Inflation i begreppet värdeinvesterare

Det är höst och sommarens värme får ge vika. Hösten är min favoritårstid därför att det är fridfullt och färgpaletten med mycket gult, rött från exempelvis fallande löv, faller mig i smaken. Jag har också haft tid att fundera, tid att smälta upplevelser och tid att ta det piano. Något jag kom att tänka på under en av mina dagliga promenader var inflation. Det kan inte ha undgått någon att det råder inflation i det mesta i vårt samhälle. Betygen har en tendens att stiga och stiga för varje år varför de måste förnyas med jämna mellanrum. MVG, VG och G som dög fint när jag gick i grundskolan har nu offrats på glömskans altare och efter den skalans begravning var det dags för dopet av A-E-skalan. Nu kanske äntligen svenska skolans terminal decline som får husvagnsmarknaden att verka livskraftig rimligen borde kunna bromsas genom denna åtgärd. Titlar på yrken torde dock vara det mest klassiska exemplet på inflation. Städare blev lokalvårdare och dagisfröken blev förskolelärare. Inflationen har svept över hela svenska samhället och kunnat skönjas i varje skrymsle och vrå av vår vardag. Vart vi än i världen vänder står inflationen där och påminner oss om att ta en dag i sänder. På alla områden, utom monetärt. En varukorg har inte blivit mycket dyrare trots att Ingves frenetiskt försöker sparka igång sedelpressarna och fyra av räntekanonen med pompa och ståt.

På aktiemarknaden finns också en inflation i tillgångspriser. Om den är motiverad eller inte är upp till var och en att bedöma, men det är klart att en lågräntemiljö bidrar till att kreti och pleti flockas till aktiemarknaden. När man ser grannen bli rik och när man ser Aftonbladets historia som de berättar kring lägerelden om en teskedsgumma som köpte aktier för en spottstyver i Fingerprint och nu kan åka jorden runt är det lockande att dansa. Jag betraktar därför dagens marknader med apati och håglöshet och att det är svårt att hitta köplägen är ingen statshemlighet. Emellertid tror jag fortfarande att lägen finns, men det är extra viktigt att göra sin hemläxa. Det är som en potatis-rea på ICA och där det enbart finns ett tunt skikt kvar i botten av tunnan. När man väl tror sig hitta en vettig potatis blir man glad tills man vänder på objektet och tänker att potatisen kanske hade passat bättre på grönsakshyllan. Det som verkar kvarlämnat är ofta kvarlämnat av en anledning. Dagens inlägg ska dock inte handla om denna inflation i företagsvärderingar där man får skatta sig lycklig om man kan köpa ett överskuldsatt och konjunkturkänsligt bolag till 15 x peak earnings. I stället ska jag tala om inflation i folk som kallar sig värdeinvesterare.

Värdeinvestering - trendig etikett

Från början var värdeinvestering något som var förunnat få. Det var en klubb av mystiska kufar som brände böcker om finansiell ekonomi på bål, var iklädda heltäckande vita huvor och kläder för att kunna vara anonyma och folket runt omkring trodde att de var fullkomligt tokiga. Nu kanske jag överdriver en smula men det var en rörelse som vågade gå emot strömmen och Graham var kanske skolans fader. I dag finns betydligt fler som vill kalla sig värdeinvesterare. Det låter bra och om någon kritiserar eller ifrågasätter är det bara att slå upp en lista på världen rikaste och med eftertryck peka på Buffett. Genom att skydda sig bakom värdeinvesteraretiketten kan man undgå att diskutera sakfrågor och man kan också spegla sig i glansen av några få värdeinvesterares framgångar och sedan kan man komma med killer-argumentet - om det fungerade för W.B. vår Gud och frälsare, måste det fundera för mig. Det är förståeligt att man vill kalla sig värdeinvesterare - att kunna köpa 1 krona för 50 öre - det är väl det alla strävar efter. Att säga att man vill köpa en krona för två kronor och hoppas på att någon payar tre låter inte lika bra och för tankarna till bubblan på tulpanlökspriset i Holland på 1600-talet, där priset steg långt högre än motiverat baserat på spekulation.

Ändå tycker jag mig se många som inte jag skulle klassa som värdeinvesterare som säger sig vara det. Därför ska jag nedan i några punkter beskriva vilka viktiga kännetecknen är för en vad jag anser vara, äkta värdeinvesterare. Notera att jag inte lägger någon värdering i begreppet. Jag tror inte att värdeinvesterare är bättre människor, men jag tycker det är trevligt med uppriktighet. Om man exempelvis handlar aktier baserat på när Jupiters månar står i konjunktion med varandra, var min gäst, men kalla det inte värdeinvestering. Jag tror på att kalla en spade för en spade.

1. Företag har ett fundamentalt värde

Den kanske viktigaste gemensamma nämnaren bland värdeinvesterare är att företag har ett fundamentalt värde. Detta värde kan vara svårt att bestämma men är i teorin summan av alla framtida kassaflöden från i dag tills solen slukar jorden, diskonterade med en rimlig ränta. Den som köper aktier baserat på vad hisspojken, taxichauffören eller den lokala hästhandlaren säger, utan att försöka räkna och värdera ett företag, är ingen värdeinvesterare. Den kan kalla sig det, men det kommer att ringa ihåligt. Att spå i kaffesump, tarotkort eller att använda teknisk analys är annat som inte ens med god vilja knappast kan klassas som annat än häxkonster. Bakom varje aktie finns ett företag som kommer att generera kassaflöden i framtiden, negativa eller positiva. Att bara förlita sig på vad någon annan möjligen är beredd att betala är inget annat än spekulation. Vill man vara spekulant och köpa tulpanlökar, guldtackor eller för den delen aktier, gärna för min del, men kalla er något annat än värdeinvesterare. Den som inte vill göra ett försök att värdera ett investeringsobjekt kanske gör bäst i att investera i index och läsa Knasen under resten av investerarkarriären.

I det här med att förstå det fundamentala värdet ingår också att våga gå emot marknadens konsensus. Det handlar om att göra en egen bedömning snarare än att lita på att en analytikerkår alltid har rätt. Marknadens bedömning av det korrekta fundamentala värdet är enligt effektiva marknadshypotesen alltid rätt, dvs. pris och värde är samma sak. En värdeinvesterare tror att de två ibland kan skilja sig åt och det ger köp- respektive säljlägen.

2 Försiktighetsprincipen

Något som kännetecknar värdeinvesterare är försiktighetsprincipen. Hellre behålla smöret än att sälja smöret och riskera att tappa pengarna; hellre avstå från att sätta sig kring lägerelden om historien är för dyr att lyssna till än att kasta sig rätt in mot elden och riskera brända vingar. En värdeinvesterare på semester undviker helst att gå igenom det skumma kvarteret mitt i natten och slaska med stora plånboken. Vidare avvisas artigt men bestämt erbjudandet från en vinglig man i samma område om att ta sig en stänkare från en vit plastdunk med gröna fläckar på. Graham har myntat begreppet säkerhetsmarginal och hur en sådan marginal skulle se ut i verkligheten är högst oklart, men det teoretiska konceptet vilar på en gedigen och sund grund. En värdeinvesterare kan köpa bolag till högre värdering än snittet, men då måste man också vara säker på att löftena om en aldrig så ljus framtid inte kommer på skam. Eftersom framtiden är notoriskt osäker tenderar värdeinvesterare att föredra köplägen i bolag där premien för ljusa framtidsutsikter inte är alltför hög. 

Exempelvis har jag noterat ett antal personer som etiketterar sig värdeinvesterare som går i Buffetts fotspår. De köper de allra största bolagen med vallgravar som är breda som fotbollsplaner och som är fyllda med krokodiler, spanska ryttare, vattenminor och svarta hål. De går efter devisen att ingen någonsin fått sparken för att köpa IBM. Resonemanget grundar sig ofta på att om W.B. vår allas profet äger en viss typ av bolag, måste det vara sunt och rätt för alla andra. Att W.B. har en ovilja att sälja bolag som ofta köptes in till lägre värderingar brukar det talas tystare om. Men om man inte själv tar ställning till värderingen utan bara köper något därför att det verkar vara ett fint bolag, är det inte försiktighetsprincipen. Det är snarare "Jag betalar vad som helst, säg ditt pris"-principen. 

Kopplat till försiktighetsprincipen är också att inte köpa de mest skuldsatta bolagen eller de bolag som är svårast att prognostisera. Kanske är det därför jag gillar att tjata om trista bolag i osexiga industrier som ägs av en simpel lantbrukarson i tredje generationen. Ju klarare vindruta, desto mer kan man betala för en ljus framtid. 

3. Långsiktighet 

Långsiktighet kan ta olika uttryck hos värdeinvesterare, men det genomgående temat är en långsiktig tro på sin strategi. Värdeinvesteraren förväntar sig inte manna från himlen och allmosor från ett gynnsamt makroklimat. Eftersom en värdeinvesterare måste våga gå emot strömmen är det viktigt att kunna lyfta blicken och se framtiden i horisonten. Man måste också vara beredd på kortsiktigt kraftiga kurssvängningar. Generellt sätt anser jag att det hänger samman med en långsiktig placeringshorisont. Huruvida fundamenta kommer att avspeglas i kursen om sex månader är omöjligt att säga, men om sex år är det betydligt mer troligt. Jag är medveten om att det finns mer kortsiktiga värdeinvesterare. T ex finns det en skara som handlar ganska mediokra bolag, så kallade net-nets och de flippar ofta bolag fortare än PRAO:n på restaurang Gyllene Måsen flippar burgare och det verkar fungera fine för dem, så det kan de gärna fortsätta med för min del. Även dessa Gordon Gekko-figurer sällar sig emellertid till skaran som har en långsiktig strategi. De flippar bolagen med jämna intervall exempelvis och gör det långsiktigt.

Att vara långsiktig är något av det svåraste som finns, för även om vissa investerare köper att det är fundamentala värdet som är viktigt och de försöker vara försiktiga, inte betala för mycket osv, brukar det vara en annan sak att uppleva det i praktiken. Folk använder sig av termen för att den låter mysig och vänlig. Kortsiktighet på finansiella marknaderna ses som något negativt, utan pardon. Riskkapitalister är ondskan personifierad i massmedia, med cigarren i mungipan och de antas vänta på nästa tillfälle att sparka änkor och fäderlösa bara för att öka marginalen kortsiktigt. Man använder därför långsiktighet som en punchline och ett stort skäl till den stora viljan att göra det är för att den senaste björnmarknaden är så avlägsen.

2008 gjorde hösten sakteligen sitt intåg och satte punkt för sommarens prunkande grönska och prakt. När träden förberedde sig inför vinterns prövningar, kläddes sommarskruden av och lämnade en karneval av rost bakom sig, som spreds vind för våg i en virvlande västanvind. Snålblåst och kargare klimat var att vänta, men ännu stod växterna i blom och bomullsmolnen i den klarblåa skyn hade ännu inte gett upp hoppet. Det var länge sedan en vargavinter slog sitt grepp om börsens grundvalar och skakade om rejält. Den som fötts på våren och upplevt sommaren och hösten, kommer dock att ha svårt att förbereda sig inför vinterns prövningar. Den kallaste vintern i mannaminne hade ännu inte hunnit svepa in över jordklotet. Det sägs att i skyttegravarna finns inga ateister och att krig är ljuvligt för dem som inte upplevt det och en björnmarknad är likadan.

Det är ytterst lätt att säga att man är långsiktig när marknaderna går upp - för vem skulle inte vilja vara långsiktig då? Att ta pengarna och springa när uppgångarna bara måste fortsätta framstår som oerhört dumt. Att i dagens klimat kalla sig långsiktig är inte svårt, utan kan ses som att vara en hockeysupporter som håller på Kanada. För er som inte följer denna sport där 10 vuxna män samtidigt åker skridskor efter en gummiskiva för att kunna slå den allt vad de orkar, är Kanada fullständigt överlägsna. De vinner allt som kan vinnas när de bästa spelarna är med, såsom OS 2010 och 2014 eller World cup 2016. Å andra sidan kan man se det som att vara supporter för någon Kalle Anka-nation såsom Lichtenstein att vara långsiktig på riktigt i nedgång. Deras supportrar vet att deras lag förmodligen inte kommer att ta en enda poäng, kanske gör de inte ett enda mål, men de slutar aldrig hoppas. De slutar inte åka till matcherna, de slutar inte tro att en dag kanske, men bara kanske, kommer det visa sig att deras insatser inte var förgäves. Först efter en större björnmarknad kommer det att visa sig vilka som var värda sitt salt och vilka som var falska profeter; lycksökare som önskade spegla sig i baksidan på en gyllene etikett.

Slutdiskussion

I det här inlägget har jag försökt beskriva vad jag ser som fundamentala pelare som värdeinvestering vilar på. Allt fler kallar sig värdeinvesterare och kanske är det naturligt som en följd av de många sötebrödsdagar som präglat börsen. Vidare är det alltid lockande att kunna förknippa sig själv med Buffett och hans strategi. När päronen kommer på besök och investeringar kommer upp på tapeten kan det alltid kännas extra skönt att förknippas med Buffett. Dels är han rik, dels ses han som en good guy som ska skänka hus och hem (åtminstone 90 procent) eller vad det är, till välgörenhet. Det är först när den vinande blåsten rycker tag i palmträdet som de oförsiktiga aporna ramlar ned och det är därför jag tror att antalet så kallade värdeinvesterare kommer att minska framgent, särskilt i samband med börsbaisse. Det är lackmustestet som skiljer agnarna från vetet - att överleva en nedgång och hålla fast vid sin strategi. När skärmarna blinkar rött, analytikerna vrålar sälj, grannarna brölar ångestfyllt och tidningarna samt alla bekanta ifrågasätter aktiesparande; när börsen beskrivs som ett kasino och när de sista optimisterna kastar in handduken - då gäller det att inte vika med blicken.

De tre pelare som jag beskrivit som jag anser känneteckna en värdeinvesterare är viktiga därför att de hänger ihop och gör också att man kan få bättre sömn i björnidet. Den som köpt rimligt värderade och inte alltför hårt skuldsatta bolag och gjort en bedömning av värderingen samtidigt som den har tid att vänta ut nedgången kan acceptera en björnmarknad som en välsignelse. Den som i stället sitter på högt skuldsatta bolag som har svårt att serva debten och behöver pengarna från aktierna till en segelbåt om ett halvår är betydligt mer lockad att sälja. I slutändan handlar det om att våga gå emot strömmen och att inte falla in för frestelsen att falla in i ledet. Jag vill betona att jag är ödmjuk inför det faktum att jag började med aktier först efter raset kring hösten 2008. Därför är det möjligt att den långsiktighet jag nu förespråkar försvinner i ett svep när jag försöker kasta mig mot en livbåt när börshavet börjar gunga. Det enda större fallet jag varit med om inträffade hösten 2011, så jag hoppas att jag minns de här tankegångarna när nästa större ras inträffar.

Värdeinvestering är lätt att lära, men svårt att bemästra. Rent tekniskt är det exempelvis inte mer än de fyra räknesätten som krävs för att göra en värdering. Varje högstadieelev kan behärska det tekniska i processen. Det krävs en dos sunt förnuft och det är inte någon man läser sig till genom en mödosam ekonomiutbildning utan ofta är lantbrukaren betydligt sundare i sitt tankesätt än kotlettfrillan. Att läsa på om bolag är inte heller särskilt avancerat, det är bara att granska branschen, skärskåda vad som sägs i årsredovisningarna. Vad som däremot är betydligt svårare är att värdeinvestering går emot vårt innersta väsen, vår instinkt att följa gruppen, vilket genom evolutionen guidat oss iväg från faror. När flocken började springa årtusenden sedan var det troligen för att någon sett en kissekatt som var något för stor för vår smak och kanske hade huggtänder vi helst velat slippa. Därför kommer över tid värdeinvesterarna att vara en relativt marginell grupp. Årtusenden av flockbeteende och att det är djupt inprogrammerat i vårt DNA är en garant för det i mina ögon.

Egentligen har jag väl inga problem med att varenda kotte med Avanza-konto som köpt en "Så blir du rik på 3 minuter"-bok kallar sig värdeinvesterare. Om det skänker lycka och mening till deras tillvaro, vem är jag att ta det ifrån dem? Samtidigt tror jag på att man ska kalla saker vid dess rätta namn och inte minst för deras egen skull kan det vara bra att tänka på att värdeinvestering är mer av ett holistiskt tankesätt än en klatschig punchline. Det är svårt att hitta stöd från andra i ett ras och därför prövas tålamod. Att vara värdeinvesterare är att göra det som inte är populärt och att kunna gå mot strömmen, vilket gör att man alltid måste kunna brottas med sina egna tankar och lita på sin egen förmåga och sitt eget omdöme. Man måste möta sig själv, sitt eget psyke och sina egna brister på ett sätt som för många ter sig smärtsamt. Man måste alltid bära med sig att den lättaste personen att lura är en själv. Det bästa sättet man kan sammanfatta en värdeinvesterare på kanske är: aldrig ensam, alltid ensam.