söndag 11 november 2018

Lärdomar från universitetet

Mark Twain lär ha sagt att oktober är en särskilt farlig månad att investera i aktier i. Citatet fortsätter att till gruppen av särskilt farliga investeringsmånader sällar sig också november, december, januari. februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti och september. Just i år skulle den gamla gossen få vatten på sin kvarn och när vi summerar börsens utveckling i oktober så var de röda siffrorna större än på länge. Som av en händelse har de rödbruna lövens höstskrud börjat ge vika. Kvar står träden lika utblottade och nakna som undertecknad, som lyckades generera en avkastning på minus 98 % i investerar-SM. Nog pratat om höstens ruskväder, temat som dagens inlägg ska handla om är litet annorlunda. Några år sedan tog jag ut min examen i företagsekonomi och redovisning. Det var ett tag sedan jag satt på den sista föreläsningen och ekportarna till den institution som jag kom att kalla mitt andra hem under många år har jag sett stängas bakom mig för sista gången.

Det brukar sägas att för varje dörr som stängs öppnas en annan och kanske har jag lärt mig något på min utbildning. I en av de första kurserna jag hade, som handlade om mikroekonomi sades att det primära syftet med en utbildning är att visa upp för arbetsgivare att man inte är en slacker och orkar jobba hårt, snarare än att lära sig alltför mycket. Hur bra det stämmer vet jag inte, men när jag var en liten parvel på 6-7 år har jag fått höra att jag brukade säga att man går till skolan för att visa upp för andra vad man lärt sig på annat håll. Att investmentbankers som anställs i jänkarstaterna kan ha studerat dinosauriekunskap eller fördjupningskurs i ölprovning, så länge de gått på Harvard, bekräftar den tes som min mikroföreläsare mässade till församlingen. Jag tror inte riktigt på det utan är övertygad om att jag lärt mig massor. I det här inlägget tänkte jag redogöra för några grundvalar som min utbildning har gett mig, vilka fått mig att bli en bättre investerare. 

1. Jag har blivit bättre på Grekiska.

Grekland är ett underbart land med god mat och vänliga människor som jag haft förmånen att få besöka ett par gånger. Som smågrabb gillade jag att mumsa i mig kopiösa mängder Souvlaki på löpande band, vilket egentligen är en Kebab med tzatsiki i stället för någon annan sås. Jag minns hur det lät år 2015 där marknaden verkade skakig och man har titt som tätt kunnat läsa börsrubriker såsom "På Grekfronten intet nytt" och "Grekoro sänkte börshumöret". Det verkade som att stora delar av världen slutat bry sig om sin egen ekonomi för att periodvis helt slukas av att oroa sig för hur dessa trevliga människor på sina paradisöar skulle klara sig och om Ouzo-priset skulle ta stryk framgent. Något fascinerande med Grekland är också att deras alfabet rent bokstavligen är rena grekiskan att lära sig. Som liten såg jag med förundran på dessa hieroglyfliknande bokstäver som jag hade läst om i böcker såsom "Tintin och Faraos cigarrer". Jag kunde inte kommunicera med dessa människor annat än genom att peka på Souvlaki-skylten, men jag blev förundrad och fascinerad, jag var nyfiken i en strut och ville lära mig mer. Tänk att någon gång få en möjlighet att lära sig detta språk som öppnar portar mot uråldriga civilisationer. Utan vidare kunde jag föreställa mig att jag liksom Sherlock Holmes lägger pussel och förstår hemligheter som ingen annan tänkt på. I många år kände jag mig inte hel som människa. Jag kunde gå på kritvita stränder, jag kunde äta grekernas mat, men jag kunde banne mig inte dechiffrera deras alfabet. De jänkare som under andra världskriget försökte knäcka nazisternas kod Enigma måste haft samma huvudbry.

Mitt i denna identitetskris, denna strävan efter att förstå denna mystiska och mytomspunna kultur och deras språk har jag i kurs efter kurs fått nycklarna för att förstå språket. Jag har förstått att nyckeln till risker på aktiemarknaden låg i detta vänliga folks andra bokstav, Beta. Det är det som är risk! Hur aktiekursen tidigare svängt i förhållande till marknaden var svaret jag letade efter. Nu visste jag exakt vilken ränta jag skulle diskontera kassaflödena med i min modell. Alpha, Tao och andra bokstäver adderades bit för bit. Nu kunde jag lägga pusslet och förstå hela bilden. Kanske var jag nu närmare än någonsin att hitta investeringarnas heliga graal. Den som kan språket, kan också tala och den som kan tala kan göra sig förstådd. Att förstå grekiska alfabetet var en del av nycklarna till att förstå inverteringarnas förtrollade värld!

2. Jag har insett att människor är rationella

Innan jag började på universitetet tänkte jag att människor kan vara irrationella; att den gravida mamma som vill ha päron men för att nästa minut hulkandes skrika efter After Eight-godis vilket övergår i en klagokavalkad som skulle få klagomuren i Jerusalem att framstå som en nöjespark agerade smått irrationellt. Nu har jag i stället lärt mig att hennes skiftade efterfrågekurva när vi ritar upp en scatterplot kring saken är helt i sin ordning därför att det är något som är rationellt vid varje enskilt ögonblick. Att miljontals anslöt sig till det lämmeltåg som skulle kallas IT-bubblan var också i sin ordning. Med smått modesta antaganden om evig tillväxt på 10 % drivet av ett paradigmskifte inom teknologin, skalfördelar och first mover-advantage blir ju värdet oändligt så länge man som aktieägare har ett avkastningskrav under 10 %. Att betala en summa, oavsett vilken, för ett bolag som borde vara oändligt värdefullt framstår som århundradets affär. Att rama in Telia-aktierna på väggen bakom guldram ovanför öppna spisen i vardagsrummets hjärta var därför helt i in ordning. Låt vara att de flesta mindre it-bolag i många fall endast var några coola kids som hyrt in sig på Stureplan och lyckats hitta någon gammal router i bostadsrättsföreningens grovsoprum; regnbågens färger sken klart som en fyrbåk och vid regnbågens slut fanns en guldkista, som dessutom var fylld till den oändligt stora brädden med guld.

Eftersom människor är rationella är marknadspriserna vid varje givet tillfälle också rättvisande och korrekta. När ny information kommer till marknaden så sitter kreti och pleti och förutspår exakt hur den slår i deras excelmodeller. När Steve Ballmer exempelvis lade skorna på hyllan för Microsoft steg aktien cirka 8 %. Marknaden förutspådde, helt korrekt, att kassaflödena i bolaget från nu till evigheten skulle vara exakt 8 % högre när någon sommarpraktikant nu skulle ratta mastodontskutan i stället. Och den stora fördelen för oss sparare är att marknaden justerar kursen och inkorporerar ny iunformation direkt och utan att vi behöver anstränga oss. Det är ungefär som Tv-shop reklamen för Abtronic X2 vilket var ett bälte med elektroder du bara spände fast runt midjan. Du kunde sitta och äta chips i soffan, slötittandes på en hjärndöd dokusåpa medan dina muskler skulle få Arnold Schwarzenegger att se ut som en duvmatande pensionär med åderbrock. Att jag insåg att människor alltid är rationella gjorde att jag slapp analysera aktier, nu kunde jag bara köpa indexfonder och lita på att marknadens rationella mekanismer fungerar nu och alltid in i evigheten.

3. Jag har förstått värdet av information   

Dagens samhälle är ett informationssamhälle, där information och kunskap kan färdas över jordgloben med en knapptryckning. Den som har mest information vinner därför och detta är något som min utbildning gett mig en förståelse för. Jag minns särskilt en kurs som i stort sett handlade om att med blod, svett, möda och tårar bygga en hel DCF-modell i excel från scratch och att värdera ett företag. I vårt fall hade vi valt möbeltillverkaren Ekornes. De gör soffor, sängar och fåtöljer, där deras mest kända varumärke är Stressless. Deras varumärke är så bra att nya kloner ploppar upp som svampar i jorden på månatlig basis i Kina, där skyddet för varumärken inte är mycket starkare än en treåring i armbrytning. Nästan all produktion sker i Norge, vilket är ett dyrt land för tillverkning såvida inte allt är automatiserat. Men det här var ett drama i två akter; precis som vi skulle hugga tänderna i bolaget så gjorde de ett förvärv av en tillverkare som hade produktion i bland annat Thailand och Vietnam. Vilken spännande historia tänkte vi, nu kan vi berätta den med inlevelse runt lägerelden för vår professor, tänk om de skulle förlägga mer produktion i Thailand och Vietnam? Vi gav oss ut och började analysera lönekostnader i respektive länder, vad var kapitalkostnaden för robotar, inklusive el, hur mycket overhead skulle man spara in.  Vad var inflationstaken i framtiden i alla dessa länder. Vi gav oss ut och började gräva på Janne Josefsson-manér därför att vi visste att den med mest info vinner. När vi hade gjort allt detta, fick vi ett motiverat värde på bolaget som var 30 % under marknadskursen. Eftersom vi visste att den bästa informationen är marknadens värdering, sänkte vi kapitalkostnaden tills vi fick ett motiverat värde som var i linje med marknaden. Utan all grävande journalistik och all möda, hade vi aldrig insett hur vi skulle motivera kursen som marknaden satt på bolaget. Där väljer jag att tacka min utbildning.

Slutord 

Det är lätt att hitta kritiska röster kring vad som lärs ut i ekonomiutbildningar. Att det är verklighetsfrånvänt, att det är överdrivet komplext och att antagandena som görs inte stämmer med verkligheten. Kritikerna säger att det sällan krävs mer än sunt förnuft. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Som jag redogjort för i inlägget i punkt efter punkt är ekonomiutbildningen något som gjort mig till en bättre investerare. De tre punkterna ovan är ett axplock av den nytta som jag under årens lopp haft av utbildningen och kanske kan mitt inlägg få andra att bli inspirerade och förstå att ekonomiutbildningen är den bästa vägen om man vill fast-tracka sig till investeringens pärleportar. Och kanske, men bara kanske, kan det här inlägget få folk att öppna sina ögon för en helt ny värld, där grekiska, rationalitet och värdet av information bara är några av de frukter som den som planterar ekonomiutbildningens frön kan skörda.



torsdag 29 mars 2018

Att stanna i kompetensägget i påsk

Nu börjar det våras för påsken och en allt vanligare syn i dessa dagar är lösdrivare som med mössan i hand knackar på hos hederligt folk och ber om sockerkonfektyr som en slags beskyddarpengar för att inte kasta dasspappersrullar eller ägg på vederbörandes hus. Jag brukar betrakta spektaklet på behörigt avstånd med kikare och dricker gärna pilsner till detta ackompanjerat av en robust äggmacka. När jag berättat om detta för mina kamrater har jag mötts av hånfulla blickar och utfrysning, inte för mitt fritidsnöje utan för den kulinariska bitens skull. De frågar var min sill, Janssons frestelse och köttet är nu under påsken. Jag svarar att de rätterna finns i sjön och att de kanske borde ägna tiden åt något viktigare än att kritisera mina matlagningskunskaper. Hade jag försökt mig på någon rätt mer avancerad än pannkaka, hade det blivit pannkaka av alltihop. Jag försöker mig inte på någon femrätters nobelinspirerad meny med smörgratinerade sommargrönsaker på en bädd av lingonrostade rabarberostron. Slutprodukten hade förmodligen smakat som sju svåra år och haft ett utseende som bara en mor kan älska. Det jag gör är att jag håller mig till min kompetenscirkel och jag krånglar inte till det i onödan. Jag kan köpa en påsköl och förbereda en äggmacka utan krusiduller. Nu i påsktider, som ju är en religiös högtid, kan det vara bra att tänka på de ord som vår profet Warren Buffett sagt om hur viktigt det är att hålla sig till sin kompetenscirkel även på investeringarnas område.

Buffett har sagt att man ska hålla sig till de branscher och företag som man förstår sig på - de som är inom kompetenscirkeln. Alla branscher och företag kan placeras in i tre olika fack; de vi känner till, de vi tror att vi känner till och de vi inte känner till. Det är just mittenkategorin som vållar största problemen; saker vi tror att vi vet, men som sedan visar sig vara ett sandslott som smälter när tidvattnet tar tillbaka förlorad mark. Jag har två grundbultar som jag tänkte dela med mig av

Ju tråkigare något är, desto enklare att lägga till i kompetenscirkeln 


Att sälja bilar är en enkel bransch att förstå. Någon halvsuspekt nasare med en halvrostig Lada försöker pracka på den på en kund till tio procents bruttomarginal. Den som vill ha exempel på motsatsen behöver inte lämna den chipsbefläckade läderfåtöljen. Det är bara att läsa valfritt placera.nu-forum för biotechbolag. Det är vuxna med som står i vita rockar med brysk uppsyn och häller substanser mellan provrör som om det inte finns någon morgondag för att det någon gång ska smälla till rejält. Fas 1, fas 2, fas 3. De ska också enligt VD ta en procent av en miljardmarknad som är helt immun mot konkurrens därför att det är en nischmarknad som ingen vill verka inom med vaccin till enbenta och spräckliga höns.

Att förstå en bilhandlare borde 98 % av spararna kunna göra, men att förstå biotech kan förmodligen inte ens 2 % av spararna göra. Om man inte har en rektangulär hatt och en pergamentsrulle det står doktorand på är det svårt att förstå processerna. Vissa bolag hamnar väldigt lätt i ens kompetenscirkel om man gör en ansträngning, medan processen att inkludera andra är lika avancerat som att få en gris att balansera bollar på trynet. Varför göra det svårt för sig själv?

Ju mer vi vet, desto mer vet vi att vi inte vet


Det har gång på gång i studier visat sig att de som vet litet om ett ämne ofta överskattar sin egen förmåga, medan de som vet mycket har en aning om hur mycket mer det finns att lära och underskattar sin egen förmåga. Den kinesiska tänkaren Lao Tzu sade det bra; "Den som vet, talar inte, den som talar, vet inte". Men att bli ödmjuk är inte enkelt. I teorin är det bara att läsa på om alla misslyckanden universalgenier har gjort, men det är svårt att inte tänka att det är annorlunda, man vet minsann något ingen annan vet. Kärnan i stockpicking är att man anser att marknaden har fel, varför annars kalla sig värdeinvesterare? Att stanna i kompetensägget är svårt när skalet är så lätt att försöka knäcka. 

Att motverka hybris är svårt och inte ens de gamla grekerna lyckades ro den bedriften i hamn; särskilt inte någon tjomme som hette Ikaros och tydligen hade vaxvingar. Hur kan vi motverka hybris i en aktivitet - värdeinvestering - som per automatik handlar om att gå emot marknaden (som tur är kan vi dock se att alla värdeinvesterare i vart fall är eniga om att HM kommer att förpassas till dödsskuggornas retaildal) ? Jag tror att det viktigaste är att ständigt påminna sig om sina misslyckanden och att de kan hända igen. Något ruskigt effektivt är ett bollplank. Det kan vara en vän, läsare på en blogg eller Gordon Ramsey. Någon som vågar komma med kritik och som inte tar på de rosafärgade glasögonen när chansen ges. Om man kan påminna sig själv om att inte få hybris och samtidigt gärna kan få bollar kastade i huvudet från bollplanket med samma budskap ökar chansen att inte kliva på hybrisens mina och utanför kompetenscirkelns trygga gröngräs.

Slutord


Det kan inte komma som en nyhet att jag gillar tråkiga bolag med tråkiga namn, kanske orten de verkar på, och tråkiga ledningar som aldrig gör roadshows. Jag valde de bolagen därför att jag på ett tidigt stadium insåg min lott här i livet. Min mobil var länge 3510i med färgskärm och polyfoniska ringsignaler som stora finesser och jag gick med i kvittermegafonen twitter långt efter att det var populärt. På NO-lektionerna försökte jag aldrig ta fram botemedel mot cancer och i geografin försökte jag inte hitta guld i en gruva. Att lägga till en tråkig business till sin kompetenscirkel måste vara oändligt mycket enklare än att göra det med biotech och dylikt. Vi söker spänning, men till vilket pris? Informationsteknologi har sprängt barriärer och lett till att analyser av bolag kan göras i blixthastighet. I en värld där aktieletandet blir som Candycrush måste vi ha nästa fix och den kan vi inte hitta i bekanta jaktmarker. Allting måste ske snabbt, men när ges tid för reflektion? När ställer vi oss frågan: vilka branscher och bolag är jag duktig på att förstå? 

Det andra problemet är hybris och det drabbas vi alla av utom den minoritet sparare som går med farmor till Riksgälden och köper obligationer med noll procents ränta. Att ha ett annat perspektiv är oerhört nyttigt och ett bollplank kan öka ödmjukheten. Det farligaste är som bekant inte vad vi vet, utan det vi vet helt säkert som bara inte är så. Nu i påsktider är det många som väljer ut färgglada påskägg fyllda med godis i butikerna (i den mån fysiska butiker finns kvar). Mastodontägget ser lockande ut i all sin prakt i skyltfönstret och att den brokiga blandningen konstiga godisägg som det stora ägget är fyllt av kanske smakar pyton är inte så intressant. Jag går i stället med van hand till lösviktsgodiset och tar ut de gamla trotjänarna. Jag krånglar inte till det i onödan och jag håller mig inom min kompetenscirkel. Mina talanger är många, men att bedöma godisets smak på basis av en färgglad förpackning är inte en av dem. Ingen har någonsin kvävts av att svälja sin stolthet. 

torsdag 8 februari 2018

När slutar en tråkig bransch vara rolig?

Är det något människosläktet är notoriskt uselt på så är det att förutspå förändring. Vår stora profet Buffett har tagit fasta på detta och håller sig till tråkiga branscher som inte förändras mycket. Ju mer död stämningen blir om du tar upp en viss bransch på cocktailpartyt, desto bättre är branschen att investera i, resonerar han. Jag har hoppat på Warrens lokomotiv i detta avseende och jag gillar inte heller förändring. Smartphonen är djävulens påfund och det var bättre när vi hade vänstertrafik. Skämt åsido, jag har en smartphone, låt vara 5 år gammal, men ändå. Jag håller mig till tråkiga branscher. Framtiden är aldrig lätt att förutspå, men den kan bli något lättare att förutspå om inte hela marknadskartan riskerar att ritas om på fem år. Det här har varit en av grundbultarna i mina investeringar sedan jag gick på den stora patriotiska landminan Nokia ett antal år sedan. Vävmaskiner, backventiler, små bilkomponenter är exempel på sådant som bolag jag äger producerar. Med andra ord tråkigt som synden. Jag håller mig undan bolag med prefixen pharma-, bio- och dylikt. Logiken är att ju mindre som förändras, desto stabilare och därmed mindre risk borde det vara. Men som Yogi Berra sa: "I teorin är det ingen skillnad på teori och praktik, men i praktiken är det det".

Finns trygga branscher? 

De senaste dagarna har jag dock stängt in mig på mitt rum och dragit ned gardinerna. Endast undantagsvis har jag lämnat hemmets trygga vrå för att hitta föda. Det som min hjärna brottats med är att Stockholmsbörsens guldgosse gått till att bli Stockholmsbörsens stora sorgebarn med stort S på tre år. Givetvis talar jag om lumpkrängarbusinessen Hennes och Mauritz. Först dog bruttomarginalen, sedan kolade tillväxten och nettokassan. Jag har aldrig ägt HM eftersom den alltid varit för dyr för mig (handlar helst till min favoritmultipel 10 x eller lägre) så jag är en betraktare vid sidlinjen. I min vildaste fantasi hade jag dock aldrig kunnat drömma om att det skulle bli stort att köpa kläder online. Jag kan förstå om det gäller böcker, stavmixrar eller dylikt, men att folk skulle vilja ha rosa herrkalsonger beställda på nätet, utan möjlighet att prova trodde jag inte på. Tjafset med att köa bakom någon myntsamlande pensionär vid Icas kassa när kläderna ska hämtas ut och krånglet med att skicka tillbaka plaggen man är missnöjd med borde vara stora barriärer, trodde jag.

Jag har nästintill betraktat HM som en obligation där man får en tillväxt på säg 8 % över tid + en hygglig direktavkastning på några procent. Det var helt åt helvetia fel. Aktiekursen är ned nära 60 % och de änkor och fäderlösa som fick rådet att köpa HM eftersom "ingen någonsin fått sparken för att köpa HM" får leta efter skärvorna till sina brustna drömmar på onlinehandels stengolv som fick alla förväntningar att komma på skam.

Jag trodde att det var en stabil och tråkig business precis i Buffetts smak, men det visade sig att så inte var fallet. Ett annat exempel på detta fenomen finns i Storbrittanien. Jag granskade ett företag som är en begravningsentreprenör kallad Dignity Plc. Aktien har dock inte åldrats med värdighet. Begravningsentreprenörer är kanske den tråkigaste bransch jag kan föreställa mig. Konjunkturokänsligt, tillväxt på någon procent och till synes inte mycket banbrytande innovationer som kan omdana hela branschen i ett svep. Teknologin som krävs för att gräva ned en kropp under jord har funnits åtminstone sedan Hedenhös. Dignity som verkar i denna dinosauriebransch gick ned 50 % på en dag cirka en månad sedan. Kunderna letar i allt högre utsträckning efter bättre priser online och därför ska bolaget sänka sina priser med över 25 %. Bye, bye bruttomarginal, kan rapporten sammanfattas.

Hur ska man tänka?

Det verkar som att ingenting är heligt. Att kränga loppbitna paltor eller att prångla ut träfrackar är uppenbarligen inga garanter för att framtiden ska vara enkel att förutspå. De tråkigaste av branscher kan ha de mest kraftiga av uppvaknanden. Bilindustrin kan mycket väl ritas om på litet längre sikt och det pratas om elbilar samt självkörande bilar. Här nedan är några saker som jag försöka tänka på litet extra i spåren efter HM.

1) Vad du gör är irrelevant, det är kreti och pleti som bestämmer

Jag utgick från mig själv och att jag aldrig skulle handla kläder online. Därmed bortsåg jag från att många andra gör det och missade betydelsen det skulle ha för bolaget. Tänk bort din egen åsikt. Mitt resonemang om att kläder är en vara som med fördel provas i butik var helt felaktig, det är tydligen bättre att beställa hem massa paltor och skicka dem fram och tillbaka eftersom frakten ändå är fri.

2) Ignorera inte signalerna 

Det finns alltid signaler och den som har örat mot rälsen har bättre chans att höra tåget komma. Den stora tillväxten av e-handel har inte skett i ett vakuum utan sker delvis på bekostnad av gamla tegelstensaffärerna. När jag bevakar mina underleverantörer till fordonsindustrin gäller det att vara ödmjuk inför möjligheten att elbilar kan ta över mer och mer, vilka i sin tur kan kräva andra komponenter som mitt innehav inte kan leverera.

3) Det finns gradskillnader i helvetet 

Trots min ganska apatiska ton i inlägget finns det gradskillnader i helvetet. Att köpa ett huxfluxhitech-bolag är alltid förenat med större risk än en "tråkigare" bransch. Kanske får vi acceptera ett visst mått av risk för större förändringar även i en tråkig bransch till synes fri från förändringar. Om aktiemarknaden var riskfri hade vi inte kunnat få den riskpremie vi får trots allt. Att inte lägga alla ägg i samma korg kan därför vara en god idé.

4) Värderingen är viktig

Såväl Dignity som HM värderades väl över 20 x vilket är långt över min favoritmultipel 10 x. Fallhöjden blir naturligtvis högre desto fler kliv bolaget klättrat på värderingsstegen. Köper du Messi för 3 miljarder och hans knäskålar blir krossade med en tung slägga i en hemsk olycka är det värre än om det händer Kalle Karlsson från BK Blåbären som kostade 300 tusen. Annorlunda uttryckt; värderingen absorberar förändringen och prisar in att det kan bli sämre. Ett högt värderat bolag räknar med att allt kommer att gå på räls med enkelbiljett till pärleporten. Verkligheten är dock sällan så enkel och chosefri.

Slutord

Jag är ett stort fan av Leif GW Persson och avslutade därför mitt förra inlägg med att citera vad han brukar säga: "Man ska inte krångla till det i onödan". Min investeringsmetodik är enkel och jag gillar tråkiga branscher som är enkla att förstå. Vad jag insett är dock att tråkiga branscher inte alltid är trygga och att trygga branscher inte alltid är tråkiga. Däremot torde sannolikheten vara mindre för radikala förändringar i en bransch vars smör och bröd inte är att hitta nästa modefluga. De tråkiga branscherna brukar vidare ha en stor fördel; lägre värdering. Även om förändringens vindar skulle svepa in kan en låg värdering agera som krockkudde. Jag fortsätter med min strategi oförtrutet, men ska nog framgent hålla litet bättre koll på vad som händer vad gäller mina portföljbolags marknader och produkter. Ingen är fullständigt vaccinerad mot förändring, men min melodi är trista branscher, med trista ledningar och trista namn. 

Min förhoppning är att med litet tristare portfölj än genomsnittet kan jag förhoppningsvis ha litet roligare än genomsnittet på ålderns höst när jag bläddrar flagnande fotoalbum från en svunnen tid då det fortfarande var människor som körde våra bilar. Men innan den dagen vill jag i spåren av börsfallet i början av veckan säga det som alla Vd:ar säger i Vd:s ord; jag ser med tillförsikt på framtiden!



torsdag 11 januari 2018

Etiska aktieinvesteringar? Nej tack!

Nu efter jul och nyår kan man tycka att det är dags att göra en portföljsammanställning. Vilka kanoner och kalkoner kan konstateras när bokslutet för 2017 upprättas? 90 % av portföljsammanställningarna på twitter har slagit index och konstigt vore annat för ju mer info man har, desto större blir avkastningen. Detta linjära och högst kausala samband medför per definition att en genomsnittlig twitterinvesterare borde slå index. Som vanligt väljer jag dock att ta med mig min avkastning daterad 2017 i graven och jag slipper därför stå med dumstruten i hörnet medan twitterkören slår klackarna i taket.

I stället tänkte jag prata om etik och investeringar. Jag har aldrig berört ämnet på bloggen, men tänkte att det kunde vara kul att skriva vad jag anser om saken. Det är högst aktuellt i spåren av att fler och fler företag vill framstå som messiasfigurer. De inkluderar grafer på andelen förnybar bomull i produktionen och vattenåtgången. De ägnar hela sidor i årsredovisningen åt vilka fantastiska projekt de genomför i tredje världen, hur de liksom Atlas bär en liten del av jordklotet på sina axlar med handlingar som skulle få moder Teresa att framstå som en skumraskfigur bakom en container i frihamnen en suspekt söndagskväll. Utan tvekan gäller de också investerare i högsta grad. Att investera etiskt är i ropet och fonder sätter upp regler för att ragga kunder. Det heter att kunderna ska kunna sova tryggt om natten och att investerarnas pengar endast används till etiska ändamål.

Vad är etiskt? 

En klassiker bland förvaltare men också investerare som vill investera etiskt är så kallat negativ screening, dvs. exempelvis säger man att vissa branscher ska man inte investera i. Typexempel är tobak, vapen, spel, krigsmateriel. Lönsamma och konjunkturokänsliga branscher kanske någon säger, men förvaltarna säger att verksamheten är förkastlig, sådant ska man inte syssla med. Vid en första anblick kan det låta rimligt, men när jag satt i badkaret här om dagen kom jag till insikt liksom när Arkimedes upptäckte tyngdkraften; vad tusan är etiskt då? 

Walmart säljer både tobak, alkohol och vapen i sina butiker. Coca-Colas läskeblask är proppfull med socker och leder till ond, bråd död i förtid för många människor. HM:s paltor kan tyckas etiska, särskilt med tanke på den 100 sidor långa årsredovisningen fylld av lullull om hur man tänker på miljön, särskilt i u-länder. Men samtidigt bidrar de till ett ohälsosamt slit- och slängsamhälle som inte är särskilt bra för miljön oavsett varifrån bomullen kommer. De flesta storföretag i jänkarstaterna med Google i spetsen skatteplanerar till tänderna och för ut miljardbelopp från statskassor världen över på så sätt. En råvaruproducent som säljer råvaror till någon krigförande part, är det etiskt? Alla banker kan också ifrågasättas. Dels kan de låna ut till företag som sysslar med trampminor i konfliktzoner. Någon skulle också kunna hävda att bankernas strukturerade och paketerade och skräddarsydda "aktivt" förvaltade fonder med 2 % årlig avgift som aldrig lyckas slå index är oetiska. Bankens ormoljeförsäljare prackar också på dessa på sina kunder till de som vågar fråga dessa försäljare från Helvetia om råd. "Goda" råd är dyra heter det och det har bankerna verkligen visat. 
En marxist hade t o m kunnat gå så långt att alla företag suger ut sina anställda och därför är oetiska. 

Jag vet inte vad som är etiskt och om man ska vara kategorisk får man väl köpa ett bolag med vilande verksamhet, men då kanske någon som läst Luthers katekes där det står att man måste slita för brödfödan säger att det också är oetiskt. Det är sannerligen inte lätt och även om man skulle kunna fastställa att ett bolag är oetiskt kommer man till nästa stötesten, som jag ska beskriva nedan.


Ta pengarna och spring eller göra något åt saken? 

Låt oss säga att vi alla kan enas om att ett visst företag är 100 % oetiskt, det är ruttet in i märgen och det är något som katten släpat in, inlindat i cyanid. Hur gör det världen till en bättre plats att avstå från att investera i det? Bortsett från nyemissioner och dylikt, om du köper aktier i ett tobaksbolag, köper du aktierna av någon annan. Du tillför inte bolaget pengar på något sätt och det är inte så att deras verksamhet blir mer skadlig för att du investerar. Osökt kommer jag att tänka på ett Konfucius-citat; "Det är bättre att tända ett ljus aldrig så litet än att förbanna mörkret". Om ett företag agerar oetiskt borde det vara bättre att försöka påverka det i positiv riktning snarare än att köra ned huvudet i sanden och vänta på bättre tider. Ni kanske tänker att en småsparare inte gör någon skillnad, men tillsammans gör alla spararna skillnad, särskilt i fonder. Det enda som händer om fonder som vill vara etiska sätter upp regler är att de säljer aktierna i företag, låt oss säga vapentillverkare. I ett extremscenario är då samtliga ägare ej etiska investerare som bara ser kassaflödet framför sig. Var ska då förändringstrycket komma ifrån? Genom sin vilja att agera etiskt kan man öka så kallade oetiska företags förmåga att vara just oetiska.

Det som händer om spararna en masse flyr från oetiska aktier är att deras värdering sjunker, men kom ihåg att för varje säljare är det någon som köper aktierna. Bolaget kan också återköpa aktier billigt om värderingen är tillräckligt aptitlig. Återigen blir konsekvensen att aktierna samlas i händerna på de som bryr sig minst om etik och etiska överväganden.

Jag tänker också att för den som vill göra världen till en bättre plats är det enklare att göra det genom oetiska företag som borde vara mer lågt hängande frukt. Låt oss ponera att en vapentillverkare har en oetisk effekt på samhället som vi uppskattar till minus 10. Enheten spelar ingen roll, låt oss säga zimbawedollar, nyttoenheter eller vad som helst. Om tillräckligt många institutioner går in och sätter press på bolaget så att de slutar sälja till arméer med barnsoldater kanske de går till minus 5 direkt. Ett företag som redan är etiskt kanske inte kan göra så mycket mer, de kanske kan göra en litet finare årsredovisning med fler grafer eller inkludera fler intervjuer med folk från tredje världen i årsredovisningen, öka andelen förnybart material till produktionen någon procentenhet osv, men samma radikala förbättringar kan inte uppnås. Det finns avtagande marginalnytta. Ett sådant företag kanske max kan gå från 8 eller 9 till 10 på den etiska skalan. Samhällsnyttan som skapas blir större i det första fallet.

Sammanfattning

Som rubriken klargjorde med all önskvärd tydlighet tror jag inte på det här med att begränsa sin investering för att kunna slå sig för bröstet och agera etiskt. Vill någon annan göra det, för all del, men det är inget för mig. Dels tror jag att det är svårt att hitta etiska företag och dels tror jag att det i så fall är bättre att försöka påverka i positiv riktning om man nu gillar företaget i övrigt. Jag försöker att inte tänka på etik på det sätt som avses i inlägget, men givetvis investerar jag inte i företag där jag inte tycker att ledningen agerar etiskt och aktieägarvänligt. Att fiffla med bokföringen, köra runt med privatjet på ägarnas bekostnad är röda skynken som får mig att stånga in bolagen i de oinvesterbara bolagens vidsträckta vägg. På så sätt tar jag hänsyn till etik, men jag är inte lika kategorisk med att avfärda branscher som många andra.

När jag analyseras ledningens etik ställer jag mig följande frågor: (1) Är det här en lirare jag skulle kunna tänka mig att ta en öl med? (2) Kommer vederbörande att gå till toaletten när det är dennes tur att bjuda på nästa runda? (3) Lyssnar personen lika mycket som han pratar? (4) Hur överdrivna är fiskehistorierna som berättas? Jag lever efter GW Perssons devis: krångla inte till det i onödan. Man ska lita på magkänslan men bland man in för mycket etik i sin kost är det lätt hänt att man får magknip och det är ett öde som vi gärna kan vara utan.


onsdag 6 december 2017

Finland 100 år - en historisk tillbakablick

Som bekant firar vårt östra grannland 100 år och som historieintresserad tänkte jag därför skriva en historisk tillbakablick helt utan någon koppling till aktiemarknaden. 

Solen arbetar sig mödosamt upp för ett grådisigt himlavalv och försöker ge liv och grönska åt slumrande träd och storslagna berg, vilka förefaller vara djupt försjunka i tankar. I städerna och i byarna, bland snötäckta hus och under rykande skorstenar, förefaller livet vara som vanligt. Men under snötäcket och jorden bär den finska drivan på en sorgesam upplevelse. Den 6 december 2017 är det 100 år sedan Finland blev självständigt. Självständigheten är något som varje finne är stolt över, men den hade ett högt pris och den har varit skör. Finland utropade sin självständighet i kölvattnet av den ryska revolutionen, vilket även ett antal andra grannländer gjorde, såsom de baltiska staterna. Därefter följde ett mycket blodigt inbördeskrig mellan de röda och de vita som kännetecknades av terror, rena arkebuseringar och andra ohyggligheter. Efter nära fyra månaders strider och nära 40 000 döda var kriget över och de vita stod som segrare. De kommenderades av Carl Gustaf Mannerheim, hela Finlands nationalhjälte, i klass med Gustav Vasa i Sverige. Efter en relativt skör period skulle stora delar av Europa dras in i andra världskriget på 40-talet. Finland var inget undantag.

Vinterkriget 

Fråga en finne något som Finland kan vara stolta över och du kan höra många svar. Spriten koskenkorva, Vm-gulden i hockey 1995 samt 2011, Nokia innan skutan kapsejsade eller idrottarna Paavo Nurmi och Teemu Selänne. Alla är trevliga svar som har sina meriter, men de går inte ned i den finska folksjälen. De fångar inte strävandena av en hel nation och kan aldrig fånga vintern 39/40 när det lilla landet i Norden med ett ganska udda språk var i hela världens blickfång. Det var den kallaste vintern i mannaminne där kvicksilvret ofta retirerade mot minus 40. Det var nu stora Sovjet hade för avsikt att sluka lilleputten Finland. Det var David mot Goliat.

Under sensommaren ställde Ryssland krav till Finland samt de baltiska länderna om att få ha militärbaser i respektive land. De baltiska länderna såg sig tvingade att acceptera förslaget, men blev sedermera helt ockuperade. Finland vägrade. Den 30 november 1939 inleddes därför fientligheterna med vinande flyganfall över Helsingfors. De ryska generalerna räknade med att kunna erbjuda Finland på ett silverfat till Stalin lagom till dennes födelsedag 18 december. Det fanns mässorkestrar med bland trupperna som hade till uppgift att underhålla segerparaden på Helsingfors stortorg. Vodkan var på kylning och den ryska kaviaren var uppdukad. Finlands underlägsenhet i material och antal trupper var slående. 250 tusen man mot en miljon. 32 stridsvagnar mot 1 500. 119 flygplan mot över 1 000. Artilleriet hade också mindre ammunition och kunde inte bombardera de ryska ställningarna lika ofta som man hade velat. Jänkarpresidenten Roosevelt uttryckte sig så här: "Sovjet har invaderat en granne så oändligt liten att den inte skulle kunna tillfoga Sovjet någon som helst tänkbar skada. Det är en granne som enbart strävar efter att leva i fred som en demokrati, en liberal och framåtblickande demokrati därtill". 


Nya krigsmetoder


Eftersom man hade så litet var man tvungen att vara innovativ och nu menar jag inte innovation på Apple-manér, dvs. att man tar bort ljudkontakten ur iPhonen så att den som vill lyssna på musik måste köpa någon överprissatt snäcka för 150 jänkardollar. Ett exempel är Molotov Cocktail som visade sig ypperligt för att förstöra pansarvagnar med. Det är i korthet en flaska med brännbar väska, såsom bensin, och en tändanordning i flaskhalsen, i sin enklaste form exempelvis en trasa som man stuckit ned. Namnet kommer från ryska utrikesministern Molotov som, när sovjetiska flygplan släppte bomber över Finland, sade att planen bara släpper korgar med bröd för den svältande befolkningen plågade under den förtryckande kapitalismen. Finnarna svarade att om Molotov bjuder på bröd är det inte mer än rätt att de står för dryck, därav namnet, även om finnarna inte uppfann själva vapnet, det användes nämligen först i spanska inbördeskriget.

Åren innan vinterkriget hade Stalins förföljelsemani nått nya höjder och över 90 % av de högsta officerarna i armén hade rensats ut. Kvar var i stället politiskt tillsatta officerare som ledde hastigt inkallade reservtrupper som inte hade tränats i vinterkrigföring. Exempelvis var sovjeternas klädsel potatissäcksfärgad, vilket passar sig väl när man leker kurragömma på ICA, men sämre i arktisk köld mot finnar med snödräkter. Vidare var finnarna vana skidåkare som smidigt kunde röra sig genom skog och mark medan de sovjetiska kolonnerna var starkt mekaniserade och var tvungna att hålla sig till vägar, vilket i norr ofta bestod av gamla halvdassiga timmervägar. Genom att slå ut det första och sista fordonet kunde man få fordonen i mitten att köra fast och genom att omringa dessa trupper kunde de svältas ut.

Efter att vunnit förvånande avvärjningssegrar i krigets början började Sovjet att anpassa sin taktik och kasta in mer trupper och till slut blev fienden övermäktig. Freden kom i mitten av mars, en bit efter Stalins födelsedag och i fredsvillkoren fick Finland avträda ca 10 % av landmassan men en stor del av industriella kapaciteten och viktiga städer såsom Viborg. Självständigheten hade dock bevarats, även om den varit dyrköpt. 27 tusen döda finnar och över 40 tusen skadade summerade facit till. Någon finne uttryckte det bra; "Vi vann inte kriget, men kanske vann vi freden". 


Prolog 


Även freden visade sig vara skör och när Hitler attackerade Stalin hakade Finland på i vad som skulle kallas fortsättningskriget, vilket varade mellan 1941 och 1944. När Stalin skulle avancera mot Berlin i krigets slutskede ville han först kasta ut finnarna ur kriget och gav sig på finnarna med oerhörda resurser. Med stor hjälp av tyskarna lyckades finska armén i en rad avvärjningsstrider bryta udden av den sovjetiska offensiven och Stalin insåg att det hade blivit för krångligt att ockupera hela Finland.  De gick med på separatfred som innefattade stora skadestånd vilka Finland var tvungna att betala. Återigen hade självständigheten bevarats, men ytterligare nära 70 tusen hade stupat i fortsättningskriget. Summerar man alla stupade under de olika krigen uppgår det till 127 000 personer. Som andel av befolkningen motsvarar det att 343 000 svenskar skulle dö i dag.

Min morfar som tyvärr inte är med oss längre slogs i både vinterkriget och fortsättningskriget och var ganska fåordig eftersom kriget hade ärrat honom både fysiskt och psykiskt. Men en sak minns jag och det var att han berättade att han aldrig, varken förr eller senare i livet, känt större samhörighet än de han kände då med sina vapenbröder. De delade skyttegravar, de såg förödelse och hemska scener utspelas tillsammans och de var beredda att ge sitt liv för varandra. Ur Shakespeares pjäs Henry V finns det här stycket:"Vi få, vi lyckliga få, vi vapenbröder; för den som i dag spiller sitt blod med mig, ska vara min broder.". Det beskriver nog känslan ganska bra, även om jag aldrig upplevt den själv.

Hur gick det då för nationalhjälten Mannerheim som ledde armén under inbördeskriget? Han var överbefälhavare under hela vinterkriget och fortsättningskriget. I augusti 1944 blev han vald till president eftersom han ansågs vara den enda som kunde lotsa Finland genom fredsförhandlingarna, särskilt eftersom Stalin respekterade honom. Han dog 1951, två år före Stalin. I ett tal till finska officerare 1948 sade Stalin följande: "Ingen respekterar ett land med en dålig armé, men alla respekterar ett land med en bra armé. Jag höjer därför mitt glas till Finlands armé och dess representanter här". Under andra världskriget finns det bara tre europeiska länder som var med i kriget vars huvudstäder inte ockuperades: Sovjet, Storbritannien och Finland. Jag höjer också mitt glas till alla de som spillt blod, svett och tårar för att rädda den finska drivan undan Sovjets käftar. De gav sitt liv för att vi ska kunna säga vad livet är vackert.

onsdag 22 november 2017

Informationsöverflödets dunkla baksida

Internet och andra tekniska innovationer har drivit på utveckling och innovation i ett lavinartat tempo. Några knapptryckningar har ersatt något som i en svunnen tid skulle kräva en diligensfärd över kullar och dalar genom lummiga oaser av grönska. Det är tämligen svårt att argumentera för att utvecklingen sammantaget inte varit till mer nytta än skada, men liemannens väg är outgrundlig. Att bensinmotorn har ökat produktiviteten enormt är till föga tröst för sadelmakaren som får se ett hantverk gå till ro på den andra sidan floden. I dag kan varenda parvel med korpgluggarna ens halvöppna läsa om iPad-försäljningen på Färöarna eller bilda sig en uppfattning om hur vädret i San Jose skulle kunna slå mot kopparpriset om en fjärils vingslag samvarierar med Saturnus månar. Vi har så mycket information att det skulle räcka till att skicka med en lunta i jultomtens släde till varenda förväntansfull lintott på julafton och vi skulle ändå ha information över. Vi skulle förmodligen behöva gräva ned informationen långt ned i marken i tusentals år så att den inte sipprar ut och förpestar vår tillvaro, kanske litet som med kärnavfall.

På 30-talet var information en bristvara. Den aktieanalytiker som orkade ge sig ut i vida världen, trotsa väder och vind och samla in information kunde få ett övertag mot kreti och pleti. Hade han tur kunde han gifta sig med prinsessan och få ut halva riket efter skilsmässan. Nu är problemet det motsatta: Vi kan inte få en edge av kvantitet och om det ändå mot förmodan finns någon fördel i mycket information så finns den inte hos dig eller mig, den ligger i en svart låda ett stenkast från börshuset eller i en storbank nära dig. Så nyckelfrågan blir vad vi gör med den information som står till buds.

Information och brus


Information uttrycker budskap eller kunskap i konkret form säger wikipedia. På aktiemarknaden kan det vara hur många husbilar eller husvagnar som säljs i Norden för Kabes aktieägare eller bruttomarginalen i HMs fall. Skulle jag inte vara ägare i Kabe utan i stället sitta med Atlas Copco och få ett brev med husvagnsstatistiken är det möjligt att jag tvingat postiljonen att hoppa lunchen och salta papprena väl innan förtäring. Den enes guld är den andres gräs och vad som faktiskt är information är svårt att säga; därom tvista de lärde. Men i grund och botten något relevant, något användbart.

Brus är allting annat. Irrelevanta eller ointressanta saker som jag inte kunde bry mig mindre om. Att en missnöjd kund skrivit en recension om HM på Drottninggatan på nätet och där sagt att "gå bara dit om du vill förstöra din lördagkväll och vill bli ruinerad av en felaktig kortläsare" kan någon se som research, men jag sticker ut hakan och säger att det är brus. Jakmjölkspriset i Mongoliet kan vara av intresse för någon, men om någon skulle dra en pitch om saken skulle jag nicka vänligt och säga: "Jag hör vad du säger"

Lätt att lära, men svårt att bemästra 


I teorin låter det ganska enkelt. Undvik brus, leta information, använd informationen väl och skratta hela vägen till banken. Men som Yoggi Berra sade: "I teorin är det ingen skillnad på teori och praktik, men i praktiken är det det". Som vi varit inne på finns det en mastodontisk och vidsträckt gråzon mellan information och brus och gränsdragningen är inte lätt att göra. Förmodligen kan aktieägare i precis samma bolag, med likartad utbildning osv komma fram till hela olika slutsatser om vilka bitar som ska prisas som Moses stentavlor och vilka bitar som ska förpassas till brusets sopstation för att aldrig se dagsljus.

Det andra är något som hör till en av de hörnstenar som investering vilar på. Allt det vi kan se och där det råder konsensus om vad som sker kommer att prissättas därefter. Förmodligen kostade det mer att få en plats på en livbåt på Titanic när isberget hade gjort processen kort med fartyget jämfört med under konjakprovningen någon timme innan. Förvisso var det kanske svårt att ha vett att sätta sig i en livbåt ombord på ett osänkbart fartyg innan isberget tornat upp sig i horisonten, men det finns folk som jobbar med att förutsäga räntor eller valutakurser, vilket torde vara minst lika svårt. Information  som är värdefull och som folk inser är värdefull kommer att prisas in i kursen. Alla analytiker kommer att bevaka HMs bruttomarginal och försäljning i jämförbara butiker, vi kan knappast tjäna pengar på den fronten. Att handla på värdelös info eller brus leder oss inte heller till rikedom eftersom det per definition inte kan fungera.

Vad måste vi då göra? Vi måste hitta något som marknaden uppfattar som brus, men som i själva verket är information som förmedlar ett budskap till oss och berättar en historia om bolaget och dess framtida utveckling. Den som kan knäcka denna miljondollarsfråga konsekvent i varje bolag skulle vara en rik man. Jag kan inte ge några direkt konkreta tips på hur man ska gå tillväga för att uppnå detta Nirvana, men jag kan dela med mig av ett exempel på något som tjänat mig väl.

Ett exempel - bolagsoperatören eller ormoljeförsäljaren. 


När jag skärskådar en årsredovisning finns det vissa saker som får det att gå kalla kårar längs min ryggrad. De flesta skulle kalla det brus, men jag ska ta några exempel. Ful design, tråkig bild på förstasidan, gärna samma bild år efter år, kanske något stavfel och väldigt litet lullull om synergier och storslagna visioner är något som jag ser som kvalitetsindikatorer. Ser årsredovisningen ut så berättar det för mig att VD är mer bekymrad kring hur bolaget ska drivas än hur aktiemarknaden ska reagera. Det är kanske små detaljer många skulle se som irrelevanta, men för mig berättar de en hel del om de 90 % av isberget som ligger dolt under ytan. "Remember the small things, because one day you will back and realize: "those were the big things". Vissa andra VDar verkar inte ha mycket annat för sig än springa runt från torg till torg (ibland också aktietorg) med mössan i hand och böna och be om att investerarna ska köpa aktier i bolaget. Den gruppen kallar jag kanske något cyniskt ormoljeförsäljarna och jag gör det därför att ett bra och välskött bolag behöver ingen försäljare. De som sköter bolaget i första hand är bolagsoperatörerna. 

Slutord 


Det var mycket intressant att se att vad jag länge trott backas av forskning. Här nedan är en sammanställning av vilken avkastning man fått i olika aktier. 


De mest illikvida aktierna förefaller utvecklas bäst över tid! Det kanske i högre utsträckning är bolag som inte bryr sig lika mycket om nästa kvartal som nästa decennium. Det är kanske inte i första hand bolag med VDar som ser som sin högsta önskan i livet att få ännu fler nervösa småsparare med på tåget med destination avgrunden för att kunna säga att likviditeten är hög. Vidare kanske ledarna i dessa högre utsträckning vågar säga till kapitalmarknaden: "Nej, vi spelar inte ert spel, vi kan göra något smärtsamt i dag för att kunna skörda frukterna i morgon" Uppenbarligen betalar vi en hög premie för möjligheten att kunna sälja och att kunna agera på all information vi får. Frågan man kanske ska ställa sig är om det är värt priset? Är möjligheten att kunna sälja på en sekund värd att förlora kanske 16 %-enheter i årlig avkastning? Det är upp till var och en att avgöra, men för mig är svaret givet.  

Sammanfattningsvis är det inte lätt att leva i vår tid. Informationen har spridit sig som en löpeld och infiltrerat varje beslut och varje tankeprocess. Vi har så mycket information och brus att ta ställning till att det ofta blir för mycket. Liksom det ökade välståndet i vårt samhälle har gjort att vi har mat i överflöd och att få slipper svälta, har i dess kölvatten följt fetmarelaterade sjukdomar osv. Vi har en buffé av information framför oss och risken är stor att när kaviaren och vakteläggen är slut, lastar vi på en skopa med brus på vår tallrik som fördunklar våra sinnen. Vi måste noga fundera på vad vi stoppar i oss och alltid bära med oss orden från en kinesisk tänkare: "Alla uppfattar det vackra som vackert och häri ligger fröet till fulheten". 


lördag 2 september 2017

Att bryta rutinens bojor

Undertecknad är hemkommen efter fem veckor i Asien. Jag hann besöka tre länder (Vietnam, Thailand och Kambodja) och innan jag kommer till kritan vad gäller dagens inlägg tänkte jag skriva om en höjdpunkt från två av länderna. 

Vietnam: Hanoi! Huvudstaden i detta på pappret kommunistiska land är trevlig på många sätt och fascinerar nog en majoritet av de hugade besökare som vågar sig dit. Staden är mycket kompakt och det är trevligt att gå runt i stadskärnan där det finns en stor sjö som samlar en hel del hurtiga pensionärer som tränar och stretchar i soluppgången. Det finns en hel gata där det säljs hundkött i alla dess former, undertecknad vågade dock inte prova. Mitt fokus riktades i stället mot en annan gata där det är fullt av små ölhak som ställer ut plaststolar kanske 30 cm höga och bord vilka serverar fatöl för två kronor glaset. Jag hade mycket trevliga stunder där med andra backpackers såväl som locals som kunde berätta mer om deras stad. Lägg Bia Hoi-corner på minnet. 

Kambodja: Detta land har en dyster historia som är solkad av det folkmord där den mest välutbildade fjärdedelen av befolkningen likviderades. Det räckte med att bära glasögon eller att tala ett främmande språk för att bli dödad. Att besöka killing fields där folk mördades en masse var gripande och när ett känsligt operastycke spelades i audioguidens hörlurar var det svårt att hålla tårarna tillbaka. På en positivare not är något jag inte kommer att glömma i Kambodja alla de pizzahak som var spridda vind för våg som maskrosor på en sommaräng. Nu kanske ni tänker att vill man ha pizza kan man väl lika gärna gå till närmast belägna stenkastande svenska förort. Inte riktigt. De kambodjanska pizzorna är speciella. De kallas happy pizza eftersom man blir glad av dem. Varför blir man glad? Låt mig uttrycka det så här; man har bytt ut oreganon mot något annat växtbaserat som ger en sådan effekt. 

Att bryta rutinens bojor 

Att rutin är en del av våra liv är ganska självklart. Vi kan inte komma på nästa iPad varje dag eller revolutionera sättet vi knyter våra skor, det sitter i muskelminnet. Vi häller upp vår filmjölk på morgonen och resar bort de gröna klumparna med van hand och vi borstar tänderna med kirurgisk precision. Vi åker till jobbet på liknande sätt var dag bland halvtrötta skolungdomar och pigga pensionärer som är på väg till något maratonlopp eller skryter om brännan de fått på sin trolldegsaktiga hud. Vi står på jobbet som tamboskap i ett bås redo att mjölkas på våra arbetsinsatser. Vi snackar om vädret vid vattenkylaren och vi skrattar åt chefens skämt på lunchen. Vi åker hem och tar oss vår äggmacka med tillhörande pilsner och vi somnar efter ett avsnitt av något trött serie, sedan upprepas processen. 

Att resa och speciellt när man gör det själv och inte som en del av en gräshoppssvärm av bussturister med kameran i högsta hugg redo att göra roliga perspektivbilder av Pisa eller Eiffeltornet är den exakta motsatsen. Inget är rutin och inget är planerat. Du äter när du är hungrig, gillar jag inte en stad tar jag mitt pick och pack och åker till nästa stället likt en vagabond. Du är flexibel som vatten, medan du i vardagen ofta är rigid som betong bunden av scheman och tider. Det här med att våga pröva något nytt, är något jag tror vi gör för sällan i allmänhet, men det gäller också på aktiemarknaden. 

Att pröva något nytt på aktiemarknaden

Jag tror att vi även på aktiemarknaden liksom i livet i allmänhet tenderar att bli för bundna av rutiner. Vi känner oss trygga med en viss strategi, med en viss typ av bolag och vi läser en viss typ av bloggar. Vad jag förespråkar är man då och då vågar ta sig utanför sin komfortzon och gör något nytt, något oväntat och bryter en vana eller ett mönster. Om du bara köper svenska bolag, testa att köpa något på någon annan marknad. Om du bara handlar stora bolag, testa med ett Kalle Anka-bolag. Om du gör fundamental analys, pröva teknisk analys. Nej, det sista var ett osmakligt skämt, jag skulle aldrig rekommendera humbug som teknisk analys. Jag skulle hellre åka till Gällivare och bli eremit. Hursomhelst ska jag nu framföra tre argument till varför jag är övertygad om att det är en bra idé att bryta rutinens bojor då och då.  

1. Du kan upptäcka att det är något för dig 


När du är förblindad av fördomarnas slöja är det svårt att veta om något passar dig. Jag prövade exempelvis att äta skorpion och buffel. Skorpion duger väl i krig, men buffelkött gillade jag väldigt mycket. Hur skulle jag någonsin kunnat veta det om jag inte vågade ta en risk? Innan 2013 hade jag exempelvis aldrig köpt ett bolag utanför Norden och nu har jag bara ett enda svenskt innehav i portföljen. Min studiekompis tipsade mig om franska bolag med stabila kassaflöden som 2012 handlades till kanske 3-4 x vinsten, men jag ville, vågade inte och tyckte mig inte behöva utländska innehav. När jag väl testade att kliva på de utländska bolagens atlantångare var jag fast. Hur ska du veta att något inte är för dig om du inte vågar prova? Sprid dina vingar likt Ikaros och de gånger dina vaxvingar inte smälter kan du närma dig solen och lägga världen under dina fötter.

2. Det finns positiva spillover-effekter till vad du gör nu


Låt oss ta ett fiktivt exempel; Kalle Karlsson från Karlstad köper bara svenska storbolag som börjar på A; ABB; Atlas Copco, Alfa laval och Assa-Abloy är naturliga hörnstenar. Låt vara att ABB är schweiziskt numera, Kalle bryr sig bara om platsen där bolaget är noterat. Om Kalle nu skulle våga ta steget till att köpa låt oss säga en mindre fransk underleverantör till industrin, kanske det passar Kalle och det är något för honom. Men ibland upptäcker vi att det inte är det. Kalle känner sig inte bekväm, bolaget börjar inte på A, han kan inte uttala VD:s namn och grabbarna på jobbet känner inte igen bolagsnamnet så han kan inte snacka om det med dem på fikarasten. Däremot kanske han lär sig mer om branschdynamiken bland Atlas Copcos underleverantörer och han förstår mer vilka antaganden i IFRS-ramverket, vilket alla bolagen tillämpar som är de mest väsentliga, efter att ha google translateat franska fotnötter till tummen blödde. Att lära sig mer om bolag, branscher, länder, strategier eller vad det nu än må vara hjälper oss indirekt även om de är till synes irrelevanta för oss. 

3. Det kan hålla aktieintresset vid liv


Om inte annat är det ett utmärkt sätt att göra tillvaron roligare, ombyte förnöjer osv. Om det alltid är samma visa är det lätt att aktieintressets låga så sakteligen falnar tills den punkt där den orangeskimrande glödbädden har ersatts av livlöst stoft och aska som vittnar om att en epok gått i graven. Det måste finnas någon spänning, något som får nackhåren att resa sig. En haj måste alltid simma för att inte drunkna och på börsen finns många börshajar och aktiespiggar. Att lära sig mer, att utvecklas och att vara intresserad är svårt att göra utan att då och då bryta mönster. Det är fullt möjligt, men det är betydligt svårare. 

Slutord


Det finns ett känt Buffett-citat om att vanornas bojor är för lätta att känna tills de är för tunga att bryta sig loss från och det ligger mycket i det. Vi blir lätt vaneslavar och att då och då kunna bryta sig loss, om inte annat för att se till att bojorna inte omsluter våra leder alltför hårt, tror jag är extremt nyttigt, förmodligen nyttigare än vad många av oss vågar tro. Jag har alltid trott att den som letar under flest stenar hittar flest saker av intresse. Ibland kan vi ha tur och hitta kontanter, lösskägg och falskt pass under den första sten vi vänder, men ofta tar det tid. Våga ta en risk, för även om något inte är för dig, är jag övertygad om att erfarenhetens bankkonto aldrig kan vara välfyllt nog. Gör något nytt, testa på, annars blir investerandet inrutat och tråkigt som arbetet på ett löpande band och samtidigt lär vi oss inte lika mycket. Gör misstag och det kan visa sig att de erfarenheter som sås kan skördas framgångsrikt långt senare. Testa något nytt och det kan visa sig att du aldrig kan gå tillbaka till dina gamla vanor. Och sist av allt, sluta aldrig att simma och sträva efter mer kunskap, men kom ihåg att i en värld där information och kunskap sprids snabbt och där stora banker har analytikerkårer kan ett övertag aldrig komma från att ha mer information. Det som är viktigt är hur vi använder informationen och kunskapen. I den processen kan vanornas bojor vara en hämsko som hindrar oss i vår färd mot investeringens pärleportar. 

Väl mött och till sist fyra semesterbilder. 


Sjön i centrala Hanoi


Solnedgång, Cat Ba Island, Vietnam
Vandring med lokal guide i Sapa, Vietnam
Vandring med elefanter i regn, Chiang Mai, Thailand