fredag 19 december 2014

Utlänningar - ett försvarstal !



Det är ett snötäckt Sverige som präglas av den livfulla aktiviteten som råder i städer och på vår landsbygd. Mödrar som mödosamt väljer ut presenter i affärerna, kostymprydda herrar som talar i sina mobiltelefoner, barn som slaviskt följer sina föräldrar och som med stor iver sneglar mot de dekorerade skyltfönstren, är några av de utmärkande dragen som kan urskiljas. Näsborrarna fylls av doften av pepparkakor och saffran från matvaruaffären några stenkast bort. Snöflingorna virvlar runt en familj som dividerar om vilken middag som ska lagas. Banalt beteende kan tyckas, men de alla beter sig som folk gör mest. En och annan firar inte jul och skrattar åt föräldrar som åker skytteltrafik mellan butik och hem. Mitt bland all stress och alla krav på förväntningar kan det vara bra att stanna upp och ta det piano en stund. Paradoxalt nog kan alltför höga krav på julen och att den ska bli perfekt och fri från stress leda precis till motsatsen: stor ångest och oro för att julen ska misslyckas fullständigt. Gräset är alltid grönare på andra sidan och när man ser kollegor eller grannar leverera en riktig Fanny och Alexander-jul är det lätt att bli grön av avund. Särskilt om det ackompanjeras av bilder på facebook eller instagram med hashtags som #perfektjul eller #bardomsjul-återupplevd-check. Hur som helst tänkte jag ventilera ett ämne som jag funderat mycket på under 2014.

2014 - en jakt på det okända

2014 markerar början på en era för min del. Under året har jag blivit betydligt mer tolerant och öppen för främlingar. Tidigare har jag främst bara velat ha att göra med svenskar. Jag är den förste att erkänna att jag varit fördomsfull. I andra länder är det annan kultur, andra regler, normer och praxis när affärer ska göras. När (svenska) farbror staten med trygg hand lotsar mig genom dödsskuggornas dal, fruktar jag intet ont, för han är med mig. I utlandet måste det råda anarki. Sverige är fyrbåken och ljuset och resten av världen är mörkret. Som svensk är det lätt att tänka så och det har jag gjort, utan tvekan. Sent ska syndaren vakna, sägs det. När jag väl tog steget, var det ett stort steg för människan, men kanske inte ett lika betydelsefullt steg för mänskligheten. I vilket fall som helst var det ett steg och jag var beredd att kasta mig ut i det okända, stirrandes döden i vitögat, med en ryggsäck som enda ägodel och med mig själv som resesällskap. De högtflygande planerna vad gäller det sistnämnda kom på skam och slutade i en pocketbok om någon äventyrare från t-centralens bokhandel, men det är tanken som räknas har jag hört.

Nu förstår jag att vissa läsare där ute sträckläst Sherlock Holmes-böcker och varje jul önskat sig ett detektivset, med förstoringsglas, kolpulver och anteckningsblock. Därför kanske ni listat ut varåt detta är på väg, men för de som inte är universalgenier eller på annat sätt mindre lyckligt lottade än detektiverna är det lika bra att dra upp ridån. Ja, i stycket ovan syftar jag givetvis på utlänningar i bemärkelsen utländska bolag. Innan detta år hade jag i huvudsak svenska bolag och en strategi byggd på att hitta svenska kvalitetsbolag till rimliga värderingar. Det var vad jag alltid gjort och vad mina förfäder gjort sedan hedenhös. Förvisso tjuvstartade jag 2013 med att köpa litet utländskt, men majoriteten var fortfarande alltid svensk. I dag har jag endast två svenska bolag av totalt runt 11-12 i portföljen. Dessa är AQ Group och Bahnhof, som är mitt enskilt största innehav. Bahnhof har alltid sett litet dyr ut, men gång efter gång fortsätter bolaget att staka ut en stabil väg framåt. Jag har aldrig sålt en aktie i bolaget och det har presterat så bra att det gjort sig förtjänt av en hedersplats i portföljen. Många andra bolag har helt enkelt blivit för dyra och sålts av. Att högt värderade aktier fortsätter överprestera är undantaget, inte regeln. Hur tänkte jag då i min enfald när jag ratade utländska bolag och varför ändrade jag mig, kan man fråga sig. Nedan tänkte jag lista upp de vanligaste argumenten och bemöta dem.

Argument mot utlänningar

1. Det kostar för mycket

För vissa marknader stämmer det, vilket stänger ute många börser världen över. Samtidigt finns det många börser med minimicourtage runt hundringen som USA, Tyskland, Frankrike och marknader som Norden som ligger under det prismässigt. Den som har så litet kapital att sådana courtagenivåer som en hundring är ett problem kanske gör bättre i att spara i fonder. Valutaväxlingsavgift på 0,5 % tillkommer och kan vara avskräckande, men måste sättas i relation till något. Det är en avgift som betalas en gång. Svenska fonder tar i regel över en procent i avgift årligen. Är den förväntade avkastningen högre utomlands kan det också kompensera.
Nedan är några exempel på minimicourtage på några börser med humana prisnivåer från Avanza och Nordnet (den billigaste i respektive fall).

Norden:             9 SEK
USA:             100 SEK
Kanada:        200 SEK
Tyskland:      100 SEK
UK:                  300 SEK
Frankrike:     100 SEK
Portugal:       100 SEK
Holland:        100 SEK
Australien:     370 SEK
Österrike       400 SEK

I merparten är det förmodligen psykologiskt. En småsparare som kanske lägger tio tusen kronor på ett bolag vill inte gå in i ett bolag med minimicourtage 100 för att det direkt äter upp en procent av kapitalet. Däremot är spararen beredd att gå in i en aktivt förvaltad svensk fond med 2 % årlig avgift (med aktiv menas att ägarna aktivt försöker sko sig på andelsägarnas bekostnad). Genom att paya courtage up-front blir avgiften mer tydligt och kännbar, även om den långsiktigt kommer att vara betydligt lägre. Valutarörelser bekymrar jag mig inte så mycket om, utan jag ser det som vågor i hav på lång sikt. Ibland ökar det och ibland minskar det, men på sikt borde det vara ganska stabilt, givet att det är ett stabilt land och inflationsnivåerna i de två länderna inte skiljer sig åt nämnvärt.

2. Jag kan inget om marknaden!

Ett annat vanligt argument är att personen kan mycket mer om den svenska marknaden och förhållandena där.  För det första måste man vara klar över vad man är för typ av investerare. Top-down eller bottom-up. Är man top-down, dvs. fokuserar på makro i första hand, kan det vara relevant, men även då behöver det inte vara relevant. I dag har globaliseringens vindar blåst genom världen och ritat om kartan för överskådlig framtid. Många bolag har verksamhet globalt och har ibland en minoritet av intäkterna i hemlandet. Svenska industriklenoder som Atlas Copco eller Scania får lejonparten och mer därtill av omsättningen utifrån. Även den som håller sig till mellanmjölksinvesteringar i Sverige kommer troligen vare sig den vill eller inte få exponering mot många marknader världen över. Är man däremot fokuserad på bolagets värdeskapande och bryr sig mindre om jakmjölksproduktionen i Mongoliet eller antalet kamelkaravanfärder i Sahara eller annan makro och statistik, ska det spela mindre roll.

Även i Sverige är det sällan en svensk får en fördel vid investering mot en utlänning. Ja, vi har alla hört historien om teskedsgumman som vid börsnoteringen av HM på 70-talet älskade att shoppa kläder på HM och därför handlade aktier för en spottstyver och idag badar i drösvis med cash. Utom enstaka anekdotiska bevis är det tunnsått med sådant man inte kan läsa sig till på internet eller på andra sätt få reda på. Dessutom är det främst konsumentbolag där man kan gå in i affärerna personligen, industribolag måste man nästan jobbat med för att få en fördel. Ytterst sällan är en investering avhängig var bolaget är noterat.

3. Kulturen är konstig, språket är främmande och lagarna är från mars!

I vissa fall kan det stämma. Ryssland och Kina är exempel på marknader där det är si och så med privatägande och granskning av räkenskaperna av revisorer. På mer exotiska marknader kan det finnas andra kulturer. Japan har exempelvis haft en tradition av livstidsanställningar och aktieägarvärde har länge varit ett ord som katten släpat in. Om det verkligen är så att det skadat företagen, borde emellertid det synas i siffrorna. Är lönsamheten ytterst medioker kan man gå vidare till andra bolag. Även bland mer exotiska kulturer finns undantag och hur ofta är kulturen egentligen den kritiska framgångsfaktorn? Generellt tror jag att det finns mer saker som förenar oss än som skiljer oss och det finn såväl mediokra som fantastiska bolag överallt. Kultur är också ibland en sliten klyscha exempelvis då VD:ar slår sig för bröstet och skroderar om en fantastisk och innovativ företagskultur. Företagskulturen i ett japanskt företag kan vara "ojapansk" och betydligt starkare än landets kultur.

Å andra sidan behöver man inte gå över ån efter vatten och tror man att kulturen i ett land är en kritisk framgångsfaktor (hur den nu skulle vara det)  kan man gå till mindre exotiska marknader och västerländska rättsstater. Exempelvis Tyskland. Det är Sveriges största handelspartner, språken innehåller likheter, de måste liksom svenska börsbolag redovisa enligt IFRS och det finns ingen anledning att tro att deras rättsväsende skiljer sig radikalt från vårt. Kulturen då? Kanske äter de mer korvar av olika slag, dricker mer öl och gillar fotboll i högre utsträckning. Annars kan jag inte komma på vad som ska göra landet märkligt att investera i.

Vissa, särskilt mindre, bolag har bara rapporter på det inhemska språket. Pessimisten ser svårigheter i varje möjlighet och optimisten ser möjligheter i varje svårighet. Antalet potentiella investerare minskar därmed, eftersom många internationella spelare tänker att det är jobbigt och tidsödande att behöva översätta alla dokument i G*ogle Translate. Samtidigt är det just därför en stor möjlighet att hitta värden. Siffrorna brukar också vara lätta att tolka, utan det är mest det mjuka fluffet i årsredovisningen som behöver översättas. Även i Sverige finns bolag som Kopparbergs Bryggeri vars rapporter är ett par sidor långa och där identiska stycken kopieras från rapport till rapport likt en kedja av maratonlöpare. Trots att en svensk läsare förstår allt är det ändock ytterst intetsägande. Begripliga ord inte alltid är sanna och sanna ord är inte alltid begripliga.

Mitt budskap = våga gå utanför gränserna. 

En person är inte sin hudfärg, sin socialklass, sina kläder eller sitt yrke. Personen borde alltid ses som en individ i första rummet. Bolag borde (med vissa undantag, sorry Ryssland) ses på samma sätt. De är inte landets kultur, värderingar eller historia. Bolaget är en självständig enhet som kan göra affärer utanför landet, kan ha rutten ledning oavsett land och fattar sina egna beslut. Det är förståeligt att man inte vill investera i de värsta mobbarna på rättsstaternas skolgård som Ryssland, Kina eller många Afrikanska länder. Men skälet till det är att rättsskyddet är grundsäkerheten och de yttre ramarna som gör att en investering överhuvudtaget ska kunna göras i landet utan att den är fullkomligt spekulativ saknas. Innanför ramarna är bolaget dock sin egen lyckas smed och kan forma sitt eget öde. Genom att leta globalt uppenbarar sig fler möjligheter och min uppmaning är att våga ta steget. Vid första anblick är det främmande, hjärtat bultar tusen varv per minut och munnen bearbetar fradga. Samtidigt är det betydligt enklare att börja simma när man väl slängt sig ut från hopptornet och hamnat i vattnet. Det har jag gjort och har inte ångrat det en sekund. God jul och skål för alla våra utländska vänner!

Vågar ni gå utanför Norden i jakten på investeringar? Varför/Varför inte? 

torsdag 4 december 2014

Investeringens faser - en fyrstegsmodell.



Intro 

Vi går alla igenom vissa stadier i livet. Vi lär oss krypa, vi lär oss gå. Vi tittar på barnprogram innan vi ser mer eller mindre obskyra dokumentärer om bläckfiskar i stilla havet. Det finns en föreställning om att vi måste utvecklas, rensa ut det gamla och ta in något nytt. Det gamla eller obsoleta ses som ej önskvärt, utan man vill alltid spana ut mot horisonten. Samtidigt delar jag inte den beskrivningen fullt ut. Ingen fas är bättre än någon annan, utan det är blott olika. Olikheter är i grunden positiva och en Sovjetmodell där alla medborgare får de byxor som Farbror staten ordinerar vill nog inte ens den mest luttrade kommunist ha.

Liknande stadier brukar investerare gå igenom: naturliga faser som obönhörligt följer på varandra. Lika naturligt som vår följer på vinter, eller ålderdomens dova höst följer på ungdomens spirande vår. Olika faser som för med sig nya möjligheter och utmaningar är en del av livet. Faserna ser inte alltid exakt likadana ut och vissa fastnar på en viss fas. Andra hoppar över faser och hamnar direkt nära slutmålet. Samtidigt tror jag att investerande, som vilken aktivitet som helst, kräver ett mått av lärande och att pröva sig fram. Till skillnad från HM finns det knappast en storlek som passar alla. En förklaring till det är att vi inte är stöpta ur samma form, vi har olika mål med sparandet, riskbenägenhet osv. Nedan ska jag ändock förklara de faser jag observerat i min omgivning och på internet. Bland äldre och bland yngre, oavsett om de är fattiga eller rika.

Låt mig från början markera att jag tycker man ska göra det som passar en själv och vara i den fas man är bekväm med. Ingen är bättre än någon annan, även om jag givetvis kommer att låta mer positiv mot den fas där jag anser befinna mig. Många vägar leder till himmelen och det är det viktiga.

Fas 1 - Förhoppningsbolagsägaren som aldrig slutar hoppas.

Alltför många människor sysslar med förhoppningsbolag. Arketypen av ett förhoppningsbolag är en mer eller mindre mangrann skara tjommar som står i ett lab i någon källare och häller substanser mellan olika provrör. De är iklädda vita rockar och försöker koka ihop någon hokuspokuslösning som ska revolutionera medicintekniken. Argumentet för att köpa dessa bolag är alltid densamma: "en spade till varje Kines", inte bokstavligen förstås, men det är summan av kardemumman. Jag kallar argumentet så för att marknaden utmålas som enorm. Sedan är motiveringen att om bolaget lyckades ta en promille av denna kolossalt lukrativa och enorma marknad, skulle aktieägarna kunna bada i pengar på Joakim von Anka-manéer. Huruvida en promille är en rimlig siffra är inte särskilt intressant. Bolagen lever på att sälja potential, de säljer en dröm om ett bättre liv. Tänk om just det här bolaget hittar på något revolutionerande?

En fördom om dessa investerare är att de är dåligt pålästa. Typiskt sett är de inte det, utan tvärtom tenderar de att läsa in sig betydligt mer än vanliga småspararen. De läser på om mitokondrie-DNA eller vad det nu kan vara bolaget sysslar med. Ibland går dessa personer på slumpmässiga tips, men vanligare är att de gör sin hemläxa om produkterna. Allehanda fördelar med produkterna listas. Produkten kanske är klokare, billigare, eller mer innovativ. Hur som helst är det en no-brainer för läkemedelsföretagen att anamma teknologin, om de bara insåg värdet.  Vad är kardinalfelet dessa sparare gör? Tabben är att de inte inser sina egna begränsningar. Allt som är viktigt kan inte kvantifieras och allt som kan kvantifieras är inte viktigt. De allra viktigaste parametrarna i fundamental analys såsom omsättning, kassaflöde och vinst, nästa år eller några år framåt är fullständigt omöjligt att sia om.

Även om det är svårt att sia om sådana faktorer är en god gissning att de är negativa. Olika saker kan hända med förhoppningsbolagsägare. De som för stunden lyckas tjäna bra med pengar är lyckliga. Precis som stammisen vid Jack Vegas-maskinen på det lokala pizzahaket som lyckas få en vinst, blir de glada och exalterade att fortsätta. Fast underbart är som bekant kort och förr eller senare är blodröda siffror den enda syn som möter den garvade förhoppningsägarens trötta ögon. Det är klart att vissa aldrig lär sig och blir kvar i träsket, men för de som inser att det är dags för något annat brukar många sluta helt. Vad de gör är att de fördömer hela börsen som ett riggat casino och de drömmer sig nostalgiskt bort till en svunnen tid då potentialen fortfarande var hög, drömmarna i taket och slutdestinationen månen. En minoritet fortsätter med aktier, men i annan form och dessa ska jag beskriva nu.

Fas 2 - Baksidan på mjölkpaketet-investeraren. 

Den här fasen kanske låter ganska osmickrande. Att investera genom att läsa på baksidan av mjölkpaketet är inget man skryter om på cocktailpartyn direkt. Risken är ju att man framstår som en enfaldig spekulant. Därför kan det vara på sin plats att betona varför jag använder den här liknelsen. Något som står klart för var och en är att denna dryckesförpackning inte innehåller de tyngsta och mest svårsmälta tankarna. Budskapet är kärnfullt och utan krusiduller. Analysen vid köp av bolag är enkel, men är oftast kopplat till fundamentala faktorer. Kanske har man sett att grannfrugan använda iPhone och tror att det verkar vara en bra produkt, varefter man köper Apple efter att ha sett att de åtminstone verkar tjäna pengar. Kanske några svenska industriklenoder som SKF eller Atlas Copco på basis av god historik och för att de är stabila. Oftast är det blue chip-företag, dvs. ganska välskötta och solida bolag. Som sagt är analysen trots allt driven av fundamentala faktorer, men priset i förhållande till värdet analyseras typiskt sett inte i någon större utsträckning.

Ett skäl till det är att det brukar röra sig om stora och välbevakade bolag som kan antas ha ett rättvist marknadsvärde. Åtminstone är det svårt att säga något annat utan tid, vilja eller kunskap om att argumentera för motsatsen. Mjölkpaketsinvesteraren tror sig hur som helst inte kunna få något övertag över marknaden och är marknaden någorlunda effektiv är priset ingen stor fråga. Så långt allt väl. Många investerare stannar i den här fasen och tjänar hyggligt med pengar, kanske som snittet, om de inte är för benägna att dras med i marknadsnycker genom att försöka timea marknaden. För gör de det, utmynnar det i resultat som är  katastrofala i värsta fall och mediokra i bästa fall. Vissa får emellertid blodad tand för investeringar och vill bli sin egen lyckas smed framför att lita på att marknaden och "the smart money" sätter rätt värdering. De som agerar så går vidare till nästa trappsteg,

Fas 3 - Pris OCH värde-investerare. 

Pris är vad du betalar och pris är vad du får. Skillnaden i fas tre är att spararen börjar bry sig mer om priset. Det kan vara samma företag som köps i fas tre som i fas två, men resonemangen här går ut på att kombinera värde och pris. Nu börjar det närma sig värdeinvestering därför att investeraren inser att även fantastiska företag inte är värda allt smör i hela Småland och att även mediokra enögda företag kan vara kung bland de blinda. Investeraren börjar bli kritisk och tänker mycket på länken mellan värde och pris. För att få god avkastning är det betalade priset en central komponent. Fokus är ofta på traditionell nyckeltalsanalys och P/E, P/B, direktavkastning är sådant som brukar granskas. Ofta är investeraren inte särskilt bekväm med att gå emot marknaden i alltför stor utsträckning. För att sålla agnarna från vetet används emellertid nyckeltal och historiken granskas, eftersom den berättar en historia om företaget.

Många i den här fasen är nöjda med vad de ser och vad de har. Pris och värde-investeraren kommer att få hyggliga resultat i de flesta fall. Studier som indikerar att bolag som värderas lågt med mekaniska låga P/B eller P/E-strategier bekräftar att den som också fokuserar på pris kommer att bli belönad mot den som inte gör det. För vissa, som undertecknad, är det inte nog. Mycket vill ha mer och gräset är alltid grönare på andra sidan. Personer som jag själv ser på Buffett och andra värdeinvesterare. Vi nickar till i solstolen och drömmer oss bort till ett egenstartat svenskt Berkshire samtidigt som vi vaknar och inser att den kräftröda magen tagit emot tio gånger rekommenderad daglig dos av solljus. Nåväl, då går man till nästa stadium.

Fas 4 - Motvallskärringen. 

Jag har länge med stolthet kallat mig själv för motvallskärring och har inte riktigt förklarat bakgrunden bakom det. Bakgrunden är en svensk och klassisk anekdot. En vacker dag bröt det ut bråk mellan Herr Motvall och hans fru kring frågan huruvida man klipper eller skär havre. Trots att mannen ihärdigt försökte förklara att havre skärs, hävdade frun (Motvalls Kärring) att havre klipps. För att övertala frun, bar gubben henne till sjön och successivt började han att sänka ned henne i vattnet. Flera gånger ställdes frågan och varje gång blev en mindre och mindre del av henne synlig ovanför vattenytan. Till slut blev han så arg att hela gumman var under vatten. Taktiken misslyckades och ovanför vattenytan demonstrerade fru Motvalls en klippande rörelse med fingrarna. Efter detta blev gubben så sur att han dränkte gumman.

Sensmoralen i anekdoten är att man inte ska säga emot bara för sakens skull och mot bättre vetande. Det gör motvallsinvesteraren inte heller, men däremot definieras han av ett mod av att gå sin egen väg. Lyckan står den djärve bi. I och för sig trodde förhoppningsbolagsägaren i fas ett också det, men motvallskärringen tror sig veta bättre. Genom att gå emot marknaden och köpa det som är impopulärt är investeraren contrarian. Han anser att det enda sättet att få avkastning bättre än snittet, är att köpa aktier som inte alla andra äger. Vidare lutar sig investeraren tillbaka mot diverse psykologiska bias och faktorer som gör att marknaden tenderar att övervikta viss information, exempelvis precis det som hänt.

Det handlar om att inte lita på marknaden. Önskan är att vara sin egen lyckas smed och hitta nya jaktmarker och case. Genom att göra vettig research kan möjligheternas port öppnas upp, om inte på vid gavel, så åtminstone på glänt. I det läget är värdeinvesteraren sitt esse och kan nöjd gå till sömns som en man efter en hård dags arbete. Kraven på att lägga tid och granska årsredovisningar ökar i normalfallet för den som vill gå emot marknaden. Ofta blir casen mer obskyra och får utstå skratt av personer som anser att jakten har ett löjets skimmer över sig. Motvallsinvesteraren fortsätter metodiskt sin arbete i hopp om att i framtiden kunna skörda frukterna av dagens arbete. Att hålla fast vid sin strategi är kritiskt i fas fyra eftersom marknadens vågor kan svepa åt "felaktigt" håll länge. Då gäller det att ha is i magen och att hålla huvudet på skaft.

Slutdiskussion

Inlägget var tänkt som ett sätt att ringa in karakteristiska faser eller arketyper av investerare. Som sagt tidigare är listan inte fullständigt och uttömmande: teknisk analys och tidsperspektiv i investeringarna får ett annat inlägg behandla. Kanske ska man inte dela in folk i fack och sätta etiketter på dem. Låta folk vara som folk är mest och se alla som individer. Å andra sidan kan man genom att föra samman folk i grupper observera mönster och fenomen. Till vilken nytta då, kan man fråga sig. Nu vet vi att de här grupperna finns. En brasklapp som troligen inte framgår med all önskvärd tydlighet är att jag respekterar alla investerare. Jag gillar personligen inte förhoppningsbolag och kanske kan tonen därför framstå som raljerande, men vill man hålla på med sådana bolag och får ut något av det, fine. Det är bara det att det inte är något för mig.

Ett viktigt syfte med inlägget är att upplysa om att det gäller att vara medveten om vilken grupp man tillhör och att det borde påverka beteendet. En person i grupp ett borde lägga mindre tid på research om det ändå är skräp som inhandlas. I grupp två är det bra att fundera kring målsättningen med investeringen och om det alltid är sunt att lita på marknaden. Hur tar man ansvar för sina investeringar om man litar på någon annan? Och så håller det på. Genom att känna till sina egna begränsningar och sin filosofi i grunden, kan man fokusera på det som är viktigt. Kom ihåg: allt som är viktigt kan inte kvantifieras och allt som kan kvantifieras är inte viktigt.

Vilken investerartyp passar bäst in på er?