Aktiemarknadens galärslavar?
På aktiemarknaden är det intressant att fundera på hur ledningen agerar. Hur mycket kommunikation sker med aktiemarknaden och hur mycket får man gissa sig till? Många verkar vara av åsikten att mer information till aktieägarna är bra. Information om allt möjligt. En ny order på femtio tusen svenska i långbortistan, VD fick Vabba för att minstingen fått förkylning osv. I någon mening är det vettigt att få information som aktieägare. Man vill veta hur det går för verksamheten, om nya konkurrenter håller på att ta sig in eller om något väsentligt inträffat. Myntets baksida är att man kan bli belamrad av information; det viktigaste kan fasta bland information som ändå inte kommer spela någon roll i slutändan.
Somliga bolag verkar vara aktieägarnas knähundar. De springer runt på investerarpresentationer dagarna i ända, årsredovisningen är glansig och har många fina och påkostade bilder om stora visioner och högtflygande planer. Ibland undrar man när de har tid att sköta verksamheten. Ibland snackar de upp kursen och säger: "Vi återköper aktier för bolaget är kraftigt undervärderat". I presentationerna till investerare brukar EBITDA (Av Munger kallat "Bullshit Earnings") och andra nyckeltal som riskerar att vilseleda aktieägarna visas upp. Prognoser kan ges för att marknadens förväntningar hela tiden ska spegla ledningens förväntningar.
Det finns ett gammalt svenskt ordspråk. "Först tar mannen flaskan, sedan tar flaskan mannen och till sist tar fan dem båda". Byt ut mannen mot ledningen och tänk på flaskan som informationen till aktiemarknaden. Risken är att det blir ett ond cirkel där aktieägarna ställer högre krav och ledningen lägger mer och mer tid på att tillmötes gå dem. Konsekvenserna kan exempelvis vara att om de har givit ut en prognos är de pressade att leverera vad de lovat. Incitamentet kan exempelvis bli att skära ned på FoU-kostnader för att kortsiktigt vinstmaximera, men långsiktigt leka svälta räv med hela företaget. Bland djuren kan ledningar som agerar på detta sätt ses som påfåglar. De har häftiga fjädrar som de visar upp, men annars strosar de mest runt i djurparken utan att göra så mycket nytta. Djurparksdirektören har förvisso nytta av de ökade biljettintäkterna de fina fjädrarna ger, men utöver det är det liten verkstad.
Aktiemarknadens musslor
AQ's logga ser inte särskilt märkvärdig ut |
På andra sidan spektrumet finns musslorna, ledningarna som är ytterst tystlåtna. Kopparbergs och AQ Group är två exempel på fenomenet. Som huvudägare behöver de inte försöka fjäska för någon annan. AQ's bokslutskommunikéer var typiskt sett en sida blankt. Kopparbergs har å andra sidan en vana att kopiera in samma formuleringar i varje rapport och är extremt tystlåtna med varför något hänt. "Sofiero är systemets mest sålda starköl", "Vår Päroncider säljer mycket bra" och så vidare repeteras i varje rapport som Buddhistmunkar upprepar mantran under sin meditation. Andra indikationer på att ledningen fokuserar på verksamheten och inte på att snacka upp aktien är årsredovisningar som ser tråkiga ut, gärna inscannade sådana som ligger litet på sniskan. Helst ingen Investor Relations-avdelning, eller i vart fall kraftigt bantad är också ett gott omen.
Kanske hade man som ägare önskat litet mer information än den som finns, men det behövs sällan. Siffrorna och historiken berättar en historia som är värd att lyssna till. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Jag skulle i stället säga att en tystnad kan säga mer än tusen bilder. Att informationen är sparsmakad tyder på att ledningen har fokus på rätt ställe, bland fabriksgolvens arbetare och på att sälja produkter. Inte bland stureplansanalytiker där fokus är på att sälja aktien. En rad i resultaträkningen kan vara viktigare än tusen ord om något ovidkommande. Principen är "never complain, never explain". Genom att inte hålla på och klaga, skryta och framhäva sig själv, behöver man inte komma med ursäkter och bortförklaringar. Tystnadens melodi må vara ovan för en orutinerad åhörarskara, men dess klang är ljuv.
Musslornas kan i andra avseenden ses som maskar. Masken är inget glamoröst djur. Den får inte förmånen att sitta i Paris Hiltons handväska och se söt ut, den kan inte vara husdjur åt många och den ser inte mycket ut för världen. Associationer som kommer upp är likmaskar eller bete till granngossens metspö. Inte det liv man önskar sig om man tror på Buddhismens idé om reinkarnation kanske. Att maska på jobbet förknippas inte med något positivt. Ändå gör masken ett livsviktigt jobb varje dag i det fördolda. De får aldrig tacksamhet, utan trampas snarare ihjäl när de flyr undan regn. Det är sådana människor som jag beundrar och jag vill gärna vara delägare i deras bolag.
Slutreflektioner
Min erfarenhet är att tomma tunnor brukar skramla mest. Det finns många som kan sjunga sången; färre kan gå gången. Bristande information kan vara en ytterst viktig pusselbit som berättar vad ledningen prioriterar och därmed ge mycket information i sig. I en värld av informationsöverflöd händer det att avsaknaden på information är den viktigaste informationen investeraren någonsin kommer få. När det gäller att bedöma ledningar är tystnadens makt underskattad. Det är betydligt enklare att lägga in någon som Steve Jobs i ett fack. Genom att titta på presentationer där han trollbinder tusentals människor för att någon ny teknikpryl ska lanseras, är det lätt att säga att han är karismatisk. Kanske vill man säga att han är en fantastisk ledare och förebild.
En osjungen hjälte är svårare att greppa och slinker som en ål ur ens grepp. För den som försöker kan dock belöningarna som hägrar i horisonten vara goda. Analytiker, förvaltare och andra på kapitalmarknaden älskar en historia. En karismatisk VD som på investerarpresentationer visar fantastiska siffror och lovar underverk är en vacker historia. Ännu bättre blir det om det ackompanjeras av ord som ord som synergier och multipelarbitrage.
Sedan finns det ledare som på vampyrmanér inte vill stå i rampljuset och de vill helst inte ordna någon roadshow och de vill inte komma in till stureplan för att på tu man hand prata om företaget med en analytiker. Företagets hemsida är gammal, informationsgivningen i underkant och produkterna är tråkiga och har sett likadana ut i femtio år. Men det fungerar väl, år ut och år in och vinsterna tuffar på. Det är inte en lockande historia för kapitalmarknaden och det är lätt att skratta åt företaget. Hemsidan är från stenåldern, informationsgivningen är skrattretande dålig; hur kan någon vilja investera? För att inte tala om produkterna: varför inte expandera till 3D-printing? Småsparande traders klagar för att aktiens likviditet är risig.
Hånfullhet och gliringar är vardagsmat, precis som för masken, men ledningen kämpar på och blir belönade för: på lång sikt speglas fundamentala värdet i aktiekursen. Ibland vinner den tristaste av sköldpaddor, den roligaste av harar. Allt det handlar om är tålamod och det har de "tråkiga" ledningarna i överflöd. Sparare som vågar ta chansen genom att kliva på samma båt som dem (förhoppningsvis inte Titanic) kanske blir oroliga över att informationsflödet är sparsmakat, men ibland behövs det inte. Till sist ett passande citat från Tao Te Ching:
"Om du står på tå, är du ostadig.
Bredbent kan du inte gå.
Om du anstränger dig för att synas, kommer du inte att synas.
Om du hävdar dig, kommer du inte att skina
Om du skryter, kommer du inte att ha några meriter.
Om du framhäver dig själv, kommer du inte att nå framgång."
Hur viktigt är det att ledningen ger information? Kan avsaknaden på info ha ett starkt signalvärde i sig?