måndag 5 juni 2017

Känslor på aktiemarknaden?

En januarimorgon då fru frost hade slagit sina klor i den myllrande metropolen New York var himlen klarblå och inga orosmoln skymde den aldrig så ljusa horisonten. På LaGuardia-flygplatsen var det affärer som vanligt; små barn som med stora ögon såg hur gigantiska jumbojetar liksom svanar majestätiskt bröt naturlagarna och lyfte mot fjärran destinationer; affärsmän som inte kunde spilla en droppe tid och hade Skype-konferenser med hjälp av sina äppelbeklädda klösbrädor. Datumet var 15 januari 2009 och hade det inte varit för en mycket speciell händelse hade denna dag förpassats till glömskans soptipp. Ett plan har precis lättat från marken och kaptenen utbrast: "vilken vacker vy över Hudson-floden i dag". Tätt därpå kom en asteroidstorm av Kanadagäss och slog med ljudliga smällar mot planets alla skrymslen och vrår samt sögs in i jetmotorerna som strax därefter slutade fungera. Planet var på 930 meters höjd och i stället för att välja att vända tillbaka till Laguardia eller att åka till Teterboro-flygplatsen en bit bort fattade kapten Chesley Sullenberger det avgörande beslutet och anropade till flygcentralen lakoniskt: "Vi kan inte åka till Teterboro, vi kommer att hamna i Hudson-floden". Slutet på historien vet nog de flesta, planet landade i floden i ett stycke och alla 155 ombord klarade sig helskinnade. Händelsen har skrivits in i historieböckerna som "Miraklet på Hudsonfloden". Om anledningen till att det gick så bra har Sullenberger själv sagt: "Under alla år hade jag varje år satt in en liten summa på erfarenhetens bankkonto genom träning och nu var balansen tillräckligt stor för att jag skulle kunna göra ett stort uttag". 

Simuleringar som gjordes i efterhand visade att hade man försökt att landa på någon av flygplatserna hade planet kraschlandat innan det nått fram. Sullenberger hade genom sin erfarenhet och träning byggt upp en intuition, en magkänsla, han visste vad han var tvungen att göra och gjorde det även i en helt ny, främmande och inte minst sagt skrämmande situation. Den forne världsmästaren i schack Garry Kasparov har berättat hur han ibland i en viss position inte kunde se exakt hur han skulle få fördel av att exempelvis offra en bonde, men att det ibland är strategiskt rätt långsiktigt och han bara känner det inom sig. Länge kunde inte robotar slå människor i schack och en stor anledning var att robotarna var materialistiska. Om de såg en möjlighet att mumsa i sig en bonde tog de chansen, även om det rent strategiskt kanske var fel beslut. I det här inlägget tänker jag beskriva min syn på känslor och intuition. 

Känslor på aktiemarknaden


I en känd sång sjunger Gessle om att alla känslor kommer på en och samma gång. Det är tur att han är musiker och inte aktiesparare, för hade han varit det hade han fått utstå mycket kritik, förnedring och glåpord just för den textraden. Det finns en idé om att känslor är något negativt, något att ta fram i andra sammanhang, men aldrig på aktiemarknaden. Jag vill påstå att denna tankegång är särskilt utbredd i värdeinvesterarkretsar och en viss skugga bör falla även över undertecknad. Du ska vara en robot. Du ska vara maskinen som packar margarin på löpande band utan att lägga någon värdering i om det är Bregott med den fina kon på loggan eller om det är något lappverk från tyska betesmarker. Känslorna kan du offra på glömskans altare. Plocka bara fram dem när du sitter hemma i soffan och ska vara sentimental när du ser slutscenen i Band of Brothers eller när du sippar rödtjut och bläddrar flagnande fotoalbum där svunna ögonblick etsat sig fast i evigheten.

De som blandar in känslor hånas och ses som en fårskock eller en skara lämlar som släpar benen efter sig när de följer varandra mot det bittra stupet och slutet. Alla spår av mänsklig inverkan ska elimineras. Känslorna ska smälta som smör i solsken och buzzwords som bias, vilket jag själv slängt mig med ett flertal gånger, används som slagträn i debatten. Ju mer rationell tankeprocess fri från känslor, desto bättre, heter det. Emellertid har jag börjat fråga mig själv om det inte just känslorna, just den mänskliga intuitionen att pussla ihop en fundamental analys av tusentals faktorer till något vettigt som kan ge en edge. Förmågan att kunna välja att landa i Hudson-floden, när de flesta andra, inklusive robotar kanske hade valt en annan väg kantad av större svårigheter. Kanske har jag insett att rationalitet inte är min väg och det är ok. Det som fungerat för mig har inte varit att aldrig bli exalterad av en lednings tidigare track record eller att stänga av min magkänsla helt och bara gå på kvantitativa faktorer. Visst kan magkänslan leda en på villovägar, men kanske är det ett lågt pris att betala om den för det mesta leder rätt. Nu ska jag tala om tre faktorer som gör att jag tror att känslor är absolut nödvändiga för mig i investeringsvärlden.

 1. Hur bedöma en ledning utan känslor? 

En av de viktigaste parametrarna för mig när jag gör en investering är att bedöma ledningen. Är den hederlig, är den kompetent eller kommer den vid första bästa tillfälle lura änkor och fäderlösa på sina sista surt förvärvade slantar? Kommer VD att göra allt för att få sin julbonus även om det äventyrar födkroken för tusentals fotsoldater längre ned i hierarkin? Det finns flera som inte överhuvudtaget bemödar sig med att bedöma ledningen eftersom det är så svårt. Andra argumenterar för att det är bäst att äga sådana företag där till och med klåpare hade kunnat göra ett godkänt jobb för att eliminera denna faktor. Samtidigt tycker jag att ledningen är så pass viktig att den inte kan ignoreras. Det är trots allt ledningen som bestämmer vilka siffror som ska presenteras till aktiemarknaden och det är ledningen som fattar strategiska beslut och andra beslut som kan sätta bolaget i klistret. Betänk exempelvis New Coke-kampanjen där man skulle ändra Coca-Colas recept. Nu blev det en succéhistoria eftersom man lade sig platt och ändrade sig, men det kunde blivit värre. Ett beslut i en gigant som till synes inte kan rubbas ens som solen slocknade framför våra ögon.

Att analysera en ledning kräver ett mått av psykologi och det är inte enkelt. Hade det varit enkelt hade inte tusentals investerare däribland en stor skara av "the smart money" investerat i ett bolag som Enron där ledningen lovade guld och gröna skogar. Guldet kom, men mottagaren var ledningen och inte aktieägarna till deras stora förtret. Otvivelaktigt kan ledningen luras, det kan smyga in bias om att man blivit förblindad av vackra ord, som inte alltid är sanna, som vi vet, men en bedömning måste göras. Du kan ta fram tusentals kriterier i en myriad av checklistor som ska ge något objektivt mått på ledningens integritet, kallat I-score eller vad som helst men jag kommer att ha svårt att smälta det. Andelen utspädning av aktiestocken eller hur många jumbojetar bolaget leasat senaste kvartalet eller varför kvalitén på snittarna på årsstämman kanske är fina kriterier, men jag tror att liksom vid pokerbordet krävs psykologi och människokännedom. Jag tror inte att man måste vara någon siare eller spåtant, men med sunt förnuft kommer man relativt långt och det kräver känslor.

Det finns många andra faktorer som inte heller är lätta att kvantifiera i ett bolag och ledningen är bara ett exempel. Vallgravens styrka och hållbarhet över tid är ett annat som man bara kan gissa sig till. Det finns oräkneliga faktorer och allt som kan kvantifieras är inte viktigt; allt viktigt kan inte kvantifieras. Massvis av faktorer måste sammanvägas och bedömas mot varandra och med tidigare kunskap för att bakas ihop till en syntes. Oavsett om man vill eller ej har jag svårt att se hur känslorna ska kunna lämnas vid dörren när en så komplex analys görs.


2. Känslor kan vara ett sätt att lära

Har ni någonsin försökt lära er simma genom att ha magen på en pall i mitten av rummet och veva med armarna som en fransk stumfilmsskådis? Inte det? Inte jag heller, men jag tror inte att det är lika givande som att ge sig ut i riktigt vatten. Samma sak med att ha en portfölj med låtsaspengar där man köpa Apple med 100 x häv och inte bry sig ett skvatt. Det är känslorna som uppkommer vid en riktig förlust som ger eftertänksamhet och lärdom. Den som är helt avtrubbad kan ha svårare att lära, även om en riktig förlust givetvis också kan ge upphov till fel lärdomar och att man kanske undviker en hel bransch baserat på ett ruttet äpple i branschkorgen. Att jag är känslomässigt engagerad i mina innehav gör att jag upplever att jag försöker lära mig mer av de misstag jag gör än om jag inte varit det. Hade jag helt känslokallt köpt något tror jag att de lärdomar som jag inhämtar hade varit lägre. Det finns säkert andra som kan vara känslokalla som industrirobotar hos ABB och ändå lära sig massvis av varje misstag. Det beundrar jag, för jag kan det inte. 

3. Brist på känslor dödar motivationen 

En stor drivkraft genom åren jag hållit på med aktier har varit att jag ser bolagen som något mer än abstrakta siffror på en skärm. Att känna sig som en delägare som tar del i företagets med- och motgångar snarare än en kortsiktig spekulant har gjort att jag kunnat njuta av att investera. Det är en härlig känsla att hitta ett case där stjärnorna på något sätt verkar stå i konjunktion till varandra och du känner i magen att det här kommer bli bra, det här kan bli miraklet på Stockholmsbörsen. När det går bra för mina bolag så är det en trevlig känsla och när gudarna tillåter och tesen slår in och utvecklas som på räls är det en lika rolig känsla. Många påtalar att man inte ska gifta sig med aktier och säger som Robert Deniro i filmen Heat att: "A guy told me one time, "Don't let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner."

Finns det en risk för att man ser tillvaron med rosaskimrande glasögon när man borde smiska VD i baken, bildligt talat? Absolut, men om alternativet är att tappa passionen för aktierna som ändå är ett givande fritidsintresse kan man fråga sig om det är värt det. Dessutom tror jag att känslor har andra positiva aspekter som överväger de negativa som nämnt tidigare. Vissa är i sjunde himlen när det handlar aktier på basis av godtyckligt dragna formationer på en aktiegraf och det är kul om det fungerar för dem. Andra tycker om att underhålla sin net-net-robot likt en Tamagotchi en gång var tolfte månad. Jag föredrar i stället att känna ett visst känslomässigt engagemang till mina innehav. Jag tar del av deras utveckling och ser när de lär sig krypa och gå. Jag ser när de börjar tala och jag ser när de utvecklas till fullfjädrade samhällsmedborgare, redo att bekämpa ondska med godhet. Nåväl, det sista var kanske en smula överdrivet, men ni fattar principen. Känslorna gör att investeringslågan kan hållas levande och inte slockna.

Slutdiskussion 


Att ständigt sitta som en hök och bevaka sina innehav eller bli exalterad när ens innehav avancerat 10 basis points kan givetvis orsaka mycket lidande. Likaså kan den pendel mellan girighet och skräck som tenderar att resultera i småsparare som ökar farten fem minuter innan isberget tornar upp sig i horisonten och som saktar ned när skutan redan finns på botten av Marianergraven, vara farlig. Jag förstår logiken med att känslor kan sätta käppar i värdeinvesterarens hjul. Samtidigt tror jag inte att en brist på känslor är lösningen på våra problem. Vi människor har utrustats med en verktygslåda av känslor som kan ge oss fördelar och nackdelar. Det handlar om att känna sina egna begränsningar och veta när det är nog och när mer känslor kan gagna oss.

Intution, känslor och liknande känslor har ett skamfilat rykte. Det är något fult, som ska elimineras och läggas längst bak i garderoben tillsammans med de stavmixrar och kastrullset brudpar brukar få. Samtidigt är känslor det mänskligaste som finns, även om andra djur också kan känna känslor. Att landa i Hudson-floden krävde mycket känslor, intution och överväganden även om kapten Sullenberger var helt iskall och cool som en filbunke när han landade, utan att få panik. Det kanske visar på den fina balansgången på den känslomässiga linan som inte alltid är lätt att navigera. Den investerare som kan vara till hälften industrirobot och till hälften clown på cirkus, beroende på vad som behövs, har nog mycket vunnet. Och kanske, men bara kanske kan vi då avancera ytterligare något steg mot investeringens pärleportar.



12 kommentarer:

  1. Tack för ett intressant inlägg. Lagom är väl alltid bäst, sade den gode svensken. Det du kallar känslor är väl delvis känslor men jag läser även in att du syftar på erfarenhet och hantverk. Hudson-piloten hade nog inte bara bra feeling den där dagen, utan hade även förmågan. Så en lagom mix är bra, ungefär där har jag nog också landat för tillfället.

    SvaraRadera
  2. Mycket välskrivet! Jag skriver också om känslor i min bok och att magkänslan faktiskt är en viktig del i ett investeringsbeslut. Jag går så långt att jag säger 50-50 mellan mage och hjärna. Med mage menar jag känslan för bolagets verksamhet och dess troliga utsikt framöver som trots sin osäkerhet är en viktig ingrediens. Kan man lära sig att lita på sin känsla - som Kenny skriver, tätt sammanlänkad med erfarenhet och kunnande - så är mycket vunnet.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker Aswath Damodaran har beskrivit det rätt bra som att traditionell värdeinvestering har utgått från obligationsvärdering, d.v.s en ren kvantitativ övning att t.ex. försöka hitta någon som säljer en hundralapp för femtio spänn. Sen finns det 'storytellers' som spinner en historia om vad företaget kommer att bli, som t.ex. för Tesla eller Uber. Bägge metoderna kan fungera alldeles utmärkt, men klokast är nog att försöka kombinera dem i viss mån. D.v.s. är man matematiskt lagd bör man försöka tänka även i 'stories' för att förstå vad företaget egentligen är värt. Är man en naturlig storyteller kanske man ändå bör försöka få ner några siffror på kalkylbladet som visar vad företaget kan vara värt.

    Vad gäller känslor i investeringsprocessen tror jag det är något som alla måste gå igenom. Man vet inte hur man reagerar förrän det lyser illrött i portföljen och det bara blir värre för varje timme som går. Det är väldigt lätt att säga att man är långsiktig men som Mike Tyson sa ... (ja, ni vet).

    Mvh Mattias

    SvaraRadera
  4. Bra text! Jag framförde en del liknande tankegångar 2011, men dock inte lika elegant: http://riskminimeraren.blogspot.sg/2011/11/aktieinevesteringar-mer-konst-vetenskap.html

    SvaraRadera
  5. Väldigt bra skrivet. Finns forskning på att känslomässiga delar av hjärnan väsentligt förbättrar vårt beslutstagande mot att enbart använda de krasst rationella delarna.

    Det gäller att känna till sina svagheter och att veta när känslorna kan arbeta mot en, dock - men där tror jag också lösningen är att "äga" känslorna snarare än att motarbeta dem. Beror såklart även på vilken investeringsfilosofi man har. Men om man som du och jag är långsiktiga delägare i ett par entreprenöriellt drivna företag så behöver man en övertygelse om företagets och ledningens förmåga att driva bolaget framåt, och utan den känslomässiga övertygelsen riskerar man att sälja vid fel tillfälle - på grund av andra känslor.

    SvaraRadera
  6. Ekonomi handlar väldigt mycket om känslor, de flesta gör de val som känns bäst, inte de som genererar mest avkastning/pengar.

    SvaraRadera
  7. Otroligt välskrivet! Känslor kan nog både hjälpa och stjälpa investeraren och småsparare. Känslofaktorn kanske blir nästa steg för de AI-algoritmer som i tilltagande grad konkurrerar med oss på aktiemarknaderna! Datorn försöker bli människa.

    SvaraRadera
  8. Det trista med dessa känslor är att allt man känner på sig brukar vara fel varje fall om vi pratar om aktiemarknaden. När man känner på sig att jorden håller på att gå under är det läge att börja köpa. Börjar inte du som läser dessa rader känna en viss oro inför valet i Storbritannien. Är nästan dött lopp nu. Kanske dags att ställa sig vid sidlinjen visst känns det bra!

    Med vänlig hälsning

    Lars

    SvaraRadera
  9. Min känsla vad gäller H&M:s aktiekurs är att den skall ner till 150 kr...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha arajs måste vara den största spammaren i klubben. HM kanske ska till 150. Vad vet jag....Men du rekade sälj på Nordea förra året runt 70 kr. Samma sak med Novo när det stormade som värst.

      Radera
  10. Irving!

    Tycker det är verkligen kul att du ger dig tid att skriva. Alltid roligt att läsa längre texter som representerar någon tankeverksamhet, och inte bara åsikter.

    Ha det bäst

    Lars

    SvaraRadera