Varför jag älskar misslyckade investeringar

RMS Titanic

Förord:

När det här inlägget publiceras befinner jag mig på en mycket bättre plats. All ångest har upphört, all tristess är borta. Vardagens bekymmer har gått upp i rök. Ja, ni gissade rätt, jag är i utlandet. Dels ville jag prova på schemaläggningsfunktionen, dels skulle det bli så tomt utan ett inlägg här under semesterperioden, så jag passade på. Är tillbaka om drygt en vecka och då ska jag förhoppningsvis lyckas knåpa ihop något att skriva. 

Intro

Inläggets titel är något provocerande kan tyckas. Vem tusan vill misslyckas? Är inte varje investerares dröm att investera i nästa HM, för att därefter kunna säga upp sig från sitt underbetalda jobb och ligga på en flotte i medelhavet och dricka paraplydrinkar resten av livet? Vem har inte grämt sig över att de missat någon kursraket som de var nära att köpa och som därefter verkat ha destination månen? Visst är det underbart när allt går toppen. Index akterseglas med hästlängder och portföljen noterar ständigt nya ATH. Man är höjdpunkten på cocktailpartyna och alla vill ha investeringstips, de vill ha några smulor av denna aldrig sinande källa till rikedom. Så långt allt väl.

Men ingenting varar för evigt. Ibland vinner vi och ibland förlorar vi. För vissa, som Fritzthecat, kan det ses som ett fullständigt misslyckande om index bara slås med 20 % eftersom han är van vid 100%-iga uppgångar. Hur som helst är det oundvikligt att det ibland går sämre och det är inställningen till dessa perioder som jag syftar på i inläggets titel. Vi kan inte vinna varje gång. Hur förhåller vi oss till dessa medelmåttiga eller ibland rent av usla investeringar eller resultat? Rinner det av oss som vattnet rinner ned för ryggen på en gås? Skrattar vi åt eländet? Börjar vi tröstäta glass och förbanna denna grymma värld, eller något helt annat?

Sätten att reagera på är många, men ju mer jag har funderat på saken, desto viktigare har jag förstått att inställningen är. Om man när förlusten uppenbarar sig känner vrede, sorg, likgiltighet är ganska oväsentligt. Investeringen gick risigt och nu är det dags att betala notan. För oss investerare handlar det nästan uteslutande om pengar som gått förlorade. Vissa återhämtar sig aldrig efter en sådan smäll och slutar helt med aktier och fördömer börsen med formuleringar som att det är ett riggat casino. Vi alla reagerar på olika sätt och det är svårt att styra hur vi agerar. En central del i att vara en härdad investerare är att ha en strategi för att hantera förluster och jag ska diskutera hur jag går till väga när en förlust visar sitt fula tryne.

Att acceptera en förlust 

Något av det svåraste som finns för oss människor är acceptera att vi har fel. Det är smärtsamt därför att vi indirekt måste inse att vår bedömning av situationen var felaktig, att vi på något plan inte var perfekta. För att kunna hantera förlusten är det självklart att man för sig själv måste erkänna att det inte gick som tänkt (låt oss i förekommande fall bortse från folk som genuint älskar att misslyckas). Konfirmationsbias är en försvarsmekanism som gör att vi söker efter bekräftande information. Har man köpt en aktie vill man fokusera på det positiva: nya marknader, en haussande VD och en molnfri horisont. Kommer någon dysterkvist och börjar snacka om nya spelare på marknaden, hög värdering och dämpad tillväxt blir många lockade att dränka vederbörande i ett kärr (rent mentalt, förstås).

När en investering går vägen är det lätt att tänka att det beror på ens egen förträfflighet, analysförmåga eller skarpa intellekt. Samtidigt är det när det går sämre lätt att tänka att det beror på otur, marknadens irrationalitet eller andra faktorer bortom investerarens kontroll. Jag brukar vända på det och när det går sämre, antar jag per automatik att det var mitt eget fel. Här är det emellertid viktigt att inte dra det för långt och bara granska resultaten. Frågan man ska ställa sig är: med informationen jag hade då, hade jag kunnat fatta ett bättre och mer välgrundat beslut? I dag har vi mycket mer info, vi har facit i hand och kan lätt säga om det var rätt eller fel. Tänker vi inte så, kallas det ”hindsight bias”, dvs. att vi bedömer något i ljuset av information vi har i dag. På engelska kallas fenomenet "I knew it all along"-effect. Det är otroligt lockande för det mänskliga sinnet att tänka så. "Om jag bara hade..." eller "Varför sålde jag aktier X, när den fortsatte upp efteråt". Vi föreställer oss att vi hade information som inte fanns där.

Att bara granska resultatet är något vi alla gör instinktivt, men om vi gör det missar vi de underliggande mekanismerna. Hitlers val att, trots att hans generaler var kritiska, våghalsigt invadera Frankrike under Andra världskriget 1940 sågs som ett genidrag i efterhand - därför att det lyckades. Även om faktumet att operationen lyckades berodde på en rad omständigheter som var omöjliga att överblicka som att de allierade gjorde exakt rätt saker ser vi bara att han lyckades. Annorlunda uttryckt: det kanske var en chans på fyra eller något helt annat godtyckligt tal och nu råkade chansningen gå in. Hade chansningen misslyckats hade det setts som dårskap - men nu var det ett genidrag.

Med facit i hand skulle man exempelvis köpt HM direkt när det noterades på 70-talet och inte sålt, eller köpt Apple tjugo år sedan osv. Man måste förmågan att gå tillbaka till sina tankesätt och resonemang man hade när man gjorde inköpet. Just därför är det bra att skriva ned några rader kring varför man köper en aktie, minnet spelar en annars lätt spratt.

Det första steget är således att tänka: "Fine, den här gången klev jag på en mina". Att acceptera förlusten är det kritiska, det är förstå då man kan fortsätta fundera på det. På konfirmationslägret nöttes en ramsa in som kommit att fastna: "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Sinnesron måste få lägga sig som en filt över skallen och begrava hjärnan under sig. Samtidigt ska man bära med sig att även välkalkylerade risker kan gå snett likväl som illa genomtänkt risktagande kan lyckas.

Hur förlusten härdar oss (eller mig beroende på om ni håller med) 

När vi väl emotionellt absorberat förlusten och kommit fram till att det inte var en välkalkylerad gamle som inte satt samt accepterat att pengarna är borta, vad gör vi då? Det svåraste hindret är passerat: nu finns det chans att göra något. I det gamla japanska samurajsamhället förväntades samurajer om de misslyckades, eller "förlorade ansiktet", ta sitt liv genom att göra harakiri. Därför är det kanske tur att samurajerna inte finns på börsen, många överflödiga dödsfall har därmed undvikits. Nej, det moderna samhället är mer förlåtande. Det är nu vi kommer till den verkliga anledningen till den provocerande rubriken och varför jag älskar att misslyckas i mina investeringar. Jag har accepterat förlusten och nu kan jag agera på den informationen. För många är det här en alltför smärtsam process. Nu handlar det om att verkligen bena ut vad som gick snett. Jämföra utfallet mot förväntningarna. Vad förväntningarna realistiska? Stämde tesen? Kunde man med den infon som fanns tillgänglig då dragit annorlunda slutsatser? Att ifrågasätta är nyckeln. Svaren på frågorna behöver inte vara fullkomliga, men det viktiga är att få igång tänkandet.

Få saker har varit bättre för mig som investerare än de tidiga förluster och minor jag trampat på med surt förvärvade pengar. En vis man sade en gång att kunskapens rot är bitter, men dess frukter söta. Att verkligen granska vad som gick fel kan låta masochistiskt, men ack vad lärorikt det är. Det handlar om att ständigt påminna sig om investeringen för att inte glömma och för att dra lärdom. Alla de lärdomar de misslyckade investeringarna gett mig gör att jag har den kunskap och erfarenhet jag har i dag.

I stället för att förbanna perioderna av sämre tider, eller av medioker avkastning i något portföljbolag började jag se dem som ett nödvändigt ont. Som perioder som tillåter en att reflektera, att fundera och att utvecklas som investerare. På samma sätt som välskötta företag ibland (ja, ofta i PR-syfte, men ibland stämmer det) talar om hur lågkonjunkturer är välsignelser. De kan fundera över sina kostnader, hitta på sätt att göra saker bättre och förvärva konkurrenter med skakigare balansräkningar. Sedan kan de kliva ur lågkonjunkturen stärkta. Precis så betraktar jag misslyckade investeringar. Med hjälp av den erfarenheten är jag ett steg närmare på vägen att bli en fullfjädrad investerare. Ingen är någonsin fullärd och ju mer erfarenheter vi samlar på oss, desto starkare blir vi. Just därför gillar jag att misslyckas. Inte misslyckandet i sig, men lärdomen som gör det hela till en nyttig erfarenhet. 

Sammanfattning 

För att svara på frågan om hur man ska hantera en förlust, skulle jag säga följande: tänk tillbaka på investeringen, varför gick den snett? Utgå från då tillgänglig information och kom inte på efterhandskonstruktioner eller svepskäl. Var kritisk, var hård och var ödmjuk, men fokusera på att dra lärdom. Inte att gräma sig över sådant som är gjort. Acceptera att klockan inte kan vändas tillbaka. Just för att det är så nyttigt med misstag är min intention att på bloggen då och då gå igenom felsteg jag gjort i min investerarkarriär. De har stärkt mig och mitt tänkande och någon av er kanske kan ha nytta av dem, även om det är betydligt lättare att dra lärdom av egenupplevda misstag. 

Personligen brukade jag reagera så att jag fick en klump i magen av misstaget. Jag mådde nästan, men inte riktigt, fysiskt dåligt av det. Sedan ville jag som en struts köra ned huvudet i sanden och aldrig mer höra talas om investeringen: den var död för mig. Nämnde någon företaget bytte jag fort samtalsämne och jag raderade företaget ur mitt minne, det var för smärtsamt att höra tals om. Lärdomarna var få. När jag började omfamna misstagen, granska dem grundligt och försöka förstå hur mitt tänkande som investerare kunde förbättras, blev jag en mer fulländad investerare. Lärdomarna var betydligt fler. Det är först när vi slutar vara rädda för att misslyckas, som vi på allvar kan lyckas.