Teori och praktik - en bekännelse

Det finns en före detta professionell basebollspelare vid namn Yogi Berra. Även om han var framgångsrik på planen är han nog mest känd för sina roliga citat, ofta kallade "Yogiismer". Ett exempel är :"Det är bäst att ni skär pizzan i fyra delar, jag är inte hungrig nog för att äta sex delar.". Ett annat citat som han är känd för är ett av mina favoritcitat, då det beskriver den paradoxala kontrasten mellan teori och praktik: "I teorin är det ingen skillnad mellan teori och praktik. I praktiken är det dock det."

Jag vill gärna se mig själv som en rationell individ, som fattar kalkylerade och avvägda beslut, utan att blanda in sentimental smörja och högra hjärnhalvans nyckfullhet. Som ekonomistudent har jag ofta i kurser fått höra att det brukar antas att individer är rationella, nyttomaximerande och så vidare. Känslor man kan uppleva i en svart läderfåtölj när man berättar om sin barndom och dansar efter Sigmund Freuds pipa, men inte annars.

I takt med att vatten flutit under broarna har jag lärt känna mig själv som investerare. De tidiga åren var skräckblandad förtjusning då jag försökte hitta vad jag vill göra. Jag var swing-trader och spekulerade i nedgångar genom derivat. Den fasen i min investerarkarriär kan ses som fasen då man kedjeröker Marlboro med moppepojkarna utanför den lokala pizzerian i centrum. När jag insåg att det inte var något för mig hamnade jag successivt vid värdeinvesteringens pärleport. Det var mirakelkuren och lösningen; alla svar fanns där och jag som aldrig varit särskilt religiöst lagt kunde börja hylla profeten Buffett. I värdeinvestering ser man ofta de som inte ännu är frälsta av läran som en fårskock. En marknad som är fullständigt irrationell och drivs mellan girighet och skräck. Värdeinvesterarna, däremot, drabbas inte av känslor utan besluten som fattas är kliniska och bygger till 100 % på sunt förnuft.

Teori och praktik

De senaste veckorna har jag suttit och grubblat som en eremit i en grotta. Bara ytterst sällan har jag kommit ut i solljuset för att inhämta föda. Resten av tiden har jag funderat på min fasad och självbild. Som investerare och värdeinvesterare. Hur rationell är jag egentligen? I teorin som en robot. I praktiken människa. Vilken del tar överhanden? Håller fasaden på att krackelera och håller drömmarna på att gå i kras i tusen skärvor?

När jag granskat mina affärer har jag sett vissa bias. Ett exempel är när jag sålt aktier som sedan fortsatt upp. Det rationella hade varit att se på det kyligt och tänka att om mitt resonemang var rätt (hög värdering) var det rätt beslut. I stället har jag ångrat mig och tänkt att det är dumt att sälja kvalitetsbolag även om värderingen inte alltid är den lägsta. Det rationella hade varit att tänka att efter att jag sålt, är innehavet dött för mig; jag ska vara som en munk i nirvana. Även om solen trillade ned framför mina ögon spelar det ingen roll. Dock har det tagit emot enormt när jag sålt vinnare; mycket mer än det borde gjort. Det för mig osökt till dagens läge på börsen.

Dagens börsläge

Rädslan att stå vid sidlinjen är inte särskilt gynnsam, därför att mina sinnen blivit förblindade. Exempelvis när jag betraktar dagens börsläge och min portfölj har jag sett att ett antal innehav börja bli full- alternativt övervärderade. Ofta handlar det om kvalitetsbolag som köpts några år sedan som nu till fullo uppskattas av marknaden, till skillnad från då. Kanske hade det varit rationellt att sälja, men att stå utanför och riskera att missa en uppgång är en risk jag inte vill ta. Bra bolag som upplever positiva trender fortsätter ofta att gå bra och då kan det vara dumt att sälja, intalar jag mig själv.

I själva verket är allt bara rationaliseringar bakom mitt beteende. Jag vill helt enkelt inte stå på en regnig perrong när tåget skenar iväg framför mina ögon. Jag är smärtsamt medveten om att detta är ett hinder som kommer att sätta käppar i hjulet i min strävan efter att bli en mer fullfjädrad investerare. Kanske kan det på något plan vara rationellt att inte sälja av fina bolag direkt när man får chansen. Buffett säljer sällan kärninnehav, även om de får mastiga värderingar. En anledning är att om dessa fantastiska företag får chansen att öka sitt fundamentala värde snabbare än marknaden varje år, kommer övervärderingen till slut elimineras. Men jag är inte Buffett, jag har inte hans intellekt och inte heller hans möjlighet att lära känna företagsledare eller investera till obefintlig ränta genom en försäkringsbusiness.

I stället står jag och dansar på börsfesten och även om jag börjar tycka att vissa portföljbolag börjar se övervärderade ut, kan jag inte förmå mig själv att sälja. När stämningen är på topp är det som svårast att lämna festen. Lämnar jag festen i förtid kommer jag genom taxirutans bakruta kunna se skrattande människor, euforiska drömmar om en bättre tid och en upplevelse som jag kommer att gå miste om. Även om jag vet att jag i så fall är förskonad från en baksmälla modell värre, är det ytterst svårt att fatta det rationella beslutet.

Lärdomar

Kanske är lärdomarna jag dragit efter att ha funderat att du själv är den enklaste personen att lura. Att jag behåller högt värderade bolag går att bortförklara på olika sätt, men vem försöker jag lura? En rad främlingar på nätet eller mig själv? Det är lika bra att säga som det är: jag vill helt enkelt inte missa en stund av festen. Det är inte det rationella att göra eller det en robot skulle göra, men det är det jag valt att göra. Det är den verklighet jag får agera utifrån. För att kunna lösa ett problem är steg ett som bekant att vara medveten om problemet. Det tycker jag att jag är efter att ha funderat på saken länge och väl. Det här inlägget är ett försökt att få ned tankarna på pränt.

Vad är lösningen då? Att ignorera kursutvecklingen i sålda innehav vore det optimala, men det är närapå omöjligt. Ingen har någonsin kvävts av att svälja sin stolthet: jag har nog inte den mentala styrkan som krävs för att göra det. Innan jag funnit lösningen på det problemet finns dock några saker som blir extra viktiga. Att välja ut kvalitetsbolag blir extra viktigt då jag ogärna säljer. Om fundamenta försämras tror jag mig kunna sälja relativt rationellt, men ambitionen är att äga aktien en längre tid. Att ha strikta kriterier är viktigt, särskilt gällande värdering. I dagens marknad kanske i ännu högre grad än för några år sedan.

Inom katolska kyrkan brukar det finnas bås där man kan bikta sig och i dessa talar man ut om sina synder med en prälle. Det här blogginlägget fyller litet samma helande funktion. Teori är en sak, men praktiken är, som Berras citat belyser, alltid annorlunda. Att vara medveten om sina brister och tillkortakommanden är dock en hörnsten i att kunna utvecklas och röra sig framåt. Det här inlägget är en destination på vägen mot värdeinvesteringens pärleport. Ibland kan porten döljas av känslomässig dimma, men för att en vacker dag kunna ta sig igenom dimman, måste man veta att det är dimma från början. Det kommer inte att vara en dans på rosor att göra den resa som måste till för att få till en ändring i mitt sätt att tänka, men steg för steg är min övertygelse att det kommer att ske. Kom ihåg att det spelar ingen roll hur långsamt vi går, så länge vi aldrig stannar.


Hur mycket värdeinvesterare är ni i praktiken - och i teorin? Har ni bias som drabbar er eller kalkylerar ni likt robotar?