söndag 15 september 2019

Tråkigt tegel eller lönsam lera?

När jag säger att Tegel är sexigt kanske ni osökt kommer att tänka på flygplatsen Tegel i Berlin som är porten in till detta Hipster-Mecka med svartklubbar, stuprörsjeans och vinylskivor spelandes som om det inte fanns någon morgondag. I stället talar jag om materialet som skapas genom att lera kastas in i stora ugnar och skärs i perfekt rektangulära bitar. I fabeln om de tre små grisarna väljer två av grisarna att bygga sina hus av halm och trä. De blir uppätna av en glupsk varg vars aptit är lika stor som hans ego. Därför tänker han sig att processen ska göras kort med den tredje grisens tegelhus. Han pustar och frustar, men lyckas inte att blåsa omkull det han trodde var ett korthus. I ren desperation försöker han därför i stället att ta sig ned genom skorstenen. Vad han inte räknat med är att den tredje grisen liksom schackspelaren Kasparov tänkt många drag i förväg och ställt en kokande gryta under skorstenen som vargen plumsar ned i. Vem vill inte vara som den tredje grisen? Kanske kan tegel vara lösningen på alla våra problem?

Tegelstensbranschens struktur 

Jag har undersökt tegelstensbranschen närmare och har fokuserat på Storbritannien efter att jag gjorde en aktiescreening där. Det intressanta i Storbritannien är att tre spelare kontrollerar 90 procent av marknaden för inhemskt producerat tegel och samtliga är börsnoterade (Forterra, Ibstock och Weinberger som dock inte är noterat i UK och i Österrike. Vidare är Storbritannien en önation vilket innebär att importera in tegel dit än till många andra marknader som exempelvis Polen där en lastbil bara behöver korsa gränsen.

Första observation; Tegel är tungt. Det finns en anledning till att knarkkurirer främst smugglar heroin eller andra droger snarare än cannabis via flygplatser. Precis som cannabis tar tegel och lera upp mycket plats med lågt värde per enhet. Det innebär att du naturligt får lokal produktion. Det finns ingen som vill tillverka tegelstenar i Sierra-Leone och skeppa dem till Haiti exempelvis. Dessutom gör fraktkostnaderna att du vill ha fabriken nära lergruvan och därmed får du en ytterligare anledning till att konkurrensen begränsas. Mängden lerbrott/gruvor är begränsade. För att vara kostnadseffektiv behöver du alltså ha lokal produktion i nära anslutning till lera. Att vikten mot värdet är så högt gör hela skillnaden för branschens struktur och innebär att det är svårt att skeppa in tegelstenar utan att de blir mycket dyra.

Andra observation; Tegel är cykliskt. Nästan allt tegel som produceras går till byggandet av nya hus. I UK hittar du tegel i 80 procent av alla kåkar som smälls upp och det är ett beteendemönster som troligtvis är svårt att ändra på kortsiktigt och förefaller vara traditionsbundet. De stora tegeljättarna i UK tenderar att sälja cirka två tredjedelar av sin produktion till nybyggandet av hus och en tredjedel till upprustningar och renoveringar av äldre hus och dylikt. IBstock och Forterra var inte börsnoterade under finanskrisen men i och med att de har stå stora marknadsandelar borde de röra sig i linje med totala marknaden. Exakt hur cyklisk branschen är kan man fråga sig, låt oss titta på en graf för vägledning;


Vi ser alltså att efterfrågan på tegel gick från kring 2,3 miljarder stenar till 1,4 miljarder 2009 - en minskning med 40 procent - och ännu har efterfrågan inte återhämtat sig till nivåerna innan finanskrisen. 

Tredje observation; Långsiktig negativ trend


Som ni ser med all önskvärd tydlighet är tegelstenar något som ligger i terminal decline. Grafen ser illa ut men det är mycket långa tidsperioder vi pratar om. Från en indexnivå på 100 1964 till säg 40 år 2014 (har glömt läsglasögonen under en ångvält), dvs. 50 år senare, vilket är en minskning på 60 procent eller 1,8 procent per år. Främsta skälet till detta är ett teknologiskt skifte där man tidigare haft tegelstenar i husets innanmäte vilket bland annat ersatts med block. De tegelstenar som är husets ansikte utåt "Facing bricks" har dock varit betydligt mer stabilt, vilket nedanstående graf visar. 


Något som dock drivit ned även efterfrågan på facing bricks är att trenden i UK går mot att mindre lägenheter och hus produceras (färre kvadratmeter) och allt annat lika kräver de färre tegelstenar. Dock kan antalet kvadrameter inte gärna bli hur litet som helst, men japanerna har visat att man inte behöver mycket mer än en skolåda att bo i, i Tokyo som är den mest tätbefolkade staden i världen. Även Harry Potter som ju var från UK visade att det var möjligt att bo med hög komfort i ett skrymsle under trappan, så vi får se hur långt trenden fortsätter. 

Observation fyra; fasta kostnader 

Branschen präglas av en hög grad fasta kostnader på kort sikt. Jag läste en undersökning som visade att bemanningen på en fabrik var identisk om de verkade med en procent eller 30 procent kapacitetsutnyttjande. Marginalkostnaden är sjunkande fram till när fabriken kan pumpa ut tegelsten vid full kapacitet. På kort sikt är också produktionen inelastisk. Även om tillverkarna skulle vilja kan de inte expandera sin kapacitet över en natt. En större aktör, Forterra, ska investera i en stor fabrik som kommer att öka företagets kapacitet med 16 procent, men den kommer att ta 2-3 år att bygga, under tiden som inhemska bolagen saknar kapacitet sker import främst från benelux-länderna, 2018 var denna andel cirka en sjättedel. 

Slutsatser om branschen 

Branschen verkar vara manodepressiv där starka marknadspositioner och goda möjligheter att få överlönsamhet i den positiva vågskålen balanseras av starka cykliska inslag, en nedåtgående långsiktig trend för efterfrågan och en osexighetsfaktor som gör att Vd:n av ett tegelstensbolag på cocktailpartyn kan ha svårt att få alltför många nummer från potentiella friare ned i sin telefonbok. Samtidigt har byggandet i UK liksom i Sverige varit alltför lågt under lång tid och det finns en politisk vilja samt ett uppdämt behov att öka byggandet av fastigheter. 


Snabbanalys Forterra;


Med en bred överblick över branschen tänkte jag skriva några korta rader om ett av de noterade tegelbolagen i UK; Forterra. 

Forterra i korthet 
Bolaget har en lång historia under sitt tidigare namn Hanson. Mellan 2007 och 2015 ägdes bolaget av Heidelberg Cement, en stor koncern, varefter det förvärvades av riskkapitalister som mycket kvickt sminkade upp bruden och noterade bolaget i april 2016 på Londonbörsen. Hälften av omsättningen kommer från försäljning av tegelsten, en fjärdedel av Bespoke products, bland annat golv och golvlösningar, medan sista fjärdedelen härstammar från cementblock och liknande som man har i husbyggnation. 30 procent av omsättningen kommer reparation och ombyggnation och liknande som tenderar att vara betydligt mer stabilt, medan 70 procent är i stort sett uteslutande exponering mot nybyggnation av hus. Bolaget har direkt tillgång till lera genom 12 lerbrott som typiskt sätt ligger inom någon km från tillhörande fabrik och totalt 9 fabriker. 

De har marknadsandelar kring 30 procent på såväl produktion av tegelsten samt cementblock. De har all sin försäljning till UK och i och med att de är vertikalt integrerade är Brexit något som påverkar bolaget ungefär i lika hög utsträckning som jakmjölkspriset i Mongoliet påverkar Arla. 

Lönsamhet

Det varenda tjomme som gått en introduktionskurs i ekonomi för dummies lärt sig är att homogena produkter såsom tegel över tid borde ha en normal (läs relativt låg) lönsamhet eftersom fler konkurrenter kommer att svärma runt marknaden som flugor tills vinsten är tillräckligt låg för att ingen ska vara intresserad att glida in på marknaden på en tegelmacka och ta del av sprängfyllda kassakistor. Under 2018 tjänade bolaget inom 75 procent av affären 28 procent i EBITDA-marginal, medan segmentet Bespoke solutions tjänade 3 procent och därmed hade svårt att hålla näsan ovanför ytan. Bolaget hade ett rörelseresultat på 67 miljoner mot 367 m i omsättning, eller 18,5 procent i rörelsemarginal. Största konkurrenten IBstock tjänade 17 procent. Produktionen för att göra tegelsten är inte särskilt komplex och en fabrik kan hålla i 50 år. Totala tillgångarna är 289 miljoner vilket ger 23 procent ROA. Räntabiliteten på EK uppgår till 50 procent (!). Skuldsättningen är relativt låg kring 0,5 x EBITDA. ROA för IBstock uppgår till 9,5 procent. 

Hur kan det komma sig att differensen är så stor? En skillnad är att Forterra skrivit av mer på maskinerna, vilket indikerar att de är äldre. Totala anskaffningsvärdet är 372 miljoner med ackumulerade avskrivningar på cirka hälften, dvs. 202 miljoner. Om de bedömde att maskinerna kommer att hålla i 40 år har mer än hälften av tiden med andra ord gått. En baksidan på mjölkpaketet-beräkning där vi kan justera för att de har gammal maskinpark och låga historiska anskaffningsvärden för att komma fram till en verklig kapitalavkastning ifall de hade ersatt produktionen i dag är följande. Vi vet att hälften av försäljningen kommer från försäljning av tegelsten. De har precis godkänt planen på att öka kapaciteten av tegelstensproduktionen med 16 procent genom en ny fabrik som kommer att ha en capex på 95 miljoner när den är färdig 2022. Dock kommer även den gamla fabriken att ersättas så totalt är det en tredjedel av kapaciteten som byggs om. 

Totalt motsvarade tegelsten 50 procent av totala försäljningen 367 miljoner, vilket ger ca 180 miljoner. En tredjedel av detta är 60. Bolaget har cirka 30 procent i EBITDA-marginal från Bricks and blocks. Applicerad på den tillkommande omsättningen ger det cirka 18 miljoner i EBITDA per år från fabriken som till hälften ersätter gammal kapacitet och till hälften är ny kapacitet. Bolaget säger att projektet beräknas generera 15 procent IRR efter skatt på 20 års sikt. Ledningen verkar vara hyvens grabbar som jag skulle komma bra överens med i vilket omklädningsrum som helst, men jag följer det uråldriga ryska ordspråket; "Trust, but verify". Jag räknar med 18 miljoner år ett men drar bort 20 procent i schablonskatt, sedan ökar jag kassaflödena med 2 procent varje år i tjugo år för att justera för inflation. Jag får då IRR till cirka 16 procent per år. 

Låt oss leka med tanken att all produktion hade varit tegelsten eftersom alla produktionsanläggningar brunnit ned, vilket hade inneburit en investering på totalt 95 / 0,166 = 570 miljoner. Nu bortser vi från kundfordringar och leverantörsskulder eftersom de är mindre i omfattning och de kan bedömas netta ut varandra. Nu har vi en mjölkpakets-ROA på 67 / 570 miljoner kronor vilket ger ca 12 procent. Med belåning får vi en ROE norr om 20 procent. Bolaget bedöms med andra ord skapa en lönsamhet som väsentligt överstiger kapitalkostnaden. 

Så vad var meningen med denna sifferexcercis kan man fråga sig, utom att möjligen utgöra material som kan säljas till okända revisorer att lukta på i märkliga varuautomater i Japan? Det jag försökt bedöma är ifall lönsamheten verkligen överstiger kapitalkostnaden för det ser man inte alltid i de redovisade nyckeltalen, även om de kan ge en indikation. Om ett företag bara har en maskin och samma vinst år 1 som 10 kommer lönsamheten att på pappret se mycket bättre ut år 10 eftersom maskinen då kommer att ha ett lågt värde i balansräkningen och nästan vara avskriven. I det här fallet har vi en hög lönsamhet justerat för detta, men det är på dagens vinst och det kan mycket väl vara så att det finns en viss riskpremie för att branschen är så cyklisk. När en sättning kommer, är avkastningen betydligt under kapitalkostnaden och producenterna kanske får betalt för detta. Jag är dock fortfarande övertygad om att Forterra förefaller ha alltför goda vinster för att det ska kunna förklaras av detta. 

Värdering och framtid

EPS var 26,5 2018 mot börskurs om 284, vilket ger ett P/E-tal om 10,7. Hittills i år har vinsten ökat kring 5 procent och under 2019 är P/E-talet förmodligen kring 10. Eftersom avkastningen på EK är så hög är det här inget case för historiker och bibliotekarier och andra som gillar bokvärden, är väl norr om 4 x bokvärdet. I och med att bolaget endast varit noterat sedan 2016 är det svårt att applicera långsiktiga marginaltrender eller liknande. Det vi vet är att i en lågkonjak kommer lönsamheten att falla rejält, dock är skuldsättningen låg och inget orosmoment. Sedan börsintroduktionen har de genererat cirka 175 miljoner i fritt kassaflöde och kunnat amortera ned skulderna från 2,2 till 0,5 x Ebitda. Närmaste åren kommer de som sagt att investera i nya fabriken och dit kommer pengarna främst att gå. 

Enligt många finns det ett strukturellt underskott på bostäder i Storbritannien och antal hushålls som bildas har under mer än 10 års tid varit lägre än antalet nytillkomna bostäder. Under sättningen i december förra året kunde aktierna plockas upp till cirka 7 x vinsten och någonstans där ska nog värderingen rimligen ligga på. Cirka 10 x vinsten på toppvinst är inte lågt, men samtidigt har de en mycket god lönsamhet på en oligopolmarknad. Amazon och Google lär inte kunna ta fram 3d-printers som gör tegelstenar till var mans behov inom de närmaste åren i vart fall.  

Slutdiskussion 

Att läsa på om en bransch och förstå den i detalj är något som varit väldigt underhållande. Jag har ofta hållit mig till tråkiga industribolag därför att jag kan dem och det har fungerat bra. När jag screenade på aktier och fick fram ett tegelstensbolag tänkte jag att det bara är läsa på en kafferast på jobbet och sedan kan man branschen, men insåg att det var betydligt mer än så. När jag först började läsa om branschen log jag i mjugg; oligopolposition, 50 procent ROE, tillväxt från 2009, en stark megatrend där UK har byggt för litet osv. Jag spann som en katt på en falnande kamin, men sen kom jag ihåg vad en universitetslektor i redovisning alltid sa; "På tentan är det bra att tillämpa försiktighetsprincipen, dvs. att skriva med blyerts". Som tur var var jag ingen stenristare på 1800-talet och hade inte heller skrivit den här analysen i bläck med gåsfjäderpenna, utan jag var fri att tänka om. Jag kröp till korset och kände mig som en liberal journalist inför presidentvalet 2016 som bevakade Trump; jag försökte gräva fram allt negativt jag kunde hitta. Den strukturella nedgången i branschen, de cykliska elementen och andra faktorer. I vissa fall fortsatte jag gräva utan att hitta något, i andra fall blev jag mer skeptisk. Men jag hade insett att vad jag gjorde var det mänskliga att göra. Det var som i plugget när man skulle skriva kvantitativ uppsats. Man ville göra allt som stod i ens makt för att resultaten skulle vara signifikant. Det är inte kul att doktorera i 4 år och lämna in en uppsats där slutsatsen är att det behövs mer forskning för att resultaten är "inconclusive". På motsvarande sätt vill man inte fastna i å ena sidan, å andra sidan, men det är ofta så verkligheten ser ut. 

I många branscher är det någon stor positiv faktor, som att ifall retailbolagen kan överleva skiftet till online, som kommer att göra hela skillnaden. I det här fallet handlar utvecklingen av bolagen främst av hur husbranschen utvecklas i UK. Får vi sju svåra år, kommer det inte vara enkelt för tegelstensbjässarna. Å andra sidan har du starka oligopolistiska spelare som har prissättningsmakt men efterfrågan är samtidigt relativt bestämd. Cirka 80 procent av husen i UK som byggs har tegel i sig. Visst, den andelen skulle kunna gå ned av trend- eller modeskäl, men jag har inte hittat något som indikerar det. Så om det byggs 100 hus då behövs det tegelstenar för exakt 80 hus det året. Det farliga just nu är att vi har ett underskott och därför importeras det in tegel, men när kapaciteten expanderas som i Forterras fall med sexton procent, vilket andra tillverkare också gör, samtidigt som vi får en nedgång i efterfrågan blir det oerhört svårt att fylla produktionskapaciteten. 

Jag talade i början av inlägget om att jag skulle vilja vara den tredje grisen som bygger mitt hus av tegel för att hålla vargar och konkurrenter på långt och behörigt avstånd som ej äga tillträde utan målsmans tillstånd. Mina slutsatser står kvar till största del, jag tror att det är en bransch som behövs långsiktigt, men jag har hittat några sprickor i tegelstenarna. Främsta utmaningen är att reversera den långsiktiga trenden med att färre tegelstenar används, vilket vi kan se i grafen tidigare i inlägget. Där tror jag att det planat ut, men där det kan finnas ytterligare fallhöjd. Den andra knäckfrågan är att även om tegelhuset som den tredje grisen bor i ser fint ut, med grå divan-soffa och citat som "Yolo" på väggarna, som vilken hemnet-annons som helst, är det inte värt vilket pris som helst och det är främsta skälet till att jag är tveksam. 10-11 x vinsten på årets toppvinst är något i överkant för min smak då det inte går att komma ifrån de cykliska inslagen som ändå är betydande. Kring 7 x hade jag nog varit beredd att syna marknaden och trycka in lite keramik i bolaget, men det vågar jag inte i dagsläget. Att bygga upp sina kunskaper om bolag och branscher är dock alltid klokt för då står man inte handfallen och ska välja ut aktier i fiskstimmet om en nedgång i marknaden väntar runt hörnet. 









söndag 9 juni 2019

Le Belier - billig bilindustri med merförsäljning till Musk

Den senaste aktieanalysen jag skrev handlade om bolaget Akwel. Det fanns en uppenbar elefant i rummet när det gäller bolaget och det är hur snabbt omställningen går från olja till el på bilfronten. Jag har kommit över ett case som på ytan är väldigt likt, men som på andra sätt inte är det. Att 20 procent av Akwels omsättning kommer från renare till dieselmotorer kanske inte låter så jäkla sexigt och det håller jag med om, men det är ett case som jag fortfarande tror på och är viktad mot. Men för att diversifiera mig inom bilindustrin, vilket är en industri där det finns många relativt lågt värderade företag i dag, har jag därför börjat snegla på Le Belier.

En aluminiumaktör positionerad rätt i tiden 

Bolaget är specialiserat på att göra komponenter av aluminium. 30 år sedan stod aluminium endast för 3 procent av en bils vikt, men i dag är andelen uppe i 9 procent och den andelen förväntas öka. Aluminium har en stor fördel mot andra metaller och det är att den är väldigt lätt. Det är något som blir allt viktigare i en värld där politiker och myndigheter världen över ställer högre krav på att bilars utsläpp ska minska. Allt annat lika, släpper en lätt bil ut mindre än en tung bil. Bilden nedan visar vad som förväntas i branschen när det gäller aluminiuminnehållet i bilar framöver;



Det är ingen tillväxthistoria a la medicinsk cannabis till fåraherdar i Kanada, men det väntas en stabil och förutsägbar tillväxt framöver. Bolaget tillverkar uteslutande komponenter i aluminium. Det största segmentet kring två tredjedelar av omsättningen är bromssystem i Aluminium för personbilar där bolagets marknadsandel bedöms vara över 50 procent i Europa och mer än 30 procent globalt. Utöver det har bolaget också chassidelar samt luftintag som tillsammans står för en mindre andel av omsättningen då de överskuggas av bromssystemen. Bolaget ser inte omställningen till elbilar som ett större hot då elbilars stora begränsning ofta är räckvidden och batteritiden och därmed indirekt vikten. Även elbilar behöver bromsar och det är något som borde gynna aluminium framför andra metaller. Enligt den här franska artikeln; https://objectifaquitaine.latribune.fr/business/industrie/2018-07-31/au-mexique-le-groupe-girondin-le-belier-equipe-les-tesla-d-elon-musk-786683.html är Le Belier med och utrustar Tesla 3 med bromssystem, även om det i dagsläget förmodligen inte är någon större kund då den inte anges bland bolagets största kunder. Men det visar att bolaget kan klara sig mycket bättre än många andra spelare när det gäller omställningen.

Under en övergångsperiod medan vi går från olja till el kommer tillverkarna att försöka gå till klimatsmartare alternativ som gör att man kan leva upp till de klimatkrav som ställs av politiker. Därför kommer aluminium att vara en attraktiv metall. Utöver detta kommer det förmodligen att i framtiden behövas komponenter till elbilar av aluminium för att kunna öka räckvidden, vilket affären med Elon Musk visar.

En affärsmodell med obligationslika egenskaper. 

När man tänker på bilindustrin ser man en osexig bild framför sig, precis som jag var inne på när jag skrev analysen av Akwel. Det fina i kråksången för Le Belier är att affärsmodellen är mycket robust med goda möjligheter att kunna planera framåt. Så här fungerar det;

Mellan 1 till 3 år innan en viss bilmodell ska börja sin produktionsserie tilldelas Le Belier ett kontrakt. Den här tiden är vad som krävs för att tillsammans med kunden bestämma vilka egenskaper som delarna ska ha, exakt hur de ska vara designade osv. Därefter sluter de ett avtal som typiskt sett är länkat till en viss bilmodells produktionscykel om 4 till 7 år. Under den här tiden har de garanterade intäkter enligt avtalet. Det här innebär att bolaget med hög precision kan göra prognoser om framtiden och det minskar också volatiliteten i affärsmodellen. Bolaget tenderar att göra prognoser som historiskt sett nästan alltid varit för konservativa de tio år tillbaka jag har granskat bolaget. När du vet ungefär vilken produktionskapacitet som kommer att behövas för ett projekt framåt blir det enklare att optimera bemanning, antal serier och du kan göra långsiktiga satsningar i produktionen.

Varje år i årsredovisningen anger bolaget hur mycket nya projekt som bolaget vunnit i nya kontrakt (värdet anges ackumulerat över hela produktionens livscykel.) Bolaget omsätter kring 360 miljoner 2018. Samtidigt vann man nya ordrar med ett ackumulerat värde över hela livscykeln på 390 miljoner. Det innebär att över de kommande säg 7 åren kommer i snitt cirka 55 miljoner per år att erhållas bara från kontrakt som tecknats 2018. Av detta skäl blir det svårt för omsättningen att falla nedför en klippa eftersom de frukter bolaget skördar i dag ofta är från frön som planterats många år sedan. Se grafen nedan där man kan se två saker. Dels hur stabil rörelsemarginalen varit över tid, ska jag vara ärlig kan jag inte skilja utvecklingen mot en obligation som man köper med farmor hos Riksgälden. Dels hur fint de tecknade ordrarna "New orders" har ökat successivt över de senaste tio åren.



Risker 


Alla ser det vackra som vackert och häri ligger fröet till fulheten, sa en klok kinesisk tänkare och därför är det bra att fundera på vilka orosmoln som kan hindra oss från att kassera in 11,7 procent avkastning varje år och gång vi passerar gå på investeringarnas monopolbräde (Förklaring under avsnitt värdering).

Cyklisk verksamhet 

Även om bolagets verksamhet med de långa kontrakten är betydligt mindre cyklisk än många sektorkollegor är det en risk att beakta att bilindustrin förväntas få det tuffare framöver. Försäljningen under 2018 har successivt saktat ned och i fjärde kvartalet noterades att försäljningstapp om 4 procent, vilket ökat till ett tapp på 5,5 procent Q1 2019. Därför förväntar sig ledningen att resultatet för det första halvåret backar jämfört med 2018. Bolaget har dock ögonen mot horisonten och lanserar 76 program 2019 enligt plan, vilket är en ökning kring 50 procent mot 2018. Det finns bara två analytiker som bevakar bolaget enligt de databaser jag kollat på och de förväntar sig att 2019 resultatmässigt är i linje med 2018, vilket innebär att bolaget handlas kring 7 gånger vinsten. 2020 förväntar sig analytikerna att vinsten ökar cirka 10 procent.

Samtidigt som verksamheten i viss mån är cyklisk innebär en nedgång på marknaden stora möjligheter för bolaget. Uttalandet kan låta som en klyscha som Vd:ar säger som tagit sig vatten över huvudet, men med nettoskuld på en miljon, alltså i praktiken skuldfritt, innebär det att de kan förvärva i en kris och då köpa till lägre multiplar än under brinnande högkonjunktur. Bolaget har historiskt i första hand växt organiskt, men 2014 skedde ett förvärv för 23 miljoner Euro av HDPCI Group, som hade 2 produktionsanläggningar i Kina och en i Ungern. Omsättningen för bolaget var cirka 30 miljoner euro på helårsbasis. God finansiell ställning är också en fördel för kunden som vet att skutan inte kommer att kapsejsa om det börjar svaja i masten. 

Konkurrens 

Som alltid finns det konkurrens men exempelvis inom det största segmentet bromssystem är man den ohotade ettan med över 30 procent marknadsandel med produktion på samtliga kontinenter. Precis som i fallet Akwel gör man en ganska små komponenter som dock är viktiga för att slutprodukten skulle fungera och lönsamheten indikerar konkurrensfördelar tillsammans med den starka marknadspositionen. När du väl har vunnit kontraktet har du ditt på det torra 5-7 år framåt för den bilmodellen och serien och den här långa inlåsningsperioden torde göra det svårt för nya spelare på marknaden. Vet kunden att leverantören kommer finnas kvar för att den är tillräckligt finansiellt stark? Vet kunden att leverantören har kompetensen som krävs för att leverera komponenterna och att de håller hög kvalitet? Vet kunden att leverantören tar ansvar om något går snett? Allt det här kan företagen som jobbat med Le Belier lita på att de kommer att leva upp till. Det Le Belier kan erbjuda är att de låter kunden kunna sova tryggt om natten och tar en viss premie för det.

Bolaget säljer till såväl distributörer och återförsäljare som till de stora spelarna, men fördelat på slutkund, dvs. var aluminiumprylarna till slut hamnar är det 21 procent till Volkswagen Group, 20 procent till BMW, 16 procent till Daimler, 10 procent Renault-Nissan och därefter följer en rad mindre spelare. Produktion finns i Mexico, Kina, Serbien, Ungern och Frankrike vilket gör att det finns nog med material för ett när & fjärran-program bara att besöka fabrikerna. Om de här jättarna hade kunnat pressa bolagets marginaler så att de inte var så höga, hade de gjort det för länge sedan.

Värdering

Problemet i dag är att det finns många aktier som inte kan bära sin egen värdering. Fina bolag med bra affärsmodeller, som till merparten (57 procent) kontrolleras av grundarfamiljen, till rimlig värdering, växer inte på träd. Bolaget är välskött och har endast 1 miljon i nettoskuld med marknadsvärde kring 190 miljoner euro. EK uppgår till 163,5 miljoner. Bolagets genomsnittliga rörelsemarginal för de 10 åren ovan är ungefär 8,5 procent. Exkluderas 2009 blir snittet 9,1 procent, men låt oss inkludera katastrofåret 2009 för att vara konservativa. Applicerar vi denna marginal på 380 miljoner i omsättning 2019 (ledningen har guidat för 400 miljoner 2020) och tar vi bort 30 procent schablonskatt får vi ett resultat över en cykel på 22,5 miljoner. Det kan ställas mot 190 miljoner i mcap + nettoskuld, vilket ger en multipel på 8,5 x, som jag anser är konservativt bedömd. Samtidigt ska vi komma ihåg att det här är en värdeskapande business som levererat 11 procent ROA och 22 procent ROE under perioden ovan vilket är klart över kapitalkostnaden. Under perioden har man lyckats växa 7,8 procent i snitt och då har jag mätt 2010-2018 för att inte ta med den abnormala tillväxten som erhölls 2010 från krisåret 2009. 

Så vad säger multipeln 8,5 x ovan? Den säger att om historiken ger en indikation om framtiden och om vi helt bortser från att bolaget kan återinvestera i sin verksamhet över kapitalkostnaden, får aktieägaren en avkastning om 1/0,085 = 11,7 procent årligen. 


Slutdiskussion 

Det finns förmodligen fler personer som tror att jorden är platt än som gillar bilindustrin och dess underleverantörer i dag. De är längst ned i näringskedjan, pressade av kunder som vill kapa kostnader och pressade av politiker som vill avskaffa olja. Enligt många bedömare är sötebrödsdagarna över och elände står inför dörren när kreti och pleti håller hårt i plånböckerna. Samtidigt dras alla över samma kam. Det borde vara skillnad på en underleverantör som bara kan diesel mot en som tillhandahåller komponenter till elbilar. Jag anser att Le Belier är underskattat av marknaden vid dagens nivåer. Bolagets stabila historik, skuldfria balansräkning och framtidsinriktade verksamhet handlas till cirka 7 gånger vinsten för 2019. Om förväntade vinsten för 2018/2019 som inte förefaller alltför extremt marginalmässigt är rättvisande över tid innebär det cirka 13 procent i avkastning utan värdeskapande tillväxt. Med min konservativa räkneövning med normaliserad intjäning under avsnittet "Värdering" får jag avkastningen till cirka 12 procent. Den historiska tillväxten kring 8 procent och direktavkastningen i dag kring 4 procent ger just 12 procent i avkastning.

Man ska komma ihåg att det här är ett cykliskt bolag där bolaget för ett år sedan handlades cirka 100 procent högre, kring 60 euro mot 30 euro per aktie nu. De har också historiskt handlats lägre kring 4 gånger vinsten 2011-2012. På de här nivåerna anser jag att bolaget kan bära sin egen värdering, oavsett vad Trump tweetar ut eller om grekerna orkar amortera på sitt lån till Tyskland. Jag förväntar mig 12 procent avkastning från nuvarande business och lyckas de göra exempelvis värdeskapande förvärv eller investera i projekt där de kan få bättre avkastning än kapitalkostnaden är det en tillkommande bonus, som jag dock inte tar hänsyn till.

De stora likheterna med Akwel är att det är liknande industri, god historik i bägge och en stark ägare bakom (Belier-familjen äger 57 procent i bolaget medan Coutier-familjen ägde majoriteten av Akwel). De verkar också ha lyckats karva ut en stark marknadsposition och har varit duktiga på att expandera internationellt. När det gäller de produkter som säljs förefaller Le Belier dock vara betydligt bättre positionerade mot framtiden och har i gengäld något högre värdering. Kanske men bara kanske är jag i fallet Le Belier - i likhet med bolagets kunder, beredd att betala en viss premie för att sova gott om natten. Och kanske men bara kanske visar det sig att huvudkudden jag sover på är fylld med dollarsedlar.

söndag 19 maj 2019

Fordlandia - balansen mellan att böja eller brytas

Om du ändrar några bokstäver i Finlandia kommer du helt osökt från en spritsort eller ett av de finaste musikstycken en finne har producerat någonsin till något helt annat - Fordlandia. Det är en mytomspunnen och mystisk stad djupt inne i Amazonas vildvuxna och frodiga djungel. Året var 1928 och den gamle skojaren Henry Ford som är känd för att ha revolutionerat tillverkningen av bilar genom att låta rishögar bli ihopsatta på löpande band sippade på en konjak och bolmade metodiskt på sin Habanero-cigarr. Bilarna sålde som smör i solsken och nya modell A som följde den klassiska modellen T hade introducerats med goda resultat. Det fanns bara ett orosmoln. Ford kontrollerade allting av bilen, allt ifrån motorns komponenter till vindrutetorkarna, men inte gummi till däcken. Det blev en allt högre kostnad då det var en oligopolmarknad där gummibaroner kunde skratta hela vägen till banken.

Ford hade fått nog av detta och bestämde sig för att skapa världens största gummiplantage inne i Amazonas djungler, men inte nog med det. Förutom att trygga försörjningen av gummi skulle han kunna skapa en drömstad lik ingen annan. En förverkligad utopi av amerikansk modell där brasilianska befolkningen kunde få ta del av en strimma av det hopp och ljus som strömmar från den amerikanska kulturens fyrbåk. Tidigare hade han i USA höjt arbetarnas löner och minskat personalomsättningen och ökat produktiviteten. Varför inte upprepa bedriften?  Hans rykte som Krösus Sorks snälla bror ska inte underskattas och detta projekt skulle givetvis bära hans namn.

Cheferna var amerikaner och de fick bo på de finaste ställena där det fanns rinnande vatten, medan brasilianarna fick bo i mer slumliknande förhållanden. Alkohol, kvinnor, fotboll och tobak, dvs. merparten av livets glädjeämnen var strikt förbjudna inom området, inklusive i arbetarnas egna hem. Inspektörer gick från dörr till dörr och såg till att reglerna om efterföljdes. Arbetarna hade dock simbassänger, biograf, golfbanor och blev serverade svettiga jänkarburgare från en föregångare till gyllene måsen, så de borde ändå vara nöjda tänkte Ford. Vidare blev arbetarna tvingade att jobb mitt på dagen, när de i vanliga fall tog siesta pga. den outhärdliga hettan. De brasilianska arbetarna började därför frekventera en ö 8 kilometer uppströms där det öppnades bordeller, och där alkoholen samt tobaken flödade fritt. Behandlingen av arbetarna ledde till många strejker och vid flera tillfällen fick man ringa in militären som kunde lugna arbetarna en smula genom att skramla med sina skinande musköter. 

Ett av de största problemen var att cheferna saknade kunskaper om odling i tropikerna och de lät alla kautschukträd stå i tätt packade rader som stenar på en kyrkogård. Det fungerade i Sydostasien såsom i Malaysia där träden saknade naturliga fiender, men i Brasilien blev det enkelt för sjukdomar, skadedjur och dylikt att sprida sig som en löpeld bland träden. I Brasilien brukade odling ske genom att träden var åtskilda från varandra. Det var synd att slipsnissarna inte läst modern portföljteori i och med att den introducerades först 1952, för då hade de kanske insett att man inte ska lägga alla ägg i samma korg. Hela projektet lades ned 1945, när kanonernas muller i andra världskriget hade lagt sig över slagfälten. När Fords sonson sålde tillbaka Fordlandia och en närliggande by till regeringen kunde de boka en reaförlust på 20 miljoner dollar. När syntetiskt gummi upptäcktes fanns inte ett lika stort behov av att försöka producera det naturligt. Därmed gick ett av de största industriella projekten genom tiderna i graven. 


Lärdomar 



Fordlandia är en historia om så mycket mer än en industrimagnat med hybris. Det är lätt att säga att det var en rad rookie mistakes som ledde till det resultat som blev i slutändan, men det vore för simplifierat. Vad som gör Fordlandia särskilt intressant är balansgången mellan att hålla kvar och att låta gå; att vara principfast som en sten eller flexibel som vatten. I det här fallet tog Ford något som fungerat historiskt och i andra kontexter såsom i USA och Malaysia in i en ny kontext - Brasilien - där det uppenbarligen misslyckades och inte alls fungerade. Å andra sidan går det att hitta lika många exempel på motsatsen, dvs. någon som helt bortser från tidigare fungerande koncept och börjar använda nya sätt att tänka med lika katastrofala konsekvenser. Tänk alla bankirer som började överge nyckeltal såsom P/E under it-bubblan därför att det var nya tider eller Adolf Hitler som trodde att det nya blixtkriget skulle gå så fort att den ryska vintern inte skulle hinna ikapp trots att Napoleons ryska nederlag är vida kända.

Det kan uppenbarligen finnas en kostnad med att hålla kvar i något gammalt som har fungerat tidigare. De stenslipare och böcklingrökerier som var en vanlig syn hundra år sedan hade haft svårt att konkurrera i dag. Samtidigt kan det på motsvarande sätt finnas en kostnad med att anpassa sig på fel sätt när det bästa hade varit att bara fortsätta med något som fungerat. Räcker att googla på M&A så ser man hur mycket värde som förstörs när två dinosaurier ska bli mer motståndskraftiga genom att slås samman. När en ny Vd är tillsatt måste den omedelbums sjösätta ett större åtgärdsprogram för att strömlinjeforma verksamheten och byta ut loggan illa kvickt; annars kan folk tro att Vd:n är passiv.

Att vara contrarian och värdeinvesterare gör att ens principer ständigt blir prövade. En person som liksom Groucho Marx säger; "Jag har mina principer, men gillar du inte dem har jag andra", blir inte långlivad i spelet. För att få högre avkastning än genomsnittet krävs att man gör något annorlunda än snittet. Ibland kommer portföljen att ha sämre avkastning än börsen som helhet. Om man kastar in handduken för tidigt, är risken att man då inte följer sina principer och att underavkastningen kommer som ett brev på posten. Om du tar en position och sedan säljer baserat på marknadens nycker och infall kan avkastningen inte gärna bli hög över tid. Ibland måste man också kunna medge att det var ett misstag. Har man köpt in sig i Fordlandia vill man inte sitta kvar längre än nödvändigt. Även här blir förlusterna stora och alternativkostnaden är att man hade kunnat köpa något betydligt bättre case medan man sitter på surdegen utan att det blir någon fralla till frullen. Det finns ändå några aspekter som jag tycker är värda att notera;

Är det en ny situation? 


Jag har varit inne på det tidigare, men det är ganska skrämmande att se vissa branscher stöpas om fullständigt. Nu köper vi inte lump och paltor i en fysisk affär, utan vi tenderar oftare att sitta med ett glas rödvin i näven och beställa på lördagskvällen från hemmets trygga vrå där man slipper kriga sig fram mellan plånboksbärande pensionärer eller skolkande skolungdomar. De bästa investeringarna gör man ofta i kvalitetsbolag som fått tillfälliga problem, som upplever ett fartgupp på vägen, men där slutet av vägen fortfarande innehåller en kruka guld vid regnbågens slut. Men hur vet man att det är tillfälligt? Det var tal om en superkonjunktur 2007 där råvaruboomen i Kina skulle göra att vi undvek en lågkonjunktur helt och det var möjligt för bostadspriserna i Stockholm att gå ned runt 2017. Att göra efterforskningar kan underlätta. Vi kan se andelen som handlar kläder online över tid på andra marknader såväl som i Sverige. Det är farligt att anta att det är annorlunda bara för att något är nytt. Även om cannabisavregleringen som sker på många håll i världen och som gjort att Aurora Cannabis är mest populära utländska aktien på avanza är unik i sitt slag, har liknande avregleringar skett tidigare. Det går att läsa på hur det gått för aktörerna i andra branscher som avreglerats och vad sannolikheten för framgång skulle kunna vara. Att göra sin egen hemläxa och att se vilka redskap som kan appliceras och i vilka fall vi måste tänka om är av godo. Man ska ta det lugnt med att direkt tänka att det är nya tider nu och att gamla sanningar inte spelar någon roll.

Framgång är en av våra största fiender


Framgångar är bland de farligaste som kan drabba oss. Det är just när de går som bäst; när lärkorna sjunger högt i skyn och när solens strålar blänker i segerchampagnen som vi är som mest förblindade. Varje procent kursuppgång är något som adderar en ytterligare sten till det tunga lass vi måste bära. Ford hade med så stor framgång lyckats revolutionera bilbranschen och var i det närmaste odödlig. En klanderfri historik gör något mer attraktivt, men också svårare att ändra kurs när isberget tornar upp sig i horisonten. Fords rådgivare föreslog att han borde förhandla med lokala underleverantörer i Brasilien i stället för att starta projektet, men den gamle gossen slog dövörat till; hans ambitioner var betydligt högre. Det är svårt att vara ödmjuk därför att framgång är den föda som hybrisen livnär sig på. Fondförvaltaren Bill Ackman som gick in och blankade Herbalife för en miljard dollar fick efter cirka tre år kasta in handduken med stora förluster. Jag kommer ihåg när jag i en kurs på högskolan tillsammans med några vänner skrev det bästa grupparbetet i hela kullen om 300 personer och fick en utmärkelse. När vi gick fortsättningskursen i management återanvände vi samma modeller som vi använt tidigare eftersom vi tyckte att läroboken i kurs 2 var mycket sämre. Det mediokra resultatet lät inte vänta på sig. 


Passivitet är inte alltid pest 


Även om hela samhället bygger på flit i den gigantiska myrstack som kallas nio till fem-samhället är investering en aktivitet som ofta kan belöna en ändalykt av betong samt att kunna ta det piano när grannen skriker att han fått bingo. När jag var sex år fick klassen en uppgift att man skulle skriva vad man var bra på och illustrera det. De flesta skrev att de var bra på att spela fotboll, leka med dockor eller spela monopol. Jag skrev att jag är bra på att sitta still och tecknade mig själv på en parkbänk. Dunken med t-röd var inte i närheten av bänken, men jag tror att jag redan då fångade essensen i värdeinvestering. Om det inte är en ny situation och vår research gör gällande att det är ett övergående problem, samtidigt som tidigare framgångar inte gett oss hybris, är sannolikheten större att vi vågar sitta still. Lika tyst som en buddhist i Nirvana eller som tjuren Ferdinand när konkurrenter stångar sig blodiga. Passivitet behöver inte vara något dåligt. För att kunna bli en fullfjädrad investerare tror jag att det kan vara bra att inte få sina dopaminkickar från en kursuppgång och sedan titta på portföljutvecklingen stup i kvarten. Det är att jämföra med en blind blixtförälskelse. Att kunna se sitt bolag ta steg ute i vida världen som en son eller dotter, är nog ett mer gynnsamt förhållningssätt för alla utom fördyrande mellanhänder som lever på transaktionskostnader. Att Avanzas snittportfölj brukar underavkasta index i stort sett varje år talar sitt tydliga språk. Våga vara passiv om den aktiva analysen av situationen leder till slutsatsen att det är bästa sättet att handla.


Slutord 


Man kan fråga sig vad som egentligen hände med Fordlandia. Under många år levde de cirka hundra invånarna i en tynande tillvaro bland de gamla byggnader som stod i ruiner i många fall, men som i andra fall stod kvar och vittnade om en svunnen tid och ett annat liv. Numer bor cirka 2 000 personer i samhället i Amazonas regnskog. Att använda gamla beprövade redskap i nya situationer utan att göra efterforskning på de lokala förhållandena kan vara förödande. Lika förödande kan det emellertid vara att helt ändra angreppssätt i en situation som kanske inte är så ny. Hade han smällt upp en ny Ford-fabrik i Alaska kanske den inte hade behövt ha brasilianskt tema eller vara så olik fabriken i Michigan. Det finns alltid ett pris att betala för att vara såväl aktiv som passiv och det är först långt i efterhand vi kan se vad som var rätt. I slutändan tror jag dock att det är en stor dos sunt förnuft och ett benhårt psyke där man vågar gå mot strömmen som gör att man lyckas, såväl när det gäller gummiplantager som på aktiemarknaden.

Vi är i en intressant tid där det är i stort sett gratis att låna pengar och där Amazon likt en piraya i Amazonas äter upp allt i sin väg. Är det en helt ny situation? Kanske. Kommer gamla verktyg att i vissa fall visa sig obsoleta i ett klimat där techbolag värderas på antalet användare och inte kassaflöden? Kanske. I väntan på vad som händer försöker jag ta det piano med min äggmacka och min pilsner i solskenet. Jag fortsätter med det som har fungerat för mig; tråkiga industribolag med stor ägarfamilj, med god historik och rimlig eller låg värdering. Det är möjligt att min strategi snart får offras på förändringens altare och att jag om fem år skriver en krönika om Irvinglandia - ett misslyckat projekt att säkra försörjningen av senap genom att odla senap på Grönland. Innan den dagen kan jag bara hoppas att det finns någon skärva av rationalitet i min strategi.





tisdag 9 april 2019

Våga vägra tillväxt

Vi lever i en värld som hyllar tillväxt. Ju mer vi kreditkortsskuldsätter oss och köper skrangliga sågspånsbord från IKEA samma helg som lönen lyckats masa sig in på bankkontot, desto mer snurrar hjulen och desto mer tillväxt i ekonomin. I naturen är det den mest färgrika och präktiga hanen som har mest tillväxt bakom sig som kan sprida sina gener bäst. En blomma som inte växer vissnar snart och kastas på en soptipp nära dig ackompanjerad av spikmattor från 2009 och andra historiska masshysteri-julklappar som fick bita i gräset nästa säsong. Enligt en undersökning från Economic Times var 14,5 procent av de manliga jänkarna över 1,83 cm långa medan hela 58 procent av manliga VD:ar för Fortune 500-bolag var över 1,83 cm (!). Vi är tillväxtdyrkare och citat som "Ät mycket spenat så blir du stor och stark" som slentrianmässigt delas ut kring matbord i vårt avlånga land bidrar till att föreställningen lever kvar om att tillväxt alltid är bra. När indoktrineringen börjar redan vid treårsåldern är det svårt att stå emot. Som contrarian försöker jag dock tänka annorlunda.

First-level thinking and second-level thinking

Howard Marks är en duktig investerare som i sin kända bok skriver om first-level thinking. Första nivåns tänkande är av sin natur väldigt enkelspårigt och simplistiskt. Det är så enkelt att de flesta skulle hålla med rent intuitivt om de inte ville gräva vidare i saken. Första nivåns tänkande är att komma fram till slutsatser som att det är dumt att äta en kaktus för att tungan kommer se ut som en nåldyna när taggarna fastnar och det blir svårt att hitta en partner för att ingen vill pussa en nåldyna. Det är den uppenbara slutsatsen att dra. Något som tänker på den andra nivån - second-level thinking, tar dock det hela ett steg längre. "Visst, att käka en kaktus kommer göra ont som fan och det blir svårt att svälja, men om man spelar in spektaklet med en sovjetisk filmkamera och lägger ut på YouTube kan man bli stormrik och sedan hitta någon som gillar en fet plånbok." Nu kanske det här inte var det bästa exemplet eftersom sovjetiska filmkameror har särdeles dålig kvalitet som inte lämpar sig för Youtube, men ni förstår poängen. Det är den enkla slutsatsen som majoriteten har och genom att ställa sig mitt i pingvinflocken i Arktis kommer man förvisso vara hyfsat varm, men man kommer inte kunna se något ingen annan ser. Banbrytande innovationer, uppfinningar som verkligen spränger barriärer och nya sätt att tänka, uppstår där någon vågat göra annorlunda.

En duo i elände 

Som den motvallskärring jag är har jag rent intuitivt tänkt att eftersom alla uppskattar tillväxt borde det vara riskabelt att uppskatta det alltför mycket. Som Lao Tzu, den kinesiska tänkaren sade: "Alla ser det vackra som vackert, och häri ligger fröet till fulheten".  Som jag ser det är det ett tvåfrontskrig för tillväxtbranscher. Du har massvis av konkurrenter med dollartecken framför ögonen och en sexig tillväxtbransch lockar till sig fler som flugor lockas till gårdagens pytt-i-panna. Alla försöker sno åt sig en skärva lönsamhet, riskkapitalisterna är där, men du har också Nisse i Hökarängen som drev rörfirma, men som i stället vill kunna skryta kring det lokala vattenhålet i orten om att han är VD på en start-up inom cannabis-odling. Du skapar alltså en riktig grogrund för mördande konkurrens; alla ska ha en bit av den växande tårtan. Riskerna med marginalpress, konkurser och svag lönsamhet är uppenbara.

Den andra risken är givetvis att investerarna också får dollartecken framför ögonen och värderar upp företagen i branschen med glädjekalkyler som sedan visar sig vara mindre värda än saltet i tårarna som rinner nedför deras kinder när de är utblottade och ruinerade. Alla ska med och det gör att värderingen inte måste bäras av företagets fundamentala faktorer, det räcker att marknaden växer. Det fick mig osökt att tänka på bilbranschen som växt otroligt sedan vi använde häst och vagn innan Henry Ford revolutionerade hela industrin. Jag hittade en artikel på wikipedia som hette "List of Defunct car-manufacturers in the United States". När jag granskade listan såg jag över 100 namn som förpassats till historiens soptipp och försvunnit. Och då hade jag bara räknat biltillverkarna på  bokstaven A i den alfabetiska listan. Varje företag hade ägare bakom sig, i många fall småsparare, som såg en fantastisk tillväxt framför sig. Enda problemet var svårigheten att avgöra vem som skulle komma hem med en ballong från tillväxtkalaset och vem som fick smyga ut genom en bakdörr.

Lämmeltåget bland småspararna 

Det som fick mig att skriva det här inlägget var något jag läste på Avanza; "Rekordintresse för Cannabis-aktier". Den mest ägda utländska aktien är inte Apple, Google eller Amazon hos Avanza; det är Aurora Cannabis. Det är ganska fascinerande att folk kastar sig in i den här branschen. Jag ska börja med att säga att jag har begränsad kunskap om branschen. Men jag tänker mig att man köper in en handfull coola lavalampor från 2002, köper någon hemtrevlig potatiskällare, skaffar ett par schyssta plantor och börjar odla cannabis som om det inte finns någon morgondag. Känns inte som superhöga inträdesbarriärer. Snart går det väl så långt att den här bloggen får döpas om till Irving Injicerar. Riskerna är stora och även om något företag kan lyckas, vilket av alla dessa kommer det att bli? Jag hörde på McDonalds några prata om att vanliga kläder kommer att dö ut för att kläder av hampa kommer att bli nästa stora trend. Min första tanke var att McDonalds måste ha börjat sälja Happy Hamburgare med en lite mer potent version av oregano som krydda på. Sedan tänkte jag att det är en jäkla tur att det finns folk som det där grabbgänget för om alla hade varit contrarian hade det inte varit contrarian att vara contrarian. Eller så kanske de får rätt, jag trodde inte kläder online skulle döda fysiska butiker heller, vilket verkar hända i skrivande stund, så det återstår att se vem som skrattar sist.

Slutord och forskning

Det jag försöker säga är att vi har en tendens att älska tillväxt; men det gör alla andra också. Därför kan konkurrensen i sådana branscher öka och värderingarna kan prisa in en aldrig så ljus framtid som blir svår att leva upp till. Att något växer är bra och det kan en treåring se, men för att kunna få en avkastning över snittet, måste vi kunna se bortom det och ställa oss frågan vad som händer om vi tänker ett steg till. Vi måste våga äta kaktusen fast det är smärtsamt när flocken låter bli, även om jag inte skulle göra just det med tanke på att jag har både skräck för blod och nålar/spikar; en dålig kombo för en kaktusätare alltså. Men metaforiskt måste vi göra något annorlunda för att få annorlunda avkastning mot snittet och jag har läst lite forskning om sambandet mellan ett lands tillväxt och avkastningen på aktiemarknaden. Här nedan är tre bilder från olika uppsatser jag kollade upp snabbt som fått en del citeringar.











Som ni kan se är korrelationerna ganska svaga och statistiska signifikansen låg samtidigt som det är mycket brus i datapunkterna. Om nånting verkar marknader med låg tillväxt ha högre avkastning på aktiemarknaden, men det är också högt osäkert. Men det vi definitivt kan säga är att det inte förefaller vara så att länder med hög BNP-tillväxt också har hög avkastning på aktiemarknaden. Att investera i makrotrender som GW uttryckte det; "Hela västvärlden käkar ostbågar och hälften kommer att få diabetes, därför köper jag Novo Nordisk", är väldigt underhållande men jag tror att det hjälper att tänka bredare vid investering. Den som köper efter megatrender som att det kommer att bli fackanslutna robotar inom en tioårsperiod (automatisering) eller fler gamlingar att försörja, finns det uppenbara risker när alla andra också ser guldkrukan vid tillväxtregnbågens slut och vill ha en del av guldet.

Om alla förväntar sig 10 procent tillväxt och det bara blir 8 procent, går det ned, men om om alla förväntar sig 2 procent och det blir 4 procent kan det gå upp. Att tänka djupare än den mest uppenbara slutsatsen är kanske så uppenbart att det i sig är First level-thinking. När tillräckligt många tänker second level, kommer det vara first level thinking som ger värde, men dit har vi ännu en mycket lång väg att gå, så länge som Cannabisaktier är de mest populära på Avanza. Det förefaller oftare än inte som att ett sökande med ljus och lykta efter tillväxt är en pyrrhusseger där det fina landet, eller branschen med fina framtidsutsikter, får sina förväntningar komma på skam. När bordsgrannen på McDonalds börjar snacka cannabisaktier och kläder av hampa är det förmodligen dags att sälja cannabisaktierna och köpa växter för pengarna. Eller kaktusar.



lördag 5 januari 2019

Akwel - ett bra bolag i en hatad bransch?

Vi befinner oss i intressanta tider. Hisspojken på jobbet har börjat fråga mig om hur börsen ska gå närmaste dagarna och veckorna och även om det är smickrande ser jag ingen uppsida. Om jag tack vare min oerhörda skicklighet har rätt i min utsago får jag inte en enda brödsmula från överavkastningens bord. Råkar jag i stället ha fel och säger att börsen kommer att rusa när sju svåra år står inför dörren, är risken mycket stor att hisspojken börjar skicka mig till fel våning på daglig basis som bestraffning, då det finns praktiska svårigheter att skicka mig i omloppsbana runt jorden. Jag har länge vilat på hanen när det gäller aktieanalyser eftersom det varit lika svårt att hitta case som det är att hitta fräscha potatisar när den lokala Ica-handlaren haft rea på potatis några dagar och det enda som finns kvar i botten av boxen är en sorglig skara stackare. Nu tänkte jag ändra på det och skriva om mitt senaste aktieköp. 

Akwel - fint bolag i hatad industri

Med undantag för dödgrävarbranschen och vapenförsäljning till barnsoldater finns det få industrier som är mer hatade än bilindustrin och framförallt då underleverantörer till bilindustrin. Den gängse bilder är att en myriad olika tomteverkstäder gör olika komponenter som är ganska homogena och de elaka storkunderna är starka vid förhandlingsbordet eftersom de är så stora, vilket gör att underleverantörerna får stå utanför lokala ICA-affärer med mössan i hand för att få någon skärva av lönsamhet att plocka upp när deras illusioner gått i kras. Inom något år kommer alla chaufförer att få stå i kö utanför soppkök globalt därför att självkörande bilar har tagit över helt och inga oljebilar kommer heller att finnas då Romson och company lyckas få Trump till förhandlingsbordet för att kväva oljan en gång för alla. Men allt är inte vad det verkar och i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna (eller i det här fallet simmar de vackraste fiskar i de vildaste vatten). Jag tänker försöka göra min analys så komprimerad som möjligt för som min föreläsare i ekonomi en gång sa: "Först berättar man om det, sedan om något annat och sedan något ytterligare i kronologisk ordning och sedan somnar läsaren...Fråga er själva, vad är storyn?" Vi måste fråga oss varför vår historia är en som är värd att öppna marshamallowspåsen till runt lägerelden.

Bolaget i korthet

Bolaget, som grundades på 70-talet, är familjeägt till 70 % av familjen Coutier som är andra generationen. Man har cirka 40 fabriker utspridda över 20 länder på ställen såsom Argentina, Ryssland, Frankrike, Sverige, Kina, USA, Australien etc. Bolaget gör olika komponenter till bilar såsom nedkylningslösningar, luftintag, bensintankar och dylikt. De största kunderna är Peugeot-Citroen (32 % av oms), Renault (14 % av oms) samt Ford (16 % av oms). Vad som är viktigt är närhet till kund och därför är det vanligt att de smäller upp fabriker i närheten av var kunderna finns. De har haft god organisk tillväxt historiskt bland annat genom att öppna nya fabriker, men även några större förvärv har gjorts under resans gång.  

Konkurrensfördel? 


I vanliga fall borde så stora kunder ha mycket makt och kunna diktera villkoren vid diskussioner om prissättning och dylikt, men det finns två faktorer som motverkar detta. För det första är Akwel också viktig för kunderna och målsättningen är att vara den föredragna leverantören inom de produkter man tillverkar. Om produkterna också fungerar väl är det ganska omständligt att byta leverantör, särskilt som Akwel har en lokal fabrik i närheten redo att tillverka komponenter åt kunden. Det andra är att Akwel inte är en renodlad legotillverkare, utan de satsar på forskning och utveckling. 6 % av omsättningen investeras i att ta fram nya produkter och 200 patent har sökts de senaste 5 åren. Patenterade produkter är svårare att kopiera för konkurrenterna. Dessa faktorer skulle kunna leda till en god lönsamhet och en konkurrensfördel. Låt oss därför titta på de finansiella siffrorna. Senaste fem åren har de visat en genomsnittlig rörelsemarginal på 9,6 %. Genomsnittliga avkastningen på eget kapital har under samma period överstigit 20 % i snitt. Siffrorna indikerar att bolaget har en lönsamhet som är högre än branschen som helhet och att de har någon konkurrensfördel. De skapar värde för aktieägarna genom att återinvestera medel i bolaget. Bolagets stora kunder hade med all sannolikhet velat pressa Akwels lönsamhet nedåt om de hade kunnat, men eftersom de hittills misslyckats tyder det på att Akwel gör något rätt. 


Risker

Den stora elefanten i rummet för bilindustrin är vad som händer långsiktigt när elbilarna tar en allt större marknadsandel. Det är något som kommer att påverka Akwel vars produkter i första hand är anpassade efter oljebilar. Även om de har börjat ta fram prototyper för nedkylningslösningar för elbilar och dylikt är det inte kärnområdet och där bolagets expertis finns, åtminstone inte just nu. Jag tror att omställningen går trögt. Eftersom det är många parametrar som måste antas för den som vill gissa hur det kommer att utvecklas är prognoserna för andelen elbilar av nybilsförsäljningen exempelvis år 2040 vitt skilda. Vissa pratar om en tredjedel, andra om över hälften osv. Dit är det 20 år och då kanske hälften av bilarna är el. För att det här caset ska kunna bära sig räcker det att oljebilar krävs inom en överskådlig framtid framöver och det är något som jag tror på. Sverige är ett väldigt modernt och trendföljande land som exempelvis försöker förpassa kontantanvändningen till historiens soptipp. Sverige kommer nog också gå i bräschen för elbilar, men jag har svårt att se att det skulle bli på samma sätt globalt. Och omställningen kommer att ta tid. 

Den andra stora risken och det som bidragit till att aktien halverats på något är att bilindustrin är cyklisk och många bedömare menar att sötebrödsdagarna är över. Det är mycket möjligt, men det jag är intresserad av är att köpa in mig till en låg värdering över en konjunkturcykel. Så länge bolaget inte går under är periodvis lägre lönsamhet inget att oroa sig för, för den långsiktiga investeraren. Nettoskulden i bolaget är låg och uppgår till 40 miljoner euro per juli 2018, vilket kan jämföras med EK som är cirka 440. Under 2008 visade bolaget ett nollresultat vilket indikerar att bolaget är cykliskt, men nu är diversifieringen av kunder och produkter större, framförallt efter några större förvärv. 

Värdering

Sist men inte minst värdering. Som ni kanske vet är jag inget fan av att krångla till det i onödan med en stor och avancerad kassaflödesmodell där jag gissar vad de ska tjäna i framtiden. Min övertygelse är att verkligt bra investeringar behöver man inte räkna på särskilt länge, utan de nästan skriker köp. När det här inlägget skrivs har bolaget ett marknadsvärde som uppgår till 426 miljoner euro (Kurs 16) och eget kapital per juni 2018 uppgår till 440 miljoner. Det är alltså en värdering under eget kapital. Om det är billigt eller dyrt beror på hur mycket lönsamhet man kan få ut av det egna kapitalet. ROE i genomsnitt har varit 23,5 % senaste 5 åren (ROE är beräknat som Ebit x 0,7 ist för nettovinst i täljaren) eller 19,5 % sedan 2006. Det ger en värdering på cirka 5 gånger eller lägre. Om vi tar en genomsnittlig marginal för hela perioden sedan 2005 får vi 6,5 %. Efter schablonskatt multiplicerat med omsättningen 2017 får vi då ett rörelseresultat efter skatt på 47 miljoner. Det här inkluderar en lång tid bakåt och som ni kan se i tabellen var lönsamheten betydligt lägre innan senaste finanskrisen. Tar vi marginalen senaste 5 åren får vi 69 miljoner i resultat efter skatt. Jämfört med börsvärde plus nettoskuld ger det en multipel kring 6,7 eller en avkastning på cirka 15 procent. 


Slutord 

Det finns få ateister i skyttegravarna och det finns få contrarians i ruttna industrier. Det är först när floden blir till ebb som vi ser vilka som simmat nakna. Jag ska avslöja en hemlighet; jag började köpa aktier alldeles, alldeles för tidigt i Akwel, när kursen var ungefär dubbelt så hög som nu. Jag tänkte att värderingen på 10 x toppvinsten inte var så farlig om de kunde fortsätta växa och att om bönstjälken skulle fortsätta mot himlen, kunde jag skratta hela vägen till himmelriket. Slutet på tjurmarknader har en förmåga att straffa den som gjort sin hemläxa lite för dåligt, den som är lite för skuldsatt och den som betalar lite för mycket. Det är emellertid ett exempel på en sunk cost, där du inte kan gråta över spilld mjölk. På marknaden måste du vara flexibel som vatten och gilla läget. Jag har stora latenta förluster i bolaget. Var det ett misstag att gå in så tidigt? Ja, med facit i hand var det nog ett sådant, men att jag gjort den affären kan inte påverka mig när jag går framåt. Det är det jag gjort nu, att analyserat situationen och tagit hänsyn till mer än ett års toppvinst när jag funderar på värderingen. Hur jag än vrider och vänder på det har jag kommit fram till att Akwel är alldeles för billigt i dag därför har jag snittat ned mitt innehav rejält på dessa nivåer. Ett bolag som historiskt genererat över 20 % ROE som handlas under eget kapital implicerar en värdering runt 5 gånger vinsten, eller 20 % avkastning för ägaren, om vi bortser från värdeskapande tillväxt.

Jag har inte fokuserat så mycket på ledningen men de framstår som väldigt ödmjuka och historiskt har de alltid slagit sina prognoser. Deras målsättning är en omsättning på 1,2 miljarder år 2020. Den här bloggen är uppkallad efter den bortgångne Irving Kahn, Wall Streets äldsta investerare och han sade när han var över 100 år: "I've come to the point in life where I get a lot of pleasure out of finding a cheap stock". Så gammal är jag inte än, men jag delar min namnes fascination för billiga aktier. Och kanske, men bara kanske visar det sig att det var min story som var värd att lyssna på kring lägerelden med gitarren i högsta hugg, snarare än marknadens version av bolagets framtid. Och kanske, men bara kanske, kan det visa sig att det finns en guldkruka vid regnbågens slut för de investerare som vågar gå emot strömmen och hoppa in i en hatad industri.

söndag 11 november 2018

Lärdomar från universitetet

Mark Twain lär ha sagt att oktober är en särskilt farlig månad att investera i aktier i. Citatet fortsätter att till gruppen av särskilt farliga investeringsmånader sällar sig också november, december, januari. februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti och september. Just i år skulle den gamla gossen få vatten på sin kvarn och när vi summerar börsens utveckling i oktober så var de röda siffrorna större än på länge. Som av en händelse har de rödbruna lövens höstskrud börjat ge vika. Kvar står träden lika utblottade och nakna som undertecknad, som lyckades generera en avkastning på minus 98 % i investerar-SM. Nog pratat om höstens ruskväder, temat som dagens inlägg ska handla om är litet annorlunda. Några år sedan tog jag ut min examen i företagsekonomi och redovisning. Det var ett tag sedan jag satt på den sista föreläsningen och ekportarna till den institution som jag kom att kalla mitt andra hem under många år har jag sett stängas bakom mig för sista gången.

Det brukar sägas att för varje dörr som stängs öppnas en annan och kanske har jag lärt mig något på min utbildning. I en av de första kurserna jag hade, som handlade om mikroekonomi sades att det primära syftet med en utbildning är att visa upp för arbetsgivare att man inte är en slacker och orkar jobba hårt, snarare än att lära sig alltför mycket. Hur bra det stämmer vet jag inte, men när jag var en liten parvel på 6-7 år har jag fått höra att jag brukade säga att man går till skolan för att visa upp för andra vad man lärt sig på annat håll. Att investmentbankers som anställs i jänkarstaterna kan ha studerat dinosauriekunskap eller fördjupningskurs i ölprovning, så länge de gått på Harvard, bekräftar den tes som min mikroföreläsare mässade till församlingen. Jag tror inte riktigt på det utan är övertygad om att jag lärt mig massor. I det här inlägget tänkte jag redogöra för några grundvalar som min utbildning har gett mig, vilka fått mig att bli en bättre investerare. 

1. Jag har blivit bättre på Grekiska.

Grekland är ett underbart land med god mat och vänliga människor som jag haft förmånen att få besöka ett par gånger. Som smågrabb gillade jag att mumsa i mig kopiösa mängder Souvlaki på löpande band, vilket egentligen är en Kebab med tzatsiki i stället för någon annan sås. Jag minns hur det lät år 2015 där marknaden verkade skakig och man har titt som tätt kunnat läsa börsrubriker såsom "På Grekfronten intet nytt" och "Grekoro sänkte börshumöret". Det verkade som att stora delar av världen slutat bry sig om sin egen ekonomi för att periodvis helt slukas av att oroa sig för hur dessa trevliga människor på sina paradisöar skulle klara sig och om Ouzo-priset skulle ta stryk framgent. Något fascinerande med Grekland är också att deras alfabet rent bokstavligen är rena grekiskan att lära sig. Som liten såg jag med förundran på dessa hieroglyfliknande bokstäver som jag hade läst om i böcker såsom "Tintin och Faraos cigarrer". Jag kunde inte kommunicera med dessa människor annat än genom att peka på Souvlaki-skylten, men jag blev förundrad och fascinerad, jag var nyfiken i en strut och ville lära mig mer. Tänk att någon gång få en möjlighet att lära sig detta språk som öppnar portar mot uråldriga civilisationer. Utan vidare kunde jag föreställa mig att jag liksom Sherlock Holmes lägger pussel och förstår hemligheter som ingen annan tänkt på. I många år kände jag mig inte hel som människa. Jag kunde gå på kritvita stränder, jag kunde äta grekernas mat, men jag kunde banne mig inte dechiffrera deras alfabet. De jänkare som under andra världskriget försökte knäcka nazisternas kod Enigma måste haft samma huvudbry.

Mitt i denna identitetskris, denna strävan efter att förstå denna mystiska och mytomspunna kultur och deras språk har jag i kurs efter kurs fått nycklarna för att förstå språket. Jag har förstått att nyckeln till risker på aktiemarknaden låg i detta vänliga folks andra bokstav, Beta. Det är det som är risk! Hur aktiekursen tidigare svängt i förhållande till marknaden var svaret jag letade efter. Nu visste jag exakt vilken ränta jag skulle diskontera kassaflödena med i min modell. Alpha, Tao och andra bokstäver adderades bit för bit. Nu kunde jag lägga pusslet och förstå hela bilden. Kanske var jag nu närmare än någonsin att hitta investeringarnas heliga graal. Den som kan språket, kan också tala och den som kan tala kan göra sig förstådd. Att förstå grekiska alfabetet var en del av nycklarna till att förstå inverteringarnas förtrollade värld!

2. Jag har insett att människor är rationella

Innan jag började på universitetet tänkte jag att människor kan vara irrationella; att den gravida mamma som vill ha päron men för att nästa minut hulkandes skrika efter After Eight-godis vilket övergår i en klagokavalkad som skulle få klagomuren i Jerusalem att framstå som en nöjespark agerade smått irrationellt. Nu har jag i stället lärt mig att hennes skiftade efterfrågekurva när vi ritar upp en scatterplot kring saken är helt i sin ordning därför att det är något som är rationellt vid varje enskilt ögonblick. Att miljontals anslöt sig till det lämmeltåg som skulle kallas IT-bubblan var också i sin ordning. Med smått modesta antaganden om evig tillväxt på 10 % drivet av ett paradigmskifte inom teknologin, skalfördelar och first mover-advantage blir ju värdet oändligt så länge man som aktieägare har ett avkastningskrav under 10 %. Att betala en summa, oavsett vilken, för ett bolag som borde vara oändligt värdefullt framstår som århundradets affär. Att rama in Telia-aktierna på väggen bakom guldram ovanför öppna spisen i vardagsrummets hjärta var därför helt i in ordning. Låt vara att de flesta mindre it-bolag i många fall endast var några coola kids som hyrt in sig på Stureplan och lyckats hitta någon gammal router i bostadsrättsföreningens grovsoprum; regnbågens färger sken klart som en fyrbåk och vid regnbågens slut fanns en guldkista, som dessutom var fylld till den oändligt stora brädden med guld.

Eftersom människor är rationella är marknadspriserna vid varje givet tillfälle också rättvisande och korrekta. När ny information kommer till marknaden så sitter kreti och pleti och förutspår exakt hur den slår i deras excelmodeller. När Steve Ballmer exempelvis lade skorna på hyllan för Microsoft steg aktien cirka 8 %. Marknaden förutspådde, helt korrekt, att kassaflödena i bolaget från nu till evigheten skulle vara exakt 8 % högre när någon sommarpraktikant nu skulle ratta mastodontskutan i stället. Och den stora fördelen för oss sparare är att marknaden justerar kursen och inkorporerar ny iunformation direkt och utan att vi behöver anstränga oss. Det är ungefär som Tv-shop reklamen för Abtronic X2 vilket var ett bälte med elektroder du bara spände fast runt midjan. Du kunde sitta och äta chips i soffan, slötittandes på en hjärndöd dokusåpa medan dina muskler skulle få Arnold Schwarzenegger att se ut som en duvmatande pensionär med åderbrock. Att jag insåg att människor alltid är rationella gjorde att jag slapp analysera aktier, nu kunde jag bara köpa indexfonder och lita på att marknadens rationella mekanismer fungerar nu och alltid in i evigheten.

3. Jag har förstått värdet av information   

Dagens samhälle är ett informationssamhälle, där information och kunskap kan färdas över jordgloben med en knapptryckning. Den som har mest information vinner därför och detta är något som min utbildning gett mig en förståelse för. Jag minns särskilt en kurs som i stort sett handlade om att med blod, svett, möda och tårar bygga en hel DCF-modell i excel från scratch och att värdera ett företag. I vårt fall hade vi valt möbeltillverkaren Ekornes. De gör soffor, sängar och fåtöljer, där deras mest kända varumärke är Stressless. Deras varumärke är så bra att nya kloner ploppar upp som svampar i jorden på månatlig basis i Kina, där skyddet för varumärken inte är mycket starkare än en treåring i armbrytning. Nästan all produktion sker i Norge, vilket är ett dyrt land för tillverkning såvida inte allt är automatiserat. Men det här var ett drama i två akter; precis som vi skulle hugga tänderna i bolaget så gjorde de ett förvärv av en tillverkare som hade produktion i bland annat Thailand och Vietnam. Vilken spännande historia tänkte vi, nu kan vi berätta den med inlevelse runt lägerelden för vår professor, tänk om de skulle förlägga mer produktion i Thailand och Vietnam? Vi gav oss ut och började analysera lönekostnader i respektive länder, vad var kapitalkostnaden för robotar, inklusive el, hur mycket overhead skulle man spara in.  Vad var inflationstaken i framtiden i alla dessa länder. Vi gav oss ut och började gräva på Janne Josefsson-manér därför att vi visste att den med mest info vinner. När vi hade gjort allt detta, fick vi ett motiverat värde på bolaget som var 30 % under marknadskursen. Eftersom vi visste att den bästa informationen är marknadens värdering, sänkte vi kapitalkostnaden tills vi fick ett motiverat värde som var i linje med marknaden. Utan all grävande journalistik och all möda, hade vi aldrig insett hur vi skulle motivera kursen som marknaden satt på bolaget. Där väljer jag att tacka min utbildning.

Slutord 

Det är lätt att hitta kritiska röster kring vad som lärs ut i ekonomiutbildningar. Att det är verklighetsfrånvänt, att det är överdrivet komplext och att antagandena som görs inte stämmer med verkligheten. Kritikerna säger att det sällan krävs mer än sunt förnuft. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Som jag redogjort för i inlägget i punkt efter punkt är ekonomiutbildningen något som gjort mig till en bättre investerare. De tre punkterna ovan är ett axplock av den nytta som jag under årens lopp haft av utbildningen och kanske kan mitt inlägg få andra att bli inspirerade och förstå att ekonomiutbildningen är den bästa vägen om man vill fast-tracka sig till investeringens pärleportar. Och kanske, men bara kanske, kan det här inlägget få folk att öppna sina ögon för en helt ny värld, där grekiska, rationalitet och värdet av information bara är några av de frukter som den som planterar ekonomiutbildningens frön kan skörda.



torsdag 29 mars 2018

Att stanna i kompetensägget i påsk

Nu börjar det våras för påsken och en allt vanligare syn i dessa dagar är lösdrivare som med mössan i hand knackar på hos hederligt folk och ber om sockerkonfektyr som en slags beskyddarpengar för att inte kasta dasspappersrullar eller ägg på vederbörandes hus. Jag brukar betrakta spektaklet på behörigt avstånd med kikare och dricker gärna pilsner till detta ackompanjerat av en robust äggmacka. När jag berättat om detta för mina kamrater har jag mötts av hånfulla blickar och utfrysning, inte för mitt fritidsnöje utan för den kulinariska bitens skull. De frågar var min sill, Janssons frestelse och köttet är nu under påsken. Jag svarar att de rätterna finns i sjön och att de kanske borde ägna tiden åt något viktigare än att kritisera mina matlagningskunskaper. Hade jag försökt mig på någon rätt mer avancerad än pannkaka, hade det blivit pannkaka av alltihop. Jag försöker mig inte på någon femrätters nobelinspirerad meny med smörgratinerade sommargrönsaker på en bädd av lingonrostade rabarberostron. Slutprodukten hade förmodligen smakat som sju svåra år och haft ett utseende som bara en mor kan älska. Det jag gör är att jag håller mig till min kompetenscirkel och jag krånglar inte till det i onödan. Jag kan köpa en påsköl och förbereda en äggmacka utan krusiduller. Nu i påsktider, som ju är en religiös högtid, kan det vara bra att tänka på de ord som vår profet Warren Buffett sagt om hur viktigt det är att hålla sig till sin kompetenscirkel även på investeringarnas område.

Buffett har sagt att man ska hålla sig till de branscher och företag som man förstår sig på - de som är inom kompetenscirkeln. Alla branscher och företag kan placeras in i tre olika fack; de vi känner till, de vi tror att vi känner till och de vi inte känner till. Det är just mittenkategorin som vållar största problemen; saker vi tror att vi vet, men som sedan visar sig vara ett sandslott som smälter när tidvattnet tar tillbaka förlorad mark. Jag har två grundbultar som jag tänkte dela med mig av

Ju tråkigare något är, desto enklare att lägga till i kompetenscirkeln 


Att sälja bilar är en enkel bransch att förstå. Någon halvsuspekt nasare med en halvrostig Lada försöker pracka på den på en kund till tio procents bruttomarginal. Den som vill ha exempel på motsatsen behöver inte lämna den chipsbefläckade läderfåtöljen. Det är bara att läsa valfritt placera.nu-forum för biotechbolag. Det är vuxna med som står i vita rockar med brysk uppsyn och häller substanser mellan provrör som om det inte finns någon morgondag för att det någon gång ska smälla till rejält. Fas 1, fas 2, fas 3. De ska också enligt VD ta en procent av en miljardmarknad som är helt immun mot konkurrens därför att det är en nischmarknad som ingen vill verka inom med vaccin till enbenta och spräckliga höns.

Att förstå en bilhandlare borde 98 % av spararna kunna göra, men att förstå biotech kan förmodligen inte ens 2 % av spararna göra. Om man inte har en rektangulär hatt och en pergamentsrulle det står doktorand på är det svårt att förstå processerna. Vissa bolag hamnar väldigt lätt i ens kompetenscirkel om man gör en ansträngning, medan processen att inkludera andra är lika avancerat som att få en gris att balansera bollar på trynet. Varför göra det svårt för sig själv?

Ju mer vi vet, desto mer vet vi att vi inte vet


Det har gång på gång i studier visat sig att de som vet litet om ett ämne ofta överskattar sin egen förmåga, medan de som vet mycket har en aning om hur mycket mer det finns att lära och underskattar sin egen förmåga. Den kinesiska tänkaren Lao Tzu sade det bra; "Den som vet, talar inte, den som talar, vet inte". Men att bli ödmjuk är inte enkelt. I teorin är det bara att läsa på om alla misslyckanden universalgenier har gjort, men det är svårt att inte tänka att det är annorlunda, man vet minsann något ingen annan vet. Kärnan i stockpicking är att man anser att marknaden har fel, varför annars kalla sig värdeinvesterare? Att stanna i kompetensägget är svårt när skalet är så lätt att försöka knäcka. 

Att motverka hybris är svårt och inte ens de gamla grekerna lyckades ro den bedriften i hamn; särskilt inte någon tjomme som hette Ikaros och tydligen hade vaxvingar. Hur kan vi motverka hybris i en aktivitet - värdeinvestering - som per automatik handlar om att gå emot marknaden (som tur är kan vi dock se att alla värdeinvesterare i vart fall är eniga om att HM kommer att förpassas till dödsskuggornas retaildal) ? Jag tror att det viktigaste är att ständigt påminna sig om sina misslyckanden och att de kan hända igen. Något ruskigt effektivt är ett bollplank. Det kan vara en vän, läsare på en blogg eller Gordon Ramsey. Någon som vågar komma med kritik och som inte tar på de rosafärgade glasögonen när chansen ges. Om man kan påminna sig själv om att inte få hybris och samtidigt gärna kan få bollar kastade i huvudet från bollplanket med samma budskap ökar chansen att inte kliva på hybrisens mina och utanför kompetenscirkelns trygga gröngräs.

Slutord


Det kan inte komma som en nyhet att jag gillar tråkiga bolag med tråkiga namn, kanske orten de verkar på, och tråkiga ledningar som aldrig gör roadshows. Jag valde de bolagen därför att jag på ett tidigt stadium insåg min lott här i livet. Min mobil var länge 3510i med färgskärm och polyfoniska ringsignaler som stora finesser och jag gick med i kvittermegafonen twitter långt efter att det var populärt. På NO-lektionerna försökte jag aldrig ta fram botemedel mot cancer och i geografin försökte jag inte hitta guld i en gruva. Att lägga till en tråkig business till sin kompetenscirkel måste vara oändligt mycket enklare än att göra det med biotech och dylikt. Vi söker spänning, men till vilket pris? Informationsteknologi har sprängt barriärer och lett till att analyser av bolag kan göras i blixthastighet. I en värld där aktieletandet blir som Candycrush måste vi ha nästa fix och den kan vi inte hitta i bekanta jaktmarker. Allting måste ske snabbt, men när ges tid för reflektion? När ställer vi oss frågan: vilka branscher och bolag är jag duktig på att förstå? 

Det andra problemet är hybris och det drabbas vi alla av utom den minoritet sparare som går med farmor till Riksgälden och köper obligationer med noll procents ränta. Att ha ett annat perspektiv är oerhört nyttigt och ett bollplank kan öka ödmjukheten. Det farligaste är som bekant inte vad vi vet, utan det vi vet helt säkert som bara inte är så. Nu i påsktider är det många som väljer ut färgglada påskägg fyllda med godis i butikerna (i den mån fysiska butiker finns kvar). Mastodontägget ser lockande ut i all sin prakt i skyltfönstret och att den brokiga blandningen konstiga godisägg som det stora ägget är fyllt av kanske smakar pyton är inte så intressant. Jag går i stället med van hand till lösviktsgodiset och tar ut de gamla trotjänarna. Jag krånglar inte till det i onödan och jag håller mig inom min kompetenscirkel. Mina talanger är många, men att bedöma godisets smak på basis av en färgglad förpackning är inte en av dem. Ingen har någonsin kvävts av att svälja sin stolthet.