söndag 24 maj 2015

Teori och praktik - en bekännelse

Det finns en före detta professionell basebollspelare vid namn Yogi Berra. Även om han var framgångsrik på planen är han nog mest känd för sina roliga citat, ofta kallade "Yogiismer". Ett exempel är :"Det är bäst att ni skär pizzan i fyra delar, jag är inte hungrig nog för att äta sex delar.". Ett annat citat som han är känd för är ett av mina favoritcitat, då det beskriver den paradoxala kontrasten mellan teori och praktik: "I teorin är det ingen skillnad mellan teori och praktik. I praktiken är det dock det."

Jag vill gärna se mig själv som en rationell individ, som fattar kalkylerade och avvägda beslut, utan att blanda in sentimental smörja och högra hjärnhalvans nyckfullhet. Som ekonomistudent har jag ofta i kurser fått höra att det brukar antas att individer är rationella, nyttomaximerande och så vidare. Känslor man kan uppleva i en svart läderfåtölj när man berättar om sin barndom och dansar efter Sigmund Freuds pipa, men inte annars.

I takt med att vatten flutit under broarna har jag lärt känna mig själv som investerare. De tidiga åren var skräckblandad förtjusning då jag försökte hitta vad jag vill göra. Jag var swing-trader och spekulerade i nedgångar genom derivat. Den fasen i min investerarkarriär kan ses som fasen då man kedjeröker Marlboro med moppepojkarna utanför den lokala pizzerian i centrum. När jag insåg att det inte var något för mig hamnade jag successivt vid värdeinvesteringens pärleport. Det var mirakelkuren och lösningen; alla svar fanns där och jag som aldrig varit särskilt religiöst lagt kunde börja hylla profeten Buffett. I värdeinvestering ser man ofta de som inte ännu är frälsta av läran som en fårskock. En marknad som är fullständigt irrationell och drivs mellan girighet och skräck. Värdeinvesterarna, däremot, drabbas inte av känslor utan besluten som fattas är kliniska och bygger till 100 % på sunt förnuft.

Teori och praktik

De senaste veckorna har jag suttit och grubblat som en eremit i en grotta. Bara ytterst sällan har jag kommit ut i solljuset för att inhämta föda. Resten av tiden har jag funderat på min fasad och självbild. Som investerare och värdeinvesterare. Hur rationell är jag egentligen? I teorin som en robot. I praktiken människa. Vilken del tar överhanden? Håller fasaden på att krackelera och håller drömmarna på att gå i kras i tusen skärvor?

När jag granskat mina affärer har jag sett vissa bias. Ett exempel är när jag sålt aktier som sedan fortsatt upp. Det rationella hade varit att se på det kyligt och tänka att om mitt resonemang var rätt (hög värdering) var det rätt beslut. I stället har jag ångrat mig och tänkt att det är dumt att sälja kvalitetsbolag även om värderingen inte alltid är den lägsta. Det rationella hade varit att tänka att efter att jag sålt, är innehavet dött för mig; jag ska vara som en munk i nirvana. Även om solen trillade ned framför mina ögon spelar det ingen roll. Dock har det tagit emot enormt när jag sålt vinnare; mycket mer än det borde gjort. Det för mig osökt till dagens läge på börsen.

Dagens börsläge

Rädslan att stå vid sidlinjen är inte särskilt gynnsam, därför att mina sinnen blivit förblindade. Exempelvis när jag betraktar dagens börsläge och min portfölj har jag sett att ett antal innehav börja bli full- alternativt övervärderade. Ofta handlar det om kvalitetsbolag som köpts några år sedan som nu till fullo uppskattas av marknaden, till skillnad från då. Kanske hade det varit rationellt att sälja, men att stå utanför och riskera att missa en uppgång är en risk jag inte vill ta. Bra bolag som upplever positiva trender fortsätter ofta att gå bra och då kan det vara dumt att sälja, intalar jag mig själv.

I själva verket är allt bara rationaliseringar bakom mitt beteende. Jag vill helt enkelt inte stå på en regnig perrong när tåget skenar iväg framför mina ögon. Jag är smärtsamt medveten om att detta är ett hinder som kommer att sätta käppar i hjulet i min strävan efter att bli en mer fullfjädrad investerare. Kanske kan det på något plan vara rationellt att inte sälja av fina bolag direkt när man får chansen. Buffett säljer sällan kärninnehav, även om de får mastiga värderingar. En anledning är att om dessa fantastiska företag får chansen att öka sitt fundamentala värde snabbare än marknaden varje år, kommer övervärderingen till slut elimineras. Men jag är inte Buffett, jag har inte hans intellekt och inte heller hans möjlighet att lära känna företagsledare eller investera till obefintlig ränta genom en försäkringsbusiness.

I stället står jag och dansar på börsfesten och även om jag börjar tycka att vissa portföljbolag börjar se övervärderade ut, kan jag inte förmå mig själv att sälja. När stämningen är på topp är det som svårast att lämna festen. Lämnar jag festen i förtid kommer jag genom taxirutans bakruta kunna se skrattande människor, euforiska drömmar om en bättre tid och en upplevelse som jag kommer att gå miste om. Även om jag vet att jag i så fall är förskonad från en baksmälla modell värre, är det ytterst svårt att fatta det rationella beslutet.

Lärdomar

Kanske är lärdomarna jag dragit efter att ha funderat att du själv är den enklaste personen att lura. Att jag behåller högt värderade bolag går att bortförklara på olika sätt, men vem försöker jag lura? En rad främlingar på nätet eller mig själv? Det är lika bra att säga som det är: jag vill helt enkelt inte missa en stund av festen. Det är inte det rationella att göra eller det en robot skulle göra, men det är det jag valt att göra. Det är den verklighet jag får agera utifrån. För att kunna lösa ett problem är steg ett som bekant att vara medveten om problemet. Det tycker jag att jag är efter att ha funderat på saken länge och väl. Det här inlägget är ett försökt att få ned tankarna på pränt.

Vad är lösningen då? Att ignorera kursutvecklingen i sålda innehav vore det optimala, men det är närapå omöjligt. Ingen har någonsin kvävts av att svälja sin stolthet: jag har nog inte den mentala styrkan som krävs för att göra det. Innan jag funnit lösningen på det problemet finns dock några saker som blir extra viktiga. Att välja ut kvalitetsbolag blir extra viktigt då jag ogärna säljer. Om fundamenta försämras tror jag mig kunna sälja relativt rationellt, men ambitionen är att äga aktien en längre tid. Att ha strikta kriterier är viktigt, särskilt gällande värdering. I dagens marknad kanske i ännu högre grad än för några år sedan.

Inom katolska kyrkan brukar det finnas bås där man kan bikta sig och i dessa talar man ut om sina synder med en prälle. Det här blogginlägget fyller litet samma helande funktion. Teori är en sak, men praktiken är, som Berras citat belyser, alltid annorlunda. Att vara medveten om sina brister och tillkortakommanden är dock en hörnsten i att kunna utvecklas och röra sig framåt. Det här inlägget är en destination på vägen mot värdeinvesteringens pärleport. Ibland kan porten döljas av känslomässig dimma, men för att en vacker dag kunna ta sig igenom dimman, måste man veta att det är dimma från början. Det kommer inte att vara en dans på rosor att göra den resa som måste till för att få till en ändring i mitt sätt att tänka, men steg för steg är min övertygelse att det kommer att ske. Kom ihåg att det spelar ingen roll hur långsamt vi går, så länge vi aldrig stannar.


Hur mycket värdeinvesterare är ni i praktiken - och i teorin? Har ni bias som drabbar er eller kalkylerar ni likt robotar?



12 kommentarer:

  1. Strålande inlägg!
    Vi verkar att ha mycket liknande historia och sätt att tänka! Så igentligen borde jag inte läsa din blogg! Jag borde läsa dom jag inte håller med om jag ska utvecklas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om att man inte ska omgärda sig med ja-sägare för att kunna utvecklas. Men även om man vet att ett innehav är övervärderat finns det vissa bolag som bryter alla vallar och på något sätt lyckas få en fantastisk utveckling genom att öka fundamentala värdet på ett fundamentalt sätt. Ett exempel är Kopparbergs bryggeri som jag granskade för tre år sedan, men aldrig köpte pga. hög skuldsättning. Värderingen var väl närmare 10 gånger vinsten, men skuldjusterat betydligt högre än så och jag tänkte att värderingen är rimlig. Nu tre år senare har aktien femfaldigats. Även om kopparbergs tre år sedan hade befunnit sig på 15 gånger vinsten och då enligt mig kring övervärderingens rand, hade utvecklingen fram till nu varit fantastisk.

      Jag förstår att Kbergs bara är ett exempel och det är alltid lätt att extrapolera vinnarna och glömma bort att på varje lyckat case går det flera andra som inte går lika bra. Men det är lätt att drömma sig bort till en annan tid och annan plats. Till en annan dimension där vinet flödar som vatten, där drömmar blir verklighet och där man klev på tåget vid 24 kronor utan att titta tillbaka.

      Radera
  2. Att något kärninnehav jag har är fullvärderat, ser jag personligen inte som ett skäl att sälja. Jag vet att jag är korkad och saknar information, att bedöma värdet grovt.

    Det finns trots allt gränser, om bolaget är värderat 40-50% över vad jag tycker är rimligt. Då anser jag mig ha tillräckligt " margin of safety" för att släppa bolaget!

    Det hjälper mig att tänka att jag äger 100% av bolaget. Jag är där för att ta del av mitt företags vinster och framtida värdeskapande. Trots det måste det finnas en gräns där den framtida avkastnings nivån, från den aktuella värderingen är rimlig i förhållande till risken att äga mitt företag vidare.

    SvaraRadera
  3. För att dela med mig av egna erfarenheter så är jag själv benägen att sälja bolag när värderingen blir för "hög". Stå vid sidlinjen är för mig lättare för förr eller senare kommer tillfället. Hand i hand med det så är det även lättare att sitta kvar, köpa mer i nedgång. Uppgångar verkar skrämma mig mer, hur besegrar man tjurspöket?

    //Havrebollen

    SvaraRadera
  4. För att jag ska behålla ett bolag som jag anser vara fullvärderat krävs en underliggande värdeskapande tillväxt i verksamheten samt riktigt starka konkurrensfördelar. Har tidigare sålt av Bahnhof (50-75kr) och Betsson (225kr) för tidigt sett i en polerad backspegel. I båda dessa hade jag svårt att se deras stora konkurrensfördelar, annat än att historiska siffrorna ser fantastiska ut. De var fantastiskt billiga när jag köpte så nedsidan var låg - avkastningen blev 100 - 200 % - bolagen hade en värdeskapande tillväxt men när värderingarna började kräva tillväxt vågade jag inte lita på att deras konkurrensfördelar var tillräckligt bra för att leverera fortsatt framgång.

    S&U

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du nämner Bahnhof. Det är ett bolag som aldrig gjort mig besviken och det är också mitt enda svenska innehav. Gång på gång har jag varit frestad att sälja, men varje gång har jag intalat mig själv att vänta och att det kanske går att få lön för mödan. Varje gång har det hittills varit rätt beslut att avvakta och rationellt eller inte har jag fått en sorts tacksamhetsskuld till Bahnhof vilket gör att nu skulle ha extremt svårt att sälja innehavet. Jag har gett aktien förtroende och den har tagit ansvar, vilket gör att jag känner att jag måste ta mitt ansvar och fortsätta behålla. Irrationellt nog har jag intalat mig att det kommer att vara ett evigt innehav, eller något jag i vart fall inte kommer att sälja av inom överskådlig framtid. Värderingen i dag verkar inte direkt aptitlig, men jag kommer som sagt att ta det piano med försäljningar. Återstår att se om min irrationalitet snärjer mig eller gynnar mig.

      Radera
  5. S&U har en viktig poäng. Om bolaget ifråga kan återinvestera en (så stor som möjligt) del av sina vinster till högre avkastning än marknaden, så är det rationellt att behålla även när det ser fullvärderat eller till och med något övervärderat ut. På lång sikt hittar man inte så många sådana bolag och inaktivitet är en viktig komponent för att slå index.
    Men det finns såklart en punkt när alla bolag blir grovt övervärderade och bör säljas. Då gäller det att ta ställning till om man vill ligga likvid i inväntan på ett lågt värderat case, eller om man har attraktivare investeringsmöjligheter.

    För min egen del funderar jag på att reducera mitt Protector-innehav då det börjar se något dyrt ut, men det är inte grovt övervärderat ännu. Dock har jag bättre investeringsmöjligheter, men å andra sidan kan jag bara återinvestera 70 öre per krona eftersom jag har mina aktier i en klassisk depå.

    Bra inlägg och viktiga funderingar som alla bör ha i dessa tider av höga värderingar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säljbeslut är extremt svåra för man vill inte gärna sälja bara vid viss övervärdering, utan precis som vid köpbeslut vill man ha en säkerhetsmarginal, men i det här fallet åt andra hållet. Dvs. en så hög kurs att fundamenta inte hunnit ikapp. Vissa bolag är dock så välskötta och fina att fundamenta ofta växer starkare än man tror och då kan det vara ett fatalt misstag att sälja. Att vattna ogräs och klippa blommorna är det sista man vill, men det är risken man löper.

      En mekanisk strategi hade underlättat, men då jag inte är en robot blir något sådant svårt för mig att tillämpa.

      Radera
  6. Hej,

    Känner igen mig i mycket av det du skriver. Så länger jag klarar bloggarnas robottest får jag väl anses vara människa... ;-)

    Jag är relativt restriktiv med att sälja. Fast för dem som vill går det väl bra med att avyttra delar av ett innehav? Det behöver ju inte vara allt eller inget som gäller.

    Ignorera kurser på sålda innehav verkar dumt. Visst gör det ont när sålda aktier sticker, varför skulle annars investeraren tveka? Om jag hade sålt ett kvalitetsbolag hade jag nog velat bevaka det för att kunna köpa det igen när det bleve rimligare värderat.

    Men visst blir det mycket "om jag bara gjort si eller så" och en hel del kontrafaktiskt grubblande. I mitt fall är det dock inte specifikt för aktiehandel; det präglar tyvärr en väldigt stor del av mitt tänkande.

    Mvh

    Carolus

    SvaraRadera
  7. Det finns en inbyggd konflikt mellan de två målen 1) att få bra avkastning 2) Känna att man gör smarta affärer.

    Det är mycket mindre smärtsamt att förlora 20% på portföljen när alla andra förlorar 30% än det är att förlora 5% när index går upp.

    Visst, man kan hävda att man bara har absolut avkastning som krav men i praktiken är nog drivkraften att känna att man gör smarta affärer större.

    Så om man accepterar ovanstående resonemang att en förlust är mycket lättare att bära om alla andra också förlorar pengar samtidigt så finns det faktiskt ett självändamål att följa strömmen.

    SvaraRadera
  8. Jag känner igen ditt resonemang och själv säljer jag av när jag inte längre tror att ett bolag har mer att ge inom rimlig tid/är kraftigt övervärderat i relation till den övriga marknaden. När jag upplever att marknaden i allmänhet är övervärderad minskar jag mest i den indexerade delen av min portfölj, men jag kan även minska en del i de innehav jag tycker har växt sig för stora, är för dyra i relation till andra innehav etc.

    Det beslut som är enklast brukar vara att minska/stuva om i indexdelen. Jag har helt enkelt inte samma känslomässiga koppling till den och kan i lugn och ro sitta hemma och tänka igenom besluten, trycka på sälj/köp knappen och gå vidare. Sedan är det en annan sak att beslutet aldrig är 100% optimalt... //Stavros

    SvaraRadera
  9. VaporFi is the highest quality electronic cigarettes supplier.

    SvaraRadera