Vardia - att våga släppa taget

Det är något med Vardia som fascinerar och lockar. Turerna fram och tillbaka. Sparkade nyckelpersoner. Den stora basen småsparare som reagerar och agerar. Snart skulle man kunna skriva en roman om hela spektaklet. Vad skulle boken heta? Det beror givetvis på vem du frågar. Neurath kanske skulle döpa den till "Den stora försäkringshärvan". Gessle å andra sidan kanske skulle måhända argumentera för namnet "Kung av sand" eller "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Silbersky skulle nog föredra "Vardia - försvarstalet" och Stefan Löfven skulle nog helst se titeln "Norskt käbbel volym 1". Det finns personer där ute som anser att ledningen i bolaget är gårdfarihandlare, kvacksalvare och tokstollar. Andra anser att ledningen är det bästa som hänt sedan skivat bröd och att det står en välfylld kruka med guld vid regnbågens slut. Som betraktare från sidlinjen känner jag precis som en mediterande munk: absolut ingenting. Jag vet inte vilken version som är sann och riktig, men jag vet att spekulationerna står som spön i backen.

Gårdagens rapport fick mig dock att fundera på det stora engagemang som fortfarande finns för bolaget. Varför är det så svårt att släppa Vardia när det finns tusentals investeringskandidater. Varför är man benägen att liksom Rose hålla fast i Jack medan Titanic sjunker tills man inser att det är lönlöst?

Fällan

Fällan som man lätt hamnar i är att man säger att det är lönt att fortsätta bara för att så mycket resurser har investerats. En armé som har lidit så stora förluster att det på något sätt skulle vara vanhedrande att avbryta insatsen, som om deras lidande går förlorad. Vad det handlar om är att inte gråta över spilld mjölk. Mjölkflaskan som krossats och vars innanmäte spridits ut vind för våg har förlorats. Det vi kan ändra på är vad vi gör när vi går framåt. En historia om regalskeppet Vasa kan vittna om vad som händer ifall man inte tänker på fenomenet.

Vasa var felkonstruerad och alltför instabil från början, men gängse proceduren för att testa stabiliteten i nya fartyg var följande: 30 man utför ett krängningstest. Det vill säga, de springer fram och tillbaka från sida till sida av skeppet för att undersöka hur mycket det börjar luta. Det ironiska var att man fick avbryta testet efter tre vändor därför att krängningen var på tok för stor och skeppet var för nära att kapsejsa! I stället för att inse att ett fullastat fartyg lär stöta på patrull, öppnade man kanonluckorna och gav sig ut till havs. Allt gick åt skogen som vi vet. Man hade investerat för stora resurser i skeppet för att vilja bygga om eller inse att det inte skulle hålla.

Detta feltänk har många finanskurser tagit fasta på och "sunk costs" det vill säga kostnader som redan tagits ska inte påverka kalkylen när vi går framåt. Att vi köpt en maskin för 100 miljoner som i dag är värdelös är inget skäl att fortsätta med en teknologi anpassad efter maskinen. Hur är detta kopplat till exempelvis Vardia? Jag vill argumentera för att det som gör det extra svårt är att engagemanget skett på så många nivåer.

Tre sorters engagemang 

Det går att dela in engagemang i sådana här situationer i tre olika delar. Monetärt, tidsmässigt och känslomässigt engagemang. Pengar har investerats och många har förlorat stora belopp. Det finns talesätt som att man aldrig ska kasta bra pengar efter dåliga. Även om det kan komma en turnaround någon gång i framtiden finns inga garantier. Med stora ackumulerade förluster blir det svårt att se på saken nyktert. Men pengar är inte allt och en mindre lyckad affär går att komma över. Vad som försvårar läget är kaskadeffekten av att det finns annat engagemang som gör att förhållandet till Vardia blir mer som ett Las Vegas-bröllop som över tid blir till något mer. 

Det andra engagemanget är tid. Tid är pengar och folk har för litet tid för saker som borde vara viktiga. Att umgås med vänner, att hälsa på föräldrar, att ta sig tid att se medmänniskor i ögonen och att hjälpa främlingar. Tid är alltså en bristvara och kombineras ett stort finansiell engagemang med mycket tid grävs gropen djupare. Att kasta bort alla kvällar man läst om bolaget, att rensa bort de gånger man kunde gjort något annat för att diskutera med VD som ändå är sparkad och försvunnen från bolaget. Jag tror att man kan lära sig saker från varje case och tid som är nedlagd behöver nödvändigtvis inte vara bortkastad. Däremot kan den för individen kännas bortkastad, vilket är något jag vill betona. 

Ok, låt oss säga att vi har någon som investerat mycket tid och pengar i bolaget. Över tid borde detta leda till ett känslomässigt engagemang. Bolaget blir nästan som ett barn som man vill se utvecklas och fortskrida. Milstolpar i barns liv såsom att lära sig gå, prata, konfirmera sig och gifta sig översätts enkelt till delårsrapporter, nyemissioner och försäljningsrekord. Över tid svetsas aktieägaren och bolaget samman och även om barnet begår misstag är inte första tanken att kasta ut ungen ur huset med huvudet före. Det här blir som att gifta sig med aktien och det är riskfyllt av många skäl.

De tre engagemangen verkar i en symbios och förstärker varandra. Ju mer pengar du har investerat, desto mer angelägen om att läsa på om bolaget blir du och ju mer du läser på desto större är sannolikheten att du gör innehavet stort och viktigt samt engagerar dig känslomässigt. Den utan synd ska kasta första stenen och jag har ett stort engagemang i Picanol och dess Vd Luc Tack. Senast jag granskade saken kontrolleras 40 procent av min portfölj av denna belgiske herre. Det är måhända inte optimalt, men det är först om det blir problem som det är viktigt att kunna bryta sig fri. Det är först när tidvattnet sjunker bort som vi kan se vilka som simmat nakna, som en känd värdeinvesterare sagt. De flesta entreprenörer har i alla tre dimensioner extremt engagemang i sina bolag och det är bokstavligt talat gifta med bolaget. Ofta hänger framgångarna direkt ihop med deras prestationer och de har över 90 procent av sina förmögenheter där.

Varför släppa taget?

Ni är kanske inte övertygade. Jag är troll, baissare, domedagsprofet och så vidare. Det är fine, för jag är som en gås; allt rinner av som vatten från ryggen. Skälet till att släppa taget om bolaget är som jag ser det följande. Det finns tusentals och åter tusentals bolag där ute. Det finns så många stenar att skulle man vända på alla skulle man inte kunna ha någon annan sysselsättning om dagarna. Med allt lägre avgifter för handel kan man billigt och smidigt handla i USA, stora delar av Europa och många andra marknader. Det finns så många fiskar i sjön och att då fokusera på en fisk för att det finns tre sorters engagemang verkar osunt med tanke på alla de problem som drabbat bolaget. Varför ta tag i den här problemhärden? Det kan komma fler problem längre fram, det vet ingen av oss. Men varför aktivt söka sig till ett sådant område om man inte är ute efter Solvalla-spänning?

Alla kommer inte låta sig övertygas av det jag säger och det finns motargument. Exempelvis att värderingen i förhållande till försäljning är låg, att de nu minsann har lyckats stoppa skutan från att läcka vatten och så vidare. Men då finns en fåra jag funderar på och den är i slutet:

Låt oss tänka följande scenario. Du har levt ditt liv som svensson gör mest. Dobidoo och tacos på fredagar. 9-5-jobb, kanske ett aktieintresse och litet tillhörande bloggande också. Du har sovit under en sten eller befunnit dig i en utländsk bloggosfär så du har aldrig hört talas om Vardia. Av en händelse kommer någon och berättar om caset just precis i dag. Du får veta om hela händelseutvecklingen, nyemissionerna, affären med ledningen, kort historik om ledningen och så vidare.

Hade du nu, efter att ha hört talas om bolaget första gången i dag, köpt in bolaget till portföljen? Eller hade du letat vidare? Om du i detta scenario inte hade kastat dig över bolaget kan man fråga sig vad som är annorlunda mot verkligheten? Är det så att de tidigare engagemangen gör det svårt att se nyktert på saken? I så fall kanske det är dags att kliva av och anta nya utmaningar.

Syftet med det här inlägget var att försöka förstå Vardias aktieägare. Kan det vara så att man inte vågar släppa taget för att kedjorna är för hårt förankrade? Ibland måste den som vill röra sig framåt vara beredd att först ta ett steg bakåt. Ibland är det sunt att kunna se på sig själv utifrån och bedöma sitt handlande rationellt. Ingen av oss är dock en känslokall och nyttomaximerande robot, utan vi alla drivs av bias. Jag har min beskärda del av brister och fel. Skulle Picanol börja utvecklas i fel riktning är jag högst osäker på ifall jag hux flux hade kunnat släppa taget för det hade gjort ont. Det hade varit som att sälja sin egen son till första bästa hästhandlare. Det enda jag kan lova om något liknande sker är lova mig själv att titta på det här inlägget igen. Huruvida jag i ett sådant läge kommer att kunna följa mitt råd återstår dock att se.

Är det viktigt att kunna släppa taget? Hur starkt påverkas vi av engagemang som gör att vi har svårt att gå vidare?