Värdeinvestering på en bas av hybris

Vi känner alla till historien om Ikaros. Enligt min mening har dock Ikaros fått alltför hård kritik, där hans handlingar bedömts i efterklokhetens ljus och utan alla fakta på bordet. I korthet satt han fängslad på Kreta och för att fly tillverkade hans far vingar av fjädrar och vax. Han blev av sin far varnad för att flyga för nära solen, vilket skulle få vaxet i vingarna att smälta. Detta var en varning för högmod. Givet denna varning är det lätt att framhäva sin egen förträfflighet och Ikaros dumdristighet. Hur kunde han vara så dum? Vilken klåpare som helst kunde väl flugit väldigt nära havet? Problemet är bara att man i historien ofta glömmer den andra sidan av myntet. Den varning som Ikaros fick av sin far som vi betydligt mindre ofta talar om är att om han flög för lågt skulle havets fuktighet klogga igen vingarna och han skulle även i ett sådant scenario falla ned i havet. Att flyga för lågt var en varning för självbelåtenhet samt alltför stor ödmjukhet och att vara nöjd där man är, att inte vilja sträva högre.

Visst är det lätt att säga att man inte ska vara övermodig, men samtidigt kan argumentet framläggas att det är bättre att hoppa och falla än att aldrig hoppa; fega pojkar får inte kyssa vackra flickor. Den som är för ödmjuk kommer inte att kunna tjäna något extra över snittet då den inte tar några risker. Historien om Ikaros brukar tolkas som en berättelse om att vara ödmjuk och att inte drabbas av hybris. I stället väljer jag att tolka historien som en historia om en ytterst svår balansgång där ett visst mått av hybris är nödvändigt för att våga fatta beslut samtidigt som ett visst mått av ödmjukhet också krävs. De bägge aspekterna krävs och avsaknaden av någondera är inte optimal.

Värdeinvestering - byggd på en bas av hybris

Det här är en balansgång som i högsta grad kan ses bland den som kallar sig värdeinvesterare. Om värdeinvestering vore ett hus, skulle grunden vara förankrad i hybris. Det går inte att komma ifrån. Ett ödmjukt förhållningssätt till marknaden skulle vara att säga att det finns miljontals analytiker och smarta aktörer där ute. Varför skulle jag ha bättre information än dem och vara mycket duktigare på att välja ut aktier än vad de är? The smart money vet nog bäst. Då kanske det är bäst att jag lägger de surt förvärvade slantarna i en indexfond. Vad värdeinvesteraren säger när den väljer aktier är att marknaden har fel, att den myriad av aktörer som bedömt att aktiepriset ska vara där det är nu är fullständigt ute och cyklar.

Värdeinvestering är något som därför kräver hybris och en stark tro på den egna förmågan. Flocken springer i väg åt ett håll för att de tror sig ha observerat en sabeltandad tiger som är på väg mot lägret därför att dess enda lunch var en halv gräshoppa. Du väljer i stället att stanna kvar och säger att flocken har fel i sin bedömning. Det kräver mod och ett visst sinnelag, för det är inte något för alla. Eftersom värdeinvestering i grunden inte är ödmjuk är det ytterst svårt att värdeinvestera med ödmjukhet.

En balansgång mellan ödmjukhet och tro på egna förmågan

Värdeinvestering är alltså en balansgång mellan svart och vitt, yin och yang. Den gängse uppfattningen är att hybris är ett problem, något att förinta och tillintetgöra. Min syn är tvärtom att det inte bara är väsentligt, utan det är en nödvändighet, ett fundament som en överprestation mot marknaden kan byggas på. Nyckeln ligger inte i att förinta en stark tro på ens egen förmåga, utan att tro på sig själv i lagom utsträckning. Det är denna delikata balansgång som måste behärskas med mästerlig precision. Den som flyger för högt ser vingarna smälta, medan den som flyger för lågt också störtar ned i havet då den aldrig lyckas ta sig därifrån. Givet allt det som jag beskrivit i inlägget, vad är lösningen? Det är en sak att säga vad dilemmat är, men det hjälper inte oss. Vad som hjälper är en konstruktiv lösning på hindret. Jag ser tre saker som kan hjälpa i denna svåra balansgång och dessa kommer att beskrivas nedan. Dessa är mindre transparens, att hålla sig inom sin kompetenscirkel och att hålla det enkelt. 

För det första; mindre transparens är bättre. Ju färre som känner till vad du har för innehav, desto bättre. Förvisso är den enklaste person du kan lura dig själv, men andra har också stor påverkan. Att göra en tabbe och inse att en investering går åt helskotta svider, men det svider betydligt mer om hela världen vet om det. Jobbigast är det för exempelvis fondförvaltare där småspararna direkt dömer ut ett kvartal med sämre resultat än index. En bra egenskap är att hela tiden omvärdera sin syn på ett innehav och när det kommer ny info gäller det att utvärdera den och agera utifrån den. En utomstående betraktare kan dock se det som velande och ett tecken på svaghet. Det här är bland annat ett skäl till att jag inte skriver ut min portfölj på bloggen eller vad jag köpt eller sålt. Ökad transparens sätter käppar i hjulet för en objektiv syn på ens innehav därför att, direkt eller indirekt, blir det svårare att erkänna när det går snett. Prestige och hänsyn till vad andra tycker kommer in som parametrar med svåröverblickbara konsekvenser.

För det andra talar Buffett mycket om att det är viktigt att veta vad man inte vet och att hålla sig till sin kompetenscirkel. Att veta vad man inte vet är en av de viktigaste egenskaperna i strävan mot värdeinvesteringens pärleportar. Det är lätt att addera info och datapunkter och sedan säga att nu har den heliga graalen hittats. Att hela tiden ställa sig frågan vad man själv vet i förhållande till vad marknaden vet är inte lätt, men kan man göra det är guldkrukan vid regnbågens slut desto större. Det handlar om att tävla i de spel där man är duktig. Att som golfspelare försöka utmana en schackmästare lär inte sluta väl exempelvis.

För det tredje kan jag inte nog understryka vikten av att hålla saker enkla. I militären finns ett ordspråk: KISS, Keep It Simple, Stupid. Enkelhet är bra och något att eftersträva. Oavsett hur fina planer skrivbordsgeneralerna skissar upp, kommer krigets karga verklighet och kaosartade kalabalik i vägen. Var inte rädd för att missa en investeringsmöjlighet för att något är för svårt. Det finns tusentals fiskar där ute. De investeringscase som alltid tenderar att gå bäst är när det är en no-brainer att köpa. Du behöver inte fiska runt i grumliga vatten, utan fisken hoppar upp från strömmen och strör salt över sig själv efter att ha lagt sig prydligt på ditt silverfat. Vissa företag har så hög värdering att kassaflöden måste estimeras tio år framåt i tiden med hög precision för att det ska bära och samtidigt kan marknaden vara snabbrörlig. I andra företag har du ett tråkigt företag i en osexig industri som gör samma saker de alltid gjort till en värdering som inte prisar in någon tillväxt alls, trots att de lyckats växa fint historiskt. Uppenbarar sig en kackerlacka i köket, ta pengarna och spring. Om en fond måste ha en armé av analytiker i ryggen för att ens våga köpa, kanske företaget är för svårt att förstå sig på. 

Sammanfattning

Varje värdeinvesterare eller stockpicker har ett stort mått av tro på den egna förmågan och ett visst mått av hybris. Har man inte det, kan man lika gärna acceptera marknadens syn och köpa en indexfond. Den som vill slå strömmen måste våga gå emot strömmen. Att vara för tidig i en investering och att ha en felaktig investeringstes ser dock alltid ut på samma sätt i början. Över tid utkristalliseras dock en bild och det går lättare att säga om det var klokt att springa åt andra hållet jämfört med flocken. Hybris är en förutsättning för att kunna komma någonstans, men samtidigt kan det vara vår största förbannelse. Genom årtusendens lopp har många människor, inte minst Ikaros, flugit för nära solen. Det gick för bra och det var för svårt att vara självkritisk.

I det här inlägget har jag målat upp tre aspekter som kan vara bra att tänka på när balansen mellan hybris och ödmjukhet hanteras. För det första kan hänsyn till andra leda oss på villovägar. Ju mindre folk vet, i desto högre utsträckning är det endast en fight mot inre demoner att exempelvis erkänna när något gått fel. Om låg transparens inte är möjlig är det näst bästa att omgärda sig med personer som är förstående och inser att vi alla gör fel, även Buffett på aktiemarknaden eller Kasparov vid schackbordet. Det kan öka möjligheten att vara öppen när saker går snett, vilket alltid händer förr eller senare. För det andra kan man hålla sig till sin kompetenscirkel för att öka sannolikheten för att man inte missar någon väsentlig aspekt. För det tredje är enkelhet bra och underskattat, ta vara på det.

Slutligen en uppmaning när ni ser någon som flugit för nära solen och bränt sina vingar. Det är alltid lätt att vara efterklok, efter faktumet, för då har alla det svart på vitt. Att se det när en person flaxar högre och högre mot solen och når oanade höjder är betydligt svårare. Vi kan alla känna igen oss i känslan, allt går som på räls och man vill bara litet högre, göra ögonblicket litet mer fulländat. Men någon gång kommer fallet. Visst kan vi försöka undvika det, till exempel genom att hantera de tre punkterna som jag radat upp i inlägget, men ibland handlar det om tillfälligheter eller slump. Det står skrivet på baksidan av varje glansigt investeringsprospekt: "Delar av eller hela kapitalet kan gå förlorat vid en investering". Ibland smäller det rejält och det är hybrisens baksida. Samtidigt är det tron på den egna förmågan, tron på att ens produkt är bättre än det konkurrenterna kan erbjuda och viljan att avvika osv. som för civilisationen framåt sedan dess vagga. Hade ingen trott att det var möjligt att göra något bättre hade vi suttit i grottor i dag och investerat i grottmäklare. Gränsen mellan genialitet och dårskap är hårfin och den som inte vågar riskera att verka dum om det går snett har svårt att uträtta under. Kanske är hybris nödvändigt; till och med nödvändigare än något annat.