söndag 24 augusti 2014

Familjeföretag - en kärlekshistoria

Entreprenör kränger lemonad till granne


Intro

När jag hör ordet familjebolag får jag en varm känsla i kroppen. Det är något speciellt med sådana små företag. Om riskkapitalister som ägare kommit att symbolisera gränslös girighet, hänsynslöshet och vinstmaximerande, oavsett pris, är familjeföretagen på andra sidan spektrumet. Många vill ge sken av att de är familjeföretag för att kunna spegla sig i de positiva associationer som väcks hos gemene man. Ett exempel på detta är karaktären Daniel Plainview i filmen There Will Be Blood. Han är en hänsynslös oljeman som går över lik för att expandera sitt oljeimperium och stjäl ett barn (HW) för att kunna skapa den perfekta illusionen.

"Now, this work that we do is very much a family enterprise; I work side by side with my wonderful son, H.W. - I think one or two of you might have met him already - and, uh, I encourage my men to bring their families, as well. Of course, it makes for an ever so much more rewarding life for them. Family means children; children means education; so, wherever we set up camp, education is a necessity, and we're just so happy to take care of that. So let's build a wonderful school in Little Boston. These children are the future that we strive for and so they should have the very best of things."

Plainview är kanske en ulv i fårakläder, men det är något tilltalande över familjeföretag som koncept. Att han vill framställa sig som ett sådant företag förvånar därför inte. Det är lätt att visualisera sig en mindre affär i ett litet och avlägset samhälle som säljer något alla i byn vill ha, säg mat. Då och då handlar alla mat i den lilla affären, får genuin och personlig service av hela familjen, vars alla medlemmar jobbar där, åtminstone ibland. Allt är idylliskt när solens strålar ger den faluröda affären och dess vita knutar lyster. Några barn med brunbrända ben springer skrattandes in och köper en påse karameller. En äldre herre köper en present till sin fru och får personliga tips av familjen. Saknar invånarna någon produkt är familjen lyhörda och försöker genast ta in produkterna som saknas, inget önskemål är för litet.

Mitt i denna "Alla barnen i Bullerbyn"-idyll, kommer en investmentbanker i slips och mörk kostym in i bilden då han menade att affären var överkapitaliserad. Han föreslog att de skulle sälja sin affär till hans kompanjoner. När familjen vägrade, startade de upp sin egen affär. Riskkapitalbolaget slog på stortrumman, pratade om stordriftsfördelar, kapade kostnader och outnyttjade marknadssegment. Till den konkurrerande affärens invigning hade det anställs blåsorkestrar och man bjöd på kopiösa mängder rysk kaviar: nu skulle väl familjeföretaget duka under, tänkte riskkapitalisterna. Så skedde inte, utan kunderna förblev lojala till den familj som så länge funnits i deras liv och sålt dem deras dagliga bröd. Riskkapitalisterna fick gå med svansen mellan benen och lära sig livets viktigaste läxa: vi vinner inte alltid.

Vad kännetecknar familjebolag

Ett skäl till att jag gillar familjeföretag är att de kan vara långsiktiga och mer ansvarstagande. Genom att inte behöva överträffa analytikerestimat varje kvartal kan de satsa på att utveckla verksamheten för att skapa värde långsiktigt. Skuldsättningen tenderar att vara låg. Kostnaderna för att råka illa ut i perioder av sämre efterfrågan är för höga. De föredrar allt som oftast starka finansiella muskler, snarare än "optimal kapitalstruktur".

 Ofta är dessa företag mer personliga. De värnar om sin personal och ser dem som en förlängd del av sin familj. De kan vara nära kunderna och erbjuda en hög servicegrad. En annan fördel är att de som storägare i de flesta fall ser sina aktieägare som partners. De vill inte gärna späda ut aktieägarna i tossiga förvärv exempelvis. Succession brukar också fungera väl. När grundaren lämnar över VD-posten till sin son eller dotter, har denna stor erfarenhet av företaget. Vid middagsbordet har strategiska frågor avhandlats och tidigt lär sig efterträdaren de knep och knåp som är nödvändiga för att lyckas.

Givetvis är inlägget fullt av generaliseringar. Det stämmer inte för alla företag och baseras på mina egna erfarenheter. Alla likheter med fiktiva eller verkliga personer eller företag är sammanträffanden och oavsiktliga.

Konkreta konkurrensfördelar - alltid nödvändiga? 

Den lilla familjen hade inte storföretagets kapital, marknadsföringen eller stordriftsfördelarna, men gick ändå  segrande ur striden. Varför? För att de säljer något extra som inte riktigt går att sätta fingret på. Så är det med vissa företag, ibland fungerar verksamheten oväntat bra. Vallgravar är svåra att hitta, företagen är i själva verket som humlor. De borde inte flyga, men gör det likförbaskat ändå. De gnetar på varje dag och försöker göra något bättre än i går. Ibland kan det framstå som magiskt. När jag granskar sådana företag är jag inte lika kräsen med att exakt kunna peka ut vad som håller konkurrensen i schack. Historiken talar för att det fungerar och med stor sannolikhet fortsätter det.

Ett exempel på ett sådant bolag, som förvisso inte är ett familjeföretag, men entreprenörsdrivet och kontrollerat av två grundare är: AQ (Aros Quality) Group. Bolaget är en underleverantör som levererar små komponenter och system, till stor del till fordonsindustrin. Som underleverantör är de längst ned i näringskedjan, de har stora kunder med stor kraft att förhandla ned priserna och tillverkar inte direkt unika produkter, men utvecklingen har ändå varit fantastisk. Det är hårt gnetande, benhård kostnadskontroll och jävlar anamma/entreprenörsanda. Vallgrav? Knappast! Framgångsrikt? Utan tvekan. När jag betraktar sådana bolag funderar jag på konceptet med att alltid söka vallgravar. Bolag som på pappret har vallgravar lyckas inte alltid och bolag som inte verkar ha några starka konkurrensfördelar verkar lyckas trots allt.

Att våga lita på företagets historik

Budskapet jag vill förmedla är att ibland måste man våga kliva utanför sin komfortzon och sitt letande efter vallgravar och i stället snegla mot historiken. I vissa bolag målar historiken upp en bild av företaget som går utanför konkreta konkurrensfördelar som är lätta att observera. Börsen älskar enkla historier. Coca-Cola har starkt varumärke - check. Historier där magin händer i bakgrunden uppskattas inte lika ofta, men kan vara kraftfulla och lämpliga investeringar ändå.

Jag älskar historier om företag som berättas av historiken. Där historiken berättar om ett höglönsamt bolag som år efter år växt, utan att analytiker eller småsparare förstått varför. Bolag, ofta familje- eller entreprenörsdrivna, som år efter år gör det mesta rätt och verkar lyckas. Många ratar bolagen därför att konkurrensfördelen inte kan kokas ned till tre powerpoint-punkter på en slide. I stället sker det magiska varje dag i verksamheten. I sättet hur medarbetarna gör det där extra för att de känner lojalitet till företaget och vill att det ska lyckas. I sättet hur företaget vet att det är i full konkurrens hela tiden och därför måste vara snabbare, mer lyhört och mer förutseende inför kundernas behov. I sättet som företagskulturen inte är en floskel som en motorsågskonsult rapar upp på ett möte, utan konkret finns i verksamheten och skapar en bättre upplevelse för kunden.

 Tveklöst krävs det mod att investera i sådana fall. Som skrivbordsgeneral är det lätt att snegla på en till synes avsaknad av konkurrensfördelar och säga att en god historik är en anomali, något onormalt som kommer att ändras i framtiden. Att vara skeptisk är alltid lättare än att våga tro och generellt sett anser jag att det är sunt att ifrågasätta och att vara djävulens advokat, det är så man kan bli en bättre investerare.

Men då och då stöter man som investerare på humlor: bolag med god historik som tuggar på utan att någon vet varför. I sådana lägen behöver man ibland ta några steg ut i det fria och våga tro. I vissa fall verkar företagen inte ha mer att erbjuda än Churchills i sina bevingade ord: blod, svett, möda och tårar. Trots det, eller kanske just därför, lyckas de.

Inlägget var något av en teaser tänkt att bygga upp en positiv känsla inför nästa inlägg. Nästa inlägg kommer nämligen att vara en analys av just ett familjeföretag som är välskött och har en intressant värdering. Markaden är utanför Norden, men inom Europa. 

Vad tycker ni om bolag som till synes inte har konkurrensfördelar, men som har lysande historik? Är konkreta konkurrensfördelar alltid nödvändiga? 


7 kommentarer:

  1. Walmart är också ett familjeföretag =).

    Jag är ett stort fan av bolag där det finns en kontinuitet i ägarbilden och jag tror att just kontinuiteten är en viktig del i att skapa bolag som helt enkelt är lite bättre än konkurrenterna. Kan man bygga upp ett bolag med självständiga chefer som är både kompetenta och utrustade med tillräckliga mandat är det ur mitt perspektiv ett intressant bolag nästintill oavsett vilken bransch man arbetar i.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förvisso är det sant att familjeföretaget Walmart krossat många gulliga familjeföretag, men i så fall har de företagen inte haft något extra som gör att kunderna förblir lojala :) Decentralisering gillar jag också, exempelvis i industrigrossisterna Addtech, Indutrade osv har det fungerat mycket väl.

      Radera
  2. Vill väl ha högre säkerhetsmarginal när man inte kan peka ut några tydliga konkurrensfördelar utan bara får förlita sig på historiken. Men helt omöjlig är jag inte.

    SvaraRadera
  3. Jag själv har mjuknat mer och mer för bolag med bra historik men där det (till viss del) är svårt att peka ut konkurrensfördelarna. Jag vill gärna försöka komma fram till något i affärsmodellen som förklarar både historisk och framtida framgång men om man sedan ska kalla det konkurrensfördel, vallgrav eller något annat är inte så noga. Ibland är det uppenbart och ibland är det mer subtilt.

    Ta Lollands bank som ett exempel. Det är inget familjeföretag, men det är ett bolag som ägs av bankens egna kunder till stor del. Affärsmodellen är bra, men med vissa brister där storbankerna har fördelar. Dock är det många som gillar den lokala förankringen, den bättre servicen osv. och även om de över tid kanske inte avkastar mer än kapitalkostnaden kommer de ändå att klamra sig fast ett bra tag till.

    Jag håller på och läser boken "Hidden champions of the 21st century" av Hermann Simon just nu och AQ Group skulle jag placera i den kategorin. Bolag som har tillväxten i blodet och samtidigt gnetar på och är marknadsledare inom någon liten nisch. Gärna okända bolag för gemene man men för folk inom branschen är det tvärt om mycket välkänt. Helt klart en intressant typ av bolag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med, vill också gärna komma fram till något. Men ofta blir det så att man iakttar en fin lönsamhet och sedan säger man: "Aha, det måste bero på bytekostnader, nischmarknad eller långa kundrelationer", när det kan bero på en kombination av flera faktorer, där viktiga sådana ofta förglöms. Att säga att det fungerar är enklare än att säga varför.

      Har inte läst boken, men gillar konceptet med hidden champions starkt. Sådana bolag är underbara: hög marknadsandel på en osexig marknad och de fortsätter år ut och år in. Även om de alltid handlas med en tråkighetsrabatt gör ju det, allt annat lika, att direktavkastningen blir högre ifall värderingen är lägre om inte annat.

      Radera
  4. Fenix Outdoor, H&M

    SvaraRadera
  5. Jakten på och utnämnandet av "moats" kan jag också tycka blir lite hysterisk ibland. När det gäller AQ som jag äger, oroas jag såklart av bristen på tydliga konkurrensfördelar, men samtidigt ser jag en del sådana, där jag också öppnar upp för att kalla ledningen (och huvudägarna) för en konkurrensfördel.

    Håller med S&U att man då bör kräva mer säkerhetsmarginal - jag köpte AQ till P/B 1 med ett genomsnittligt ROE på kanske 15% historiskt, och en ganska kraftig tillväxt. P/E var väl 8 cirka.
    Men idag har en uppvärdering skett, och jag behåller företaget på grund av historiken och ledningen. Hade de inte ägt mer än halva företaget själva hade jag inte varit lika bekväm.

    I praktiken tror jag dock att en optimal kapitalstruktur och riskkapitalister vinner i konkurrensen oftare än vi tror. Speciellt när det gäller detaljhandelsbolag, där service helt enkelt inte har visat sig vara en tillräcklig konkurrensfaktor jämfört med de låga priser som de stora kedjorna kan ge - någon jag i vilket fall tror gynnar konsumenterna. Men visst är det tråkigt att se hårt arbetande, stolta, duktiga och serviceinriktade familjeföretag som driver mindre företag behöva gå i konkurs gentemot en större och mäktigare konkurrent. Vissa hittar såklart sina nischer där servicegraden eller annat är så viktigt att kunderna väljer dem ändå. Detta är nog vägen att gå i detaljhandeln!

    Michael Porter snackar om två huvudtyper av strategier, där den ena är låga enhetskostnader och den andra är differentiering. Jag tror den typen av familjeföretag du beskriver ovan oftast är bättre på differentiering, där man skapar en produkt som skiljer sig ut från de andra på marknaden. H&M är förstås ett lysande undantag från detta, där man pressar priserna genom stordriftsfördelar. Men när jag tänker familjeföretag tänker jag oftast på lite mindre bolag än H&M - kanske bara är en illusion dock.

    SvaraRadera