. Att få tala ut om så många misslyckanden på en gång har varit befriande, inte minst i processen att kunna bearbeta minnena. Nu har jag förmodligen samlat in en livstids bikt så det lär dröja innan jag besöker kyrkan nästa gång i annat syfte än som turist med kameran i högsta hugg.

Den person som är enklast att lura är du själv. Jag har gjort misstag och sedan upprepat liknande misstag då jag trodde att det var annorlunda eller för att jag förträngt minnena. Det är i ljuset av våra misslyckanden som våra framgångar kan tillåtas skina aldrig så starkt. Jag misslyckas för att jag investerar och tar risker, vi vinner inte varje gång. Jag tar också risker för att kunna misslyckas för att de är de mest givande inlärningstillfällena. Det är då jag kan gå vidare, förhoppningsvis stärkt av erfarenheten.  

De egna misstagen är de mest lärorika, med ens egna surt förvärvade pengar. Att lära av andras misstag är ytterst svårt. Däremot vill jag skicka en uppmaning till er som läser detta: var inte rädda att misslyckas. Och när, inte om, det händer, var brutalt ärliga. Om inte ärliga mot andra så åtminstone mot er själva för kom i håg; den enklaste personen ni kan lura är er själva.

Känn er fria att skriva om era "Rookie mistakes" i kommentarsfältet.