Pengars makt och inverkan på motivation

Intro - lärdomar från Albanien

De senaste veckorna har jag varit på en resa i Albanien. När jag nämner att jag åkte till Albanien är den första reaktionen ofta att fråga om jag inte var rädd. Rädd för att någon skulle råna mig på mina skor, rädd för att det tydligen ska vara mycket kriminalitet. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Att knalla runt på Sergels torg i turistmundering efter att mörkret svept sina vingar över Stockholm är betydligt mer riskabelt än att göra något liknande i Tirana. Jag liftade flera gånger, alltid Mercedes av någon anledning, och har nog inte stött på större vänlighet i något annat land. Folk jag liftade med bjöd på tuggummi och dryck som ett tecken på gästfrihet. Folk kom fram till mig och ville prata, ville veta mer om mig och mitt land på samma sätt som jag ville lära mig mer om dem och deras vardag. Albanien är det land i Europa som enligt undersökningar har störst sympatier för USA och västvärlden. Det är ganska talande att en stor gata i Tirana är uppkallad efter krigspresidenten George W Bush. Kanske var det en kompensation för att han under sitt besök i Albanien blev av med sin klocka när han hälsade på en folkmassa (Video kan ses här: ) Hur det än förhåller sig med den saken, har Albanien förutom vänligt folk också fantastisk natur, med kritvita stränder, böljande kullar och dalar samt ståtliga berg som tornar upp sig i horisonten. Maten är god och prisvärd och närproducerad frukt i drivor finns att få tag på.

Landets historia är mångfacetterad och intressant. Efter att ha tillhört det Ottomanska imperiet och sedan blivit ockuperat av Italien under andra världskriget styrdes landet av en kommunistregim ledd av Enver Hoxha. Den här mannen var minst sagt paranoid och lät bygga över 170 000 bunkrar för att göra landet svårt att invadera. Att kalla honom foliehatt vore en komplimang. Han litade inte heller på Kina, Jugoslavien eller Sovjet och tyckte inte att det var tillräckligt goda kommunister. Efter hand slutade därför landet att göra affärer med andra länder och var i praktiken isolerat från omvärlden från 70-talet och framåt. Ett europeiskt Nordkorea kan man säga. En annan fascinerande bit i det Albanska pusslet är att innan kommunismen kollapsade fanns det inte mer än tusen bilar i hela landet. De halvrostiga Trabanter och Lada-bilar som producerades i Östblocket har fått ta emot många skrattsalvor genom åren, men vanligt folk kunde åtminstone köra bil i dessa länder. I Albanien däremot var bilkörning ett privilegium förbehållet kommunistpampar, medan kreti och pleti fick lita på att tågen inte skulle drivas på SL-manér. Med andra ord har folket upplevt kraftfull förändring under de senaste trettio åren.

Folk har frågat mig om det inte fanns fattigdom. Visst finns det fattigdom och det är ett av de fattigare länderna i Europa. Det finns tiggare som har svårt att klara av dagen och livet är inte en dans på rosor för alla. Men ju mer jag har pratat med människor och grubblat på saken har jag kommit att inse att det inte är hela historien. Ett av mina favoritcitat är: "Vissa är så fattiga att det enda de har är pengar". Hos de Albaner jag stötte på såg jag en vilja att gå framåt, en vilja att utvecklas och se lösningar framför problem. Snarare än att lägga sig ned i fosterställning och gråta såg jag en vilja att göra något åt saken och att uppskatta de små glädjeämnena i livet och det man har snarare än att sakna något man aldrig haft. Det finns alltid någon som har högre lön, flottare bil och bättre avkastning på sin aktieportfölj. Det är inte en tragedi. Antingen är man nöjd med litet för att lycka är något som kommer inifrån, befriad från allt överflödigt bagage, eller så blir man aldrig nöjd. Arnold Schawzenegger, tidigare guvernör och skådespelare känd från den robotartade insatsen i Terminator-filmerna sade det bra: "Pengar leder inte till lycka. Nu har jag 50 miljoner dollar och jag är lika lycklig som när jag hade 48 miljoner dollar." I det här inlägget ska jag försöka beskriva hur jag ser på monetära incitament och motivation.

Pengar - en mångfacetterad varelse

Mycket få ting väcker mer känslor än pengar. Dessa cirkulära metallbitar och rektangulära papperslappar med gamla stofiler, nationalsymboler och döda kändisar representerar ett visst värde, det är alla överens om och därför fungerar de som betalningsmedel. I stället för djurhudar, grankottar, eller pärlhalsband, som kan vara opraktiska att släpa runt på, tog mänskligheten fram något smidigare. Pengar är en fundamental morot i företag för att styra beteende. Erik Hamrén sade att mål förändrar matcher och lika självklart är det att pengar styr incitament. Dammsugarnasaren med provisionslön antas vilja pracka på så många produkter som möjligt på intet ont anande saft- och kanelbullspensionärer som inte vågar säga nej. I många banker antas VD inte orka kliva upp ur sängen utan en stor kontantbonus till jul för att slippa behöva åka ned och handla julskinkan på Lidl, trots att fasta lönen redan mäts i tiotals miljoner.

Pengar och hur de påverkar incitament och våra handlingar har studerats flitigt av bland annat ekonomer och andra pappersvändare. Frederick Taylor studerade stålverk och ansåg att en viktig komponent för att stävja lata arbetare som sitter och skvallrar om grannens trebenta hund i stället för att arbeta var att belöna enligt ackord. Ju hårdare jobb, desto mer välfyllt lönekuvert var tanken. Ett grundantagande inom klassisk ekonomisk teori är också att med mer pengar ökar incitamenten att göra något. Det antas att motivationen som finns kan ökas med pengar, men aldrig minskas, eftersom pengar förutsätts ha ett positivt värde, allt annat lika. Vad som däremot inte klassisk teori har ett lika gediget svar på är hur pengar ibland kan förändra den inneboende naturen i en vara eller tjänst.

 Låt mig exemplifiera vad jag försöker säga. Om jag ber en imaginär vän som bor nära mig att hjälpa till med att byta mina imaginära vinterdäck till min imaginära bil kan han gå med på det för han är min vän, vill ställa upp och så vidare. Erbjuder jag i stället honom 20 kronor för att göra det borde han vara eld och lågor enligt ekonomisk teori. Han kan skratta hela vägen till restaurang Gyllene Måsen (Ja, jag föredrar den benämningen 10 gånger mer än McDonalds eller Donken) och beställa två ostburgare för något han annars hade gjort i alla fall. Ändå ökar förmodligen vännens tveksamhet. Han ser det mer som ett jobb och jämför vad timlönen skulle vara mot vad han får i vanliga fall för att tjäna in sitt dagliga bröd. Timlönen kanske är fine. I Bangladesh. Men inte i Sverige och är 20 kronor allt jag är värd tänker vännen? Incitamentet ändrar med andra ord synen på tjänsten helt.

Hur mer pengar kan minska motivation

För att förstå hur pengar kan minska motivation kan det vara intressant att tänka i två termer av motivation; intern och extern. Extern motivation härstammar från externa faktorer såsom lön eller betyg. Gör man något bara för att klara tentan eller bara för att få högre lön utan att finna tillfredsställelse i aktiviteten i sig är det exempel på extern motivation. Intern motivation är motsatsen; det är något som flödar från det inre och handlar om att utföra en aktivitet för att det skänker glädje. Den som målar en tavla eller skriver en bok för att den njuter av aktiviteten i sig snarare än för att kunna tjäna pengar på det är exempel på denna motivation. Den totala motivationen är summan av intern och extern motivation. Den som gillar att skriva och dessutom kan få betalt kan få ökad motivation, men å andra sidan kan den interna motivationen också minska om det monetära kommer att bli för viktigt.

Det fanns en målande berättelse som handlar om hur extern motivation kan driva ut intern motivation i en textbok jag läste som jag tänkte återge fritt från minnet och inte helt ordagrant. I korthet går berättelsen ut på att ett gäng busfrön, eller ligister, eller frihetskämpar, vad man nu vill kalla dem, en natt går och kastar sten på en ruta som tillhör ett hus som ägs av en äldre man. Varför de vill göra detta är för att de får ut något av aktiviteten i sig, de gillar att förstöra och se gubbens min. Efter att det händer även en andra natt bestämmer sig gubben för att göra något åt saken. Han säger till pojkspolingarna att de kan komma tillbaka fler gånger och förstöra hans fönsterrutor och dessutom kommer han att betala dem. Gänget av kedjerökande pojkspolingar slår klackarna i taket och är utom sig av glädje! Tänk att få göra vad vi gillar och dessutom få betalt! Under ett par nätter kommer pojkarna tillbaka och håller sin del av avtalet. Den tredje natten säger gubben emellertid att pengar saknas och att han inte kommer att kunna betala dem i fortsättningen. Grabbgänget som kommit att se sitt stenkastande som ett jobb bestämmer sig för att inte återkomma efter detta, åtminstone inte innan gubben betalar av sin skuld!

Vad som hänt är att den interna motivationen helt dödades och när de fick betalt kom gänget att drivas enbart av extern motivation. När den externa motivationen, pengarna i det här fallet, visade sig vara en chimär, fanns inte heller någon intern motivation att utföra stenkastningen bara för sakens skull, för att det är roligt. Den enda skillnaden mellan scenariot när historien börjar och när den slutar är att de i slutet vet att de kunde fått betalt. I bägge fall får de inte betalt, men monetära incitamentet har förstört njutningen av aktiviteten i sig.

Motivation av företagsledningar 

På samma sätt som grabbarna i historien ovan drivs av olika incitament har människor i hundratals år försökt utforma ett belöningssystem som på ett så bra sätt ska se till att VD vill göra ett bra jobb som gynnar ägarnas intressen. Enligt en viss skola ses VD som en lat sengångare som måste ha frikostiga optionsprogram som späder ut aktieägarna kraftigt, för annars orkar inte denna göra ett bra jobb. Med enbart fast lön vill inte chefen göra ett bra jobb. Ändå verkar det finnas bolag som Handelsbanken som verkar gå relativt bra utan stora bonusar som morot. Andra som sällar sig till skaran kritiker av mastiga bonusar är lintotten Warren Buffett och hans vapendragare och högra hand Charlie Munger, vilka knappast behöver presenteras närmare för garvade och väderbitna investerare som läst böcker om dessa profeter från pärm till pärm flera gånger om.

Faktorer som brukar framhållas vilka kan vara negativa med bonusar är exempelvis kortsiktighet. Varför plantera fröna till ett träd vars frukter först kan skördas om tio år kan VD tänka. Även om det är vad som gynnar företaget mest på sikt, kommer bonusen kanske att bli lidande då resultatet pressas de närmaste åren. Det kan vidare ge upphov till earnings management vilket är en euforism för finansiella häxkonster där resultaträkningen påverkas på olika sätt. Exempelvis är det vanligt för en nytillträdd VD att kratta manegen genom att ta kostnader en masse såsom nedskrivningar för att resultaten under senare år ska kunna öka. Första året är det ändå ingen som bryr sig om resultatet och det går bra att skylla på den tidigare ledningen som köpt överflödiga tillgångar. När de löpande avskrivningarna sedan minskar år två och framåt kommer VD:n i stället att ta åt sig äran för resultatförbättringen och givet resultatförbättringen brukar bonusen kunna öka. Vad som däremot ibland glöms bort är att även om vi kunde stävja de största stötestenarna mot bonusar, dvs. kortsiktighet och att man kokar böckerna (eller soppa på redovisningsspik) slutar inte historien där.

En stor invändning som därför kan göras mot alltför stort fokus på extern motivation är att den interna motivationen kan minska. Forskning på området understödjer generellt att ju komplexare uppgifter som måste utföras, desto viktigare blir intern motivation. Exempelvis förekommer det att svenskar åker till Norge för att skala bananer i norska fabriker. Det är inget fel på jobbet som sådant och en del som åker över har säkert en stor passion för bananskalande, bananer är deras smör och bröd och största fritidsintresse. För de flesta är det dock pengarna som får den positiva vågskålen att tippa över till favör för beslutet att åka. Att skala bananer är mindre komplext än exempelvis att vara VD för ett storföretag och därför fungerar pengarna ganska bra som incitament. Men när det handlar om komplexa uppgifter blir intern motivation betydligt viktigare och pengar kan leda till enkelspårighet. Konsekvensen kan bli det som i ekonomihögskolan kan kallas Wacc-arbeten. Det är arbeten som checkar alla boxar men där det saknas kreativitet och innovationsförmåga. Generellt sett har intern motivation högre korrelation med prestation på arbetet i komplexa arbeten (Länk). Genom att fokusera mer på lönen snarare än att lära sig nya saker, ha roligt och få stimulera sitt intellekt kan jobbet utföras bättre. Vissa säger att hur kan man motivera en VD utan en saftig bonus? Mitt svar är att de bästa VD:arna inte motiveras av pengar. De vill lära sig mer, göra ett bra jobb och pengarna kommer i andra hand. Därför gillar jag rimliga löner och stort aktieägande. Min favorit-VD Luc Tack tog under 5 år inte ut en krona i lön och han äger 89 procent av företaget. Det är mina takter det.

Intern motivation - lika viktigt på aktiemarknaden

Att söka efter intern motivation är viktigt på arbetslivet och att försöka leta efter företagsledningar som inte främst drivs av pengarna är något jag strävar efter. Emellertid är det något som vi kan tänka på när det gäller våra investeringar också. Buffett har sagt att den som håller ögonen fastklistrade på spelplanen snarare än resultattavlan brukar klara sig bättre. Min åsikt är att alltför många ser aktiemarknaden som ett casino - ett riggat spel där svarta lådor och rika medlemmar i gubbklubbar drar hem storkovan medan småspararna får skrapa av småsmulor från frosseriets barskrapade bord. Därför vill de fokusera på pengarna. De ser blinkande siffror på skärmar och ettor och nollor som skvalpar obönhörligt ute i cyberrymden. I början av min aktiekarriär var jag likadan. Jag försökte spekulativt blanka börsindex, men ju mer vatten som flutit under broarna, desto mer fokuserad har jag blivit på bolagen och att njuta av investeringen som konst i sig. För mig är de pengar som står på mitt Avanza-konto en ganska abstrakt siffra som jag inte bryr mig om. Vidare intalar jag mig att jag aldrig kommer att ta ut en krona. Processen av aktieanalys och att se sig som en delägare i ett fint bolag är vad jag älskar. Den här bloggen är också något som kombinerar mitt intresse för aktiemarknaden med min lust att skriva. Det hade aldrig fallit mig in att ha reklam eller dylikt på bloggen därför att det förändrar beteendet. 

Att jämföra sig med andra är enligt mig helt lönlöst. Det kommer alltid finnas någon som har högre avkastning och mer spänning och gräset är alltid grönare på andra sidan. Någon kommer att sitta med Apple x 100 häv björn och någon annan med tjur. När året är slut kommer en av dem att ha högre avkastning än alla av oss. Låt dem ha det, för vem bryr sig när allt kommer omkring. Låt oss uppskatta det vi har. I mitt fall gläds jag åt att ha en aktieportfölj av fina bolag som jag analyserat och tycker om och där jag litar på företagsledningen. Jag har förmånen att hålla på med min hobby utan att någon ställer krav och säger att jag inte får handla Kalle Anka-caps eller aktier utanför Svedala. Jag har min frihet och kan finna ett mått av lycka i att utöva min hobby och det kommer jag att ta vara på.  

Fokus på intern motivation - en sund väg

Som jag försökt beskriva i styckena ovan är inte pengar svaret på allt eller vägen till lycka. Pengar till en viss grad kan öka levnadsstandarden, men efter en viss punkt spelar det ingen roll. Det är verkligen så att vissa är så fattiga att det enda de har är pengar. Det handlar om vad jag skrev om i introt om Albanien i inlägget. Jag har sett albanska fåraherdar som strålade av lycka när de tog hand om sin flock och svepte fram över vidsträckta och grönskande landskap med frisk luft i lungorna och en tillit till att det löser sig. Jag har sett albanska barn som nyfiket frågar var jag kommer ifrån och åkt nedför en pyramid som finns i centrala Tirana med dem, precis som vilka barn som helt skulle göra och skrattade åt hålen de fick i byxorna när vi hade accelererat.

Pyramiden i Tirana - byggdes som mausoleum för Enver Hoxha

 Lycka är något som kommer inifrån och extern motivation är något som vi brukar vänja oss vid. Den som får en bonus ett år förväntar sig en motsvarande bonus och litet till nästa år, för annars är det i praktiken en lönesänkning. Det blir ett race i ett ekorrhjul som inte går att vinna. För att bryta sig fri från denna process, i livet i allmänhet och i arbetslivet i synnerhet gäller det att se bortom lönekuvertet. Jag har bevittnat alltför många kasta bort sina liv i jakt på rikedomar om hägrar i horisonten. Folk som jobbar 70-80 timmar i vecka på ett arbete de egentligen inte gillar för att kanske någon gång i framtiden kunna bli delägare. Som ändå inte är nöjda för att kollegan har 5 kronor mer i timmen. Vi är inte vår titel, vårt arbete eller vår bil. Vi är inte våra femton hus på Franska Rivieran eller summan av vårt bankkonto. Vi är betydligt mer än så. Vi är människor som borde sträva efter lycka och personlig utveckling. Ett liv utan lycka är ett bortkastat liv.

Oavsett hur mycket pengar vi har kommer vi alla att bli uppätna av maskar efter att vi vandrat ut i de sälla jaktmarkerna eller klätt på oss träfracken. Våra kroppar kommer att förmultna och ge näring till jorden för att något nytt ska kunna växa och gro i dess ställe. Där död en gång härskar, kommer liv att återigen spira aldrig så starkt. Efter schackspelet läggs bonden och kungen tillbaka i samma låda. När vi föds sätts en viss summa med tid in på livets bankkonto. Vissa kommer att leva kortare och andra längre. Genom att äta nyttigt, spenat och broccoli och annat kanske man kan påverka sin situation något, men genetik och slump är också viktiga faktorer. Ingen kommer att i vilket fall leva för evigt och tiden är en resurs som stjäls ifrån oss år för år, dag för dag, minut för minut. Vi kan inte få tillbaka tid och vrida klockan tillbaka. Låt därför tiden vara meningsfull och räknas. Det finns få personer som på sin dödsbädd ångrar att de inte satt fler timmar på kontoret iklädda strypsnara, utan det brukar vara andra saker. Tid med familjen, vännerna och att uppleva nya saker och få nya perspektiv och allt det andra som förpassades till glömskans sopstation i en tid då en ny Porsche verkade viktigare.

Jag vill citera Uruguays förra president som sade det bra: "Vi har uppfunnit ett berg av överflödiga behov. Att shoppa nytt och att kasta bort gammalt. Det är ett slöseri av våra liv. När vi köper något, betalar vi inte med pengar. Du betalar med timmarna av ditt liv som krävdes för att tjäna ihop pengarna. Skillnaden är att liv är något pengar inte kan köpa. Livet blir bara kortare och det är sorgligt att kasta bort sitt liv och sin frihet på det sättet."  När han var president skänkte han bort 90 procent av sin lön till fattiga och bodde i sitt gamla hus och inte i ett palats. Slutligen sade han något annat tänkvärt: "Jag hoppas att jag inför den sista resan kan representera mig som en man som går in i baren och säger till bartendern: "Den här rundan står jag för".