Mark Twain lär ha sagt att oktober är en särskilt farlig månad att investera i aktier i. Citatet fortsätter att till gruppen av särskilt farliga investeringsmånader sällar sig också november, december, januari. februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti och september. Just i år skulle den gamla gossen få vatten på sin kvarn och när vi summerar börsens utveckling i oktober så var de röda siffrorna större än på länge. Som av en händelse har de rödbruna lövens höstskrud börjat ge vika. Kvar står träden lika utblottade och nakna som undertecknad, som lyckades generera en avkastning på minus 98 % i investerar-SM. Nog pratat om höstens ruskväder, temat som dagens inlägg ska handla om är litet annorlunda. Några år sedan tog jag ut min examen i företagsekonomi och redovisning. Det var ett tag sedan jag satt på den sista föreläsningen och ekportarna till den institution som jag kom att kalla mitt andra hem under många år har jag sett stängas bakom mig för sista gången.
Det brukar sägas att för varje dörr som stängs öppnas en annan och kanske har jag lärt mig något på min utbildning. I en av de första kurserna jag hade, som handlade om mikroekonomi sades att det primära syftet med en utbildning är att visa upp för arbetsgivare att man inte är en slacker och orkar jobba hårt, snarare än att lära sig alltför mycket. Hur bra det stämmer vet jag inte, men när jag var en liten parvel på 6-7 år har jag fått höra att jag brukade säga att man går till skolan för att visa upp för andra vad man lärt sig på annat håll. Att investmentbankers som anställs i jänkarstaterna kan ha studerat dinosauriekunskap eller fördjupningskurs i ölprovning, så länge de gått på Harvard, bekräftar den tes som min mikroföreläsare mässade till församlingen. Jag tror inte riktigt på det utan är övertygad om att jag lärt mig massor. I det här inlägget tänkte jag redogöra för några grundvalar som min utbildning har gett mig, vilka fått mig att bli en bättre investerare.
1. Jag har blivit bättre på Grekiska.
Grekland är ett underbart land med god mat och vänliga människor som jag haft förmånen att få besöka ett par gånger. Som smågrabb gillade jag att mumsa i mig kopiösa mängder Souvlaki på löpande band, vilket egentligen är en Kebab med tzatsiki i stället för någon annan sås. Jag minns hur det lät år 2015 där marknaden verkade skakig och man har titt som tätt kunnat läsa börsrubriker såsom "På Grekfronten intet nytt" och "Grekoro sänkte börshumöret". Det verkade som att stora delar av världen slutat bry sig om sin egen ekonomi för att periodvis helt slukas av att oroa sig för hur dessa trevliga människor på sina paradisöar skulle klara sig och om Ouzo-priset skulle ta stryk framgent. Något fascinerande med Grekland är också att deras alfabet rent bokstavligen är rena grekiskan att lära sig. Som liten såg jag med förundran på dessa hieroglyfliknande bokstäver som jag hade läst om i böcker såsom "Tintin och Faraos cigarrer". Jag kunde inte kommunicera med dessa människor annat än genom att peka på Souvlaki-skylten, men jag blev förundrad och fascinerad, jag var nyfiken i en strut och ville lära mig mer. Tänk att någon gång få en möjlighet att lära sig detta språk som öppnar portar mot uråldriga civilisationer. Utan vidare kunde jag föreställa mig att jag liksom Sherlock Holmes lägger pussel och förstår hemligheter som ingen annan tänkt på. I många år kände jag mig inte hel som människa. Jag kunde gå på kritvita stränder, jag kunde äta grekernas mat, men jag kunde banne mig inte dechiffrera deras alfabet. De jänkare som under andra världskriget försökte knäcka nazisternas kod Enigma måste haft samma huvudbry.
Mitt i denna identitetskris, denna strävan efter att förstå denna mystiska och mytomspunna kultur och deras språk har jag i kurs efter kurs fått nycklarna för att förstå språket. Jag har förstått att nyckeln till risker på aktiemarknaden låg i detta vänliga folks andra bokstav, Beta. Det är det som är risk! Hur aktiekursen tidigare svängt i förhållande till marknaden var svaret jag letade efter. Nu visste jag exakt vilken ränta jag skulle diskontera kassaflödena med i min modell. Alpha, Tao och andra bokstäver adderades bit för bit. Nu kunde jag lägga pusslet och förstå hela bilden. Kanske var jag nu närmare än någonsin att hitta investeringarnas heliga graal. Den som kan språket, kan också tala och den som kan tala kan göra sig förstådd. Att förstå grekiska alfabetet var en del av nycklarna till att förstå inverteringarnas förtrollade värld!
2. Jag har insett att människor är rationella
Innan jag började på universitetet tänkte jag att människor kan vara irrationella; att den gravida mamma som vill ha päron men för att nästa minut hulkandes skrika efter After Eight-godis vilket övergår i en klagokavalkad som skulle få klagomuren i Jerusalem att framstå som en nöjespark agerade smått irrationellt. Nu har jag i stället lärt mig att hennes skiftade efterfrågekurva när vi ritar upp en scatterplot kring saken är helt i sin ordning därför att det är något som är rationellt vid varje enskilt ögonblick. Att miljontals anslöt sig till det lämmeltåg som skulle kallas IT-bubblan var också i sin ordning. Med smått modesta antaganden om evig tillväxt på 10 % drivet av ett paradigmskifte inom teknologin, skalfördelar och first mover-advantage blir ju värdet oändligt så länge man som aktieägare har ett avkastningskrav under 10 %. Att betala en summa, oavsett vilken, för ett bolag som borde vara oändligt värdefullt framstår som århundradets affär. Att rama in Telia-aktierna på väggen bakom guldram ovanför öppna spisen i vardagsrummets hjärta var därför helt i in ordning. Låt vara att de flesta mindre it-bolag i många fall endast var några coola kids som hyrt in sig på Stureplan och lyckats hitta någon gammal router i bostadsrättsföreningens grovsoprum; regnbågens färger sken klart som en fyrbåk och vid regnbågens slut fanns en guldkista, som dessutom var fylld till den oändligt stora brädden med guld.
Eftersom människor är rationella är marknadspriserna vid varje givet tillfälle också rättvisande och korrekta. När ny information kommer till marknaden så sitter kreti och pleti och förutspår exakt hur den slår i deras excelmodeller. När Steve Ballmer exempelvis lade skorna på hyllan för Microsoft steg aktien cirka 8 %. Marknaden förutspådde, helt korrekt, att kassaflödena i bolaget från nu till evigheten skulle vara exakt 8 % högre när någon sommarpraktikant nu skulle ratta mastodontskutan i stället. Och den stora fördelen för oss sparare är att marknaden justerar kursen och inkorporerar ny iunformation direkt och utan att vi behöver anstränga oss. Det är ungefär som Tv-shop reklamen för Abtronic X2 vilket var ett bälte med elektroder du bara spände fast runt midjan. Du kunde sitta och äta chips i soffan, slötittandes på en hjärndöd dokusåpa medan dina muskler skulle få Arnold Schwarzenegger att se ut som en duvmatande pensionär med åderbrock. Att jag insåg att människor alltid är rationella gjorde att jag slapp analysera aktier, nu kunde jag bara köpa indexfonder och lita på att marknadens rationella mekanismer fungerar nu och alltid in i evigheten.
3. Jag har förstått värdet av information
Dagens samhälle är ett informationssamhälle, där information och kunskap kan färdas över jordgloben med en knapptryckning. Den som har mest information vinner därför och detta är något som min utbildning gett mig en förståelse för. Jag minns särskilt en kurs som i stort sett handlade om att med blod, svett, möda och tårar bygga en hel DCF-modell i excel från scratch och att värdera ett företag. I vårt fall hade vi valt möbeltillverkaren Ekornes. De gör soffor, sängar och fåtöljer, där deras mest kända varumärke är Stressless. Deras varumärke är så bra att nya kloner ploppar upp som svampar i jorden på månatlig basis i Kina, där skyddet för varumärken inte är mycket starkare än en treåring i armbrytning. Nästan all produktion sker i Norge, vilket är ett dyrt land för tillverkning såvida inte allt är automatiserat. Men det här var ett drama i två akter; precis som vi skulle hugga tänderna i bolaget så gjorde de ett förvärv av en tillverkare som hade produktion i bland annat Thailand och Vietnam. Vilken spännande historia tänkte vi, nu kan vi berätta den med inlevelse runt lägerelden för vår professor, tänk om de skulle förlägga mer produktion i Thailand och Vietnam? Vi gav oss ut och började analysera lönekostnader i respektive länder, vad var kapitalkostnaden för robotar, inklusive el, hur mycket overhead skulle man spara in. Vad var inflationstaken i framtiden i alla dessa länder. Vi gav oss ut och började gräva på Janne Josefsson-manér därför att vi visste att den med mest info vinner. När vi hade gjort allt detta, fick vi ett motiverat värde på bolaget som var 30 % under marknadskursen. Eftersom vi visste att den bästa informationen är marknadens värdering, sänkte vi kapitalkostnaden tills vi fick ett motiverat värde som var i linje med marknaden. Utan all grävande journalistik och all möda, hade vi aldrig insett hur vi skulle motivera kursen som marknaden satt på bolaget. Där väljer jag att tacka min utbildning.
Slutord
Det är lätt att hitta kritiska röster kring vad som lärs ut i ekonomiutbildningar. Att det är verklighetsfrånvänt, att det är överdrivet komplext och att antagandena som görs inte stämmer med verkligheten. Kritikerna säger att det sällan krävs mer än sunt förnuft. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Som jag redogjort för i inlägget i punkt efter punkt är ekonomiutbildningen något som gjort mig till en bättre investerare. De tre punkterna ovan är ett axplock av den nytta som jag under årens lopp haft av utbildningen och kanske kan mitt inlägg få andra att bli inspirerade och förstå att ekonomiutbildningen är den bästa vägen om man vill fast-tracka sig till investeringens pärleportar. Och kanske, men bara kanske, kan det här inlägget få folk att öppna sina ögon för en helt ny värld, där grekiska, rationalitet och värdet av information bara är några av de frukter som den som planterar ekonomiutbildningens frön kan skörda.
söndag 11 november 2018
torsdag 29 mars 2018
Att stanna i kompetensägget i påsk
Nu börjar det våras för påsken och en allt vanligare syn i dessa dagar är lösdrivare som med mössan i hand knackar på hos hederligt folk och ber om sockerkonfektyr som en slags beskyddarpengar för att inte kasta dasspappersrullar eller ägg på vederbörandes hus. Jag brukar betrakta spektaklet på behörigt avstånd med kikare och dricker gärna pilsner till detta ackompanjerat av en robust äggmacka. När jag berättat om detta för mina kamrater har jag mötts av hånfulla blickar och utfrysning, inte för mitt fritidsnöje utan för den kulinariska bitens skull. De frågar var min sill, Janssons frestelse och köttet är nu under påsken. Jag svarar att de rätterna finns i sjön och att de kanske borde ägna tiden åt något viktigare än att kritisera mina matlagningskunskaper. Hade jag försökt mig på någon rätt mer avancerad än pannkaka, hade det blivit pannkaka av alltihop. Jag försöker mig inte på någon femrätters nobelinspirerad meny med smörgratinerade sommargrönsaker på en bädd av lingonrostade rabarberostron. Slutprodukten hade förmodligen smakat som sju svåra år och haft ett utseende som bara en mor kan älska. Det jag gör är att jag håller mig till min kompetenscirkel och jag krånglar inte till det i onödan. Jag kan köpa en påsköl och förbereda en äggmacka utan krusiduller. Nu i påsktider, som ju är en religiös högtid, kan det vara bra att tänka på de ord som vår profet Warren Buffett sagt om hur viktigt det är att hålla sig till sin kompetenscirkel även på investeringarnas område.
Buffett har sagt att man ska hålla sig till de branscher och företag som man förstår sig på - de som är inom kompetenscirkeln. Alla branscher och företag kan placeras in i tre olika fack; de vi känner till, de vi tror att vi känner till och de vi inte känner till. Det är just mittenkategorin som vållar största problemen; saker vi tror att vi vet, men som sedan visar sig vara ett sandslott som smälter när tidvattnet tar tillbaka förlorad mark. Jag har två grundbultar som jag tänkte dela med mig av
Att sälja bilar är en enkel bransch att förstå. Någon halvsuspekt nasare med en halvrostig Lada försöker pracka på den på en kund till tio procents bruttomarginal. Den som vill ha exempel på motsatsen behöver inte lämna den chipsbefläckade läderfåtöljen. Det är bara att läsa valfritt placera.nu-forum för biotechbolag. Det är vuxna med som står i vita rockar med brysk uppsyn och häller substanser mellan provrör som om det inte finns någon morgondag för att det någon gång ska smälla till rejält. Fas 1, fas 2, fas 3. De ska också enligt VD ta en procent av en miljardmarknad som är helt immun mot konkurrens därför att det är en nischmarknad som ingen vill verka inom med vaccin till enbenta och spräckliga höns.
Att förstå en bilhandlare borde 98 % av spararna kunna göra, men att förstå biotech kan förmodligen inte ens 2 % av spararna göra. Om man inte har en rektangulär hatt och en pergamentsrulle det står doktorand på är det svårt att förstå processerna. Vissa bolag hamnar väldigt lätt i ens kompetenscirkel om man gör en ansträngning, medan processen att inkludera andra är lika avancerat som att få en gris att balansera bollar på trynet. Varför göra det svårt för sig själv?
Buffett har sagt att man ska hålla sig till de branscher och företag som man förstår sig på - de som är inom kompetenscirkeln. Alla branscher och företag kan placeras in i tre olika fack; de vi känner till, de vi tror att vi känner till och de vi inte känner till. Det är just mittenkategorin som vållar största problemen; saker vi tror att vi vet, men som sedan visar sig vara ett sandslott som smälter när tidvattnet tar tillbaka förlorad mark. Jag har två grundbultar som jag tänkte dela med mig av
Ju tråkigare något är, desto enklare att lägga till i kompetenscirkeln
Att sälja bilar är en enkel bransch att förstå. Någon halvsuspekt nasare med en halvrostig Lada försöker pracka på den på en kund till tio procents bruttomarginal. Den som vill ha exempel på motsatsen behöver inte lämna den chipsbefläckade läderfåtöljen. Det är bara att läsa valfritt placera.nu-forum för biotechbolag. Det är vuxna med som står i vita rockar med brysk uppsyn och häller substanser mellan provrör som om det inte finns någon morgondag för att det någon gång ska smälla till rejält. Fas 1, fas 2, fas 3. De ska också enligt VD ta en procent av en miljardmarknad som är helt immun mot konkurrens därför att det är en nischmarknad som ingen vill verka inom med vaccin till enbenta och spräckliga höns.
Att förstå en bilhandlare borde 98 % av spararna kunna göra, men att förstå biotech kan förmodligen inte ens 2 % av spararna göra. Om man inte har en rektangulär hatt och en pergamentsrulle det står doktorand på är det svårt att förstå processerna. Vissa bolag hamnar väldigt lätt i ens kompetenscirkel om man gör en ansträngning, medan processen att inkludera andra är lika avancerat som att få en gris att balansera bollar på trynet. Varför göra det svårt för sig själv?
Ju mer vi vet, desto mer vet vi att vi inte vet
Det har gång på gång i studier visat sig att de som vet litet om ett ämne ofta överskattar sin egen förmåga, medan de som vet mycket har en aning om hur mycket mer det finns att lära och underskattar sin egen förmåga. Den kinesiska tänkaren Lao Tzu sade det bra; "Den som vet, talar inte, den som talar, vet inte". Men att bli ödmjuk är inte enkelt. I teorin är det bara att läsa på om alla misslyckanden universalgenier har gjort, men det är svårt att inte tänka att det är annorlunda, man vet minsann något ingen annan vet. Kärnan i stockpicking är att man anser att marknaden har fel, varför annars kalla sig värdeinvesterare? Att stanna i kompetensägget är svårt när skalet är så lätt att försöka knäcka.
Att motverka hybris är svårt och inte ens de gamla grekerna lyckades ro den bedriften i hamn; särskilt inte någon tjomme som hette Ikaros och tydligen hade vaxvingar. Hur kan vi motverka hybris i en aktivitet - värdeinvestering - som per automatik handlar om att gå emot marknaden (som tur är kan vi dock se att alla värdeinvesterare i vart fall är eniga om att HM kommer att förpassas till dödsskuggornas retaildal) ? Jag tror att det viktigaste är att ständigt påminna sig om sina misslyckanden och att de kan hända igen. Något ruskigt effektivt är ett bollplank. Det kan vara en vän, läsare på en blogg eller Gordon Ramsey. Någon som vågar komma med kritik och som inte tar på de rosafärgade glasögonen när chansen ges. Om man kan påminna sig själv om att inte få hybris och samtidigt gärna kan få bollar kastade i huvudet från bollplanket med samma budskap ökar chansen att inte kliva på hybrisens mina och utanför kompetenscirkelns trygga gröngräs.
Slutord
Det kan inte komma som en nyhet att jag gillar tråkiga bolag med tråkiga namn, kanske orten de verkar på, och tråkiga ledningar som aldrig gör roadshows. Jag valde de bolagen därför att jag på ett tidigt stadium insåg min lott här i livet. Min mobil var länge 3510i med färgskärm och polyfoniska ringsignaler som stora finesser och jag gick med i kvittermegafonen twitter långt efter att det var populärt. På NO-lektionerna försökte jag aldrig ta fram botemedel mot cancer och i geografin försökte jag inte hitta guld i en gruva. Att lägga till en tråkig business till sin kompetenscirkel måste vara oändligt mycket enklare än att göra det med biotech och dylikt. Vi söker spänning, men till vilket pris? Informationsteknologi har sprängt barriärer och lett till att analyser av bolag kan göras i blixthastighet. I en värld där aktieletandet blir som Candycrush måste vi ha nästa fix och den kan vi inte hitta i bekanta jaktmarker. Allting måste ske snabbt, men när ges tid för reflektion? När ställer vi oss frågan: vilka branscher och bolag är jag duktig på att förstå?
Det andra problemet är hybris och det drabbas vi alla av utom den minoritet sparare som går med farmor till Riksgälden och köper obligationer med noll procents ränta. Att ha ett annat perspektiv är oerhört nyttigt och ett bollplank kan öka ödmjukheten. Det farligaste är som bekant inte vad vi vet, utan det vi vet helt säkert som bara inte är så. Nu i påsktider är det många som väljer ut färgglada påskägg fyllda med godis i butikerna (i den mån fysiska butiker finns kvar). Mastodontägget ser lockande ut i all sin prakt i skyltfönstret och att den brokiga blandningen konstiga godisägg som det stora ägget är fyllt av kanske smakar pyton är inte så intressant. Jag går i stället med van hand till lösviktsgodiset och tar ut de gamla trotjänarna. Jag krånglar inte till det i onödan och jag håller mig inom min kompetenscirkel. Mina talanger är många, men att bedöma godisets smak på basis av en färgglad förpackning är inte en av dem. Ingen har någonsin kvävts av att svälja sin stolthet.
torsdag 8 februari 2018
När slutar en tråkig bransch vara rolig?
Är det något människosläktet är notoriskt uselt på så är det att förutspå förändring. Vår stora profet Buffett har tagit fasta på detta och håller sig till tråkiga branscher som inte förändras mycket. Ju mer död stämningen blir om du tar upp en viss bransch på cocktailpartyt, desto bättre är branschen att investera i, resonerar han. Jag har hoppat på Warrens lokomotiv i detta avseende och jag gillar inte heller förändring. Smartphonen är djävulens påfund och det var bättre när vi hade vänstertrafik. Skämt åsido, jag har en smartphone, låt vara 5 år gammal, men ändå. Jag håller mig till tråkiga branscher. Framtiden är aldrig lätt att förutspå, men den kan bli något lättare att förutspå om inte hela marknadskartan riskerar att ritas om på fem år. Det här har varit en av grundbultarna i mina investeringar sedan jag gick på den stora patriotiska landminan Nokia ett antal år sedan. Vävmaskiner, backventiler, små bilkomponenter är exempel på sådant som bolag jag äger producerar. Med andra ord tråkigt som synden. Jag håller mig undan bolag med prefixen pharma-, bio- och dylikt. Logiken är att ju mindre som förändras, desto stabilare och därmed mindre risk borde det vara. Men som Yogi Berra sa: "I teorin är det ingen skillnad på teori och praktik, men i praktiken är det det".
Finns trygga branscher?
De senaste dagarna har jag dock stängt in mig på mitt rum och dragit ned gardinerna. Endast undantagsvis har jag lämnat hemmets trygga vrå för att hitta föda. Det som min hjärna brottats med är att Stockholmsbörsens guldgosse gått till att bli Stockholmsbörsens stora sorgebarn med stort S på tre år. Givetvis talar jag om lumpkrängarbusinessen Hennes och Mauritz. Först dog bruttomarginalen, sedan kolade tillväxten och nettokassan. Jag har aldrig ägt HM eftersom den alltid varit för dyr för mig (handlar helst till min favoritmultipel 10 x eller lägre) så jag är en betraktare vid sidlinjen. I min vildaste fantasi hade jag dock aldrig kunnat drömma om att det skulle bli stort att köpa kläder online. Jag kan förstå om det gäller böcker, stavmixrar eller dylikt, men att folk skulle vilja ha rosa herrkalsonger beställda på nätet, utan möjlighet att prova trodde jag inte på. Tjafset med att köa bakom någon myntsamlande pensionär vid Icas kassa när kläderna ska hämtas ut och krånglet med att skicka tillbaka plaggen man är missnöjd med borde vara stora barriärer, trodde jag.
Jag har nästintill betraktat HM som en obligation där man får en tillväxt på säg 8 % över tid + en hygglig direktavkastning på några procent. Det var helt åt helvetia fel. Aktiekursen är ned nära 60 % och de änkor och fäderlösa som fick rådet att köpa HM eftersom "ingen någonsin fått sparken för att köpa HM" får leta efter skärvorna till sina brustna drömmar på onlinehandels stengolv som fick alla förväntningar att komma på skam.
Jag trodde att det var en stabil och tråkig business precis i Buffetts smak, men det visade sig att så inte var fallet. Ett annat exempel på detta fenomen finns i Storbrittanien. Jag granskade ett företag som är en begravningsentreprenör kallad Dignity Plc. Aktien har dock inte åldrats med värdighet. Begravningsentreprenörer är kanske den tråkigaste bransch jag kan föreställa mig. Konjunkturokänsligt, tillväxt på någon procent och till synes inte mycket banbrytande innovationer som kan omdana hela branschen i ett svep. Teknologin som krävs för att gräva ned en kropp under jord har funnits åtminstone sedan Hedenhös. Dignity som verkar i denna dinosauriebransch gick ned 50 % på en dag cirka en månad sedan. Kunderna letar i allt högre utsträckning efter bättre priser online och därför ska bolaget sänka sina priser med över 25 %. Bye, bye bruttomarginal, kan rapporten sammanfattas.
Hur ska man tänka?
Det verkar som att ingenting är heligt. Att kränga loppbitna paltor eller att prångla ut träfrackar är uppenbarligen inga garanter för att framtiden ska vara enkel att förutspå. De tråkigaste av branscher kan ha de mest kraftiga av uppvaknanden. Bilindustrin kan mycket väl ritas om på litet längre sikt och det pratas om elbilar samt självkörande bilar. Här nedan är några saker som jag försöka tänka på litet extra i spåren efter HM.
1) Vad du gör är irrelevant, det är kreti och pleti som bestämmer
Jag utgick från mig själv och att jag aldrig skulle handla kläder online. Därmed bortsåg jag från att många andra gör det och missade betydelsen det skulle ha för bolaget. Tänk bort din egen åsikt. Mitt resonemang om att kläder är en vara som med fördel provas i butik var helt felaktig, det är tydligen bättre att beställa hem massa paltor och skicka dem fram och tillbaka eftersom frakten ändå är fri.
2) Ignorera inte signalerna
Det finns alltid signaler och den som har örat mot rälsen har bättre chans att höra tåget komma. Den stora tillväxten av e-handel har inte skett i ett vakuum utan sker delvis på bekostnad av gamla tegelstensaffärerna. När jag bevakar mina underleverantörer till fordonsindustrin gäller det att vara ödmjuk inför möjligheten att elbilar kan ta över mer och mer, vilka i sin tur kan kräva andra komponenter som mitt innehav inte kan leverera.
3) Det finns gradskillnader i helvetet
Trots min ganska apatiska ton i inlägget finns det gradskillnader i helvetet. Att köpa ett huxfluxhitech-bolag är alltid förenat med större risk än en "tråkigare" bransch. Kanske får vi acceptera ett visst mått av risk för större förändringar även i en tråkig bransch till synes fri från förändringar. Om aktiemarknaden var riskfri hade vi inte kunnat få den riskpremie vi får trots allt. Att inte lägga alla ägg i samma korg kan därför vara en god idé.
4) Värderingen är viktig
Såväl Dignity som HM värderades väl över 20 x vilket är långt över min favoritmultipel 10 x. Fallhöjden blir naturligtvis högre desto fler kliv bolaget klättrat på värderingsstegen. Köper du Messi för 3 miljarder och hans knäskålar blir krossade med en tung slägga i en hemsk olycka är det värre än om det händer Kalle Karlsson från BK Blåbären som kostade 300 tusen. Annorlunda uttryckt; värderingen absorberar förändringen och prisar in att det kan bli sämre. Ett högt värderat bolag räknar med att allt kommer att gå på räls med enkelbiljett till pärleporten. Verkligheten är dock sällan så enkel och chosefri.
Finns trygga branscher?
De senaste dagarna har jag dock stängt in mig på mitt rum och dragit ned gardinerna. Endast undantagsvis har jag lämnat hemmets trygga vrå för att hitta föda. Det som min hjärna brottats med är att Stockholmsbörsens guldgosse gått till att bli Stockholmsbörsens stora sorgebarn med stort S på tre år. Givetvis talar jag om lumpkrängarbusinessen Hennes och Mauritz. Först dog bruttomarginalen, sedan kolade tillväxten och nettokassan. Jag har aldrig ägt HM eftersom den alltid varit för dyr för mig (handlar helst till min favoritmultipel 10 x eller lägre) så jag är en betraktare vid sidlinjen. I min vildaste fantasi hade jag dock aldrig kunnat drömma om att det skulle bli stort att köpa kläder online. Jag kan förstå om det gäller böcker, stavmixrar eller dylikt, men att folk skulle vilja ha rosa herrkalsonger beställda på nätet, utan möjlighet att prova trodde jag inte på. Tjafset med att köa bakom någon myntsamlande pensionär vid Icas kassa när kläderna ska hämtas ut och krånglet med att skicka tillbaka plaggen man är missnöjd med borde vara stora barriärer, trodde jag.
Jag har nästintill betraktat HM som en obligation där man får en tillväxt på säg 8 % över tid + en hygglig direktavkastning på några procent. Det var helt åt helvetia fel. Aktiekursen är ned nära 60 % och de änkor och fäderlösa som fick rådet att köpa HM eftersom "ingen någonsin fått sparken för att köpa HM" får leta efter skärvorna till sina brustna drömmar på onlinehandels stengolv som fick alla förväntningar att komma på skam.
Jag trodde att det var en stabil och tråkig business precis i Buffetts smak, men det visade sig att så inte var fallet. Ett annat exempel på detta fenomen finns i Storbrittanien. Jag granskade ett företag som är en begravningsentreprenör kallad Dignity Plc. Aktien har dock inte åldrats med värdighet. Begravningsentreprenörer är kanske den tråkigaste bransch jag kan föreställa mig. Konjunkturokänsligt, tillväxt på någon procent och till synes inte mycket banbrytande innovationer som kan omdana hela branschen i ett svep. Teknologin som krävs för att gräva ned en kropp under jord har funnits åtminstone sedan Hedenhös. Dignity som verkar i denna dinosauriebransch gick ned 50 % på en dag cirka en månad sedan. Kunderna letar i allt högre utsträckning efter bättre priser online och därför ska bolaget sänka sina priser med över 25 %. Bye, bye bruttomarginal, kan rapporten sammanfattas.
Hur ska man tänka?
Det verkar som att ingenting är heligt. Att kränga loppbitna paltor eller att prångla ut träfrackar är uppenbarligen inga garanter för att framtiden ska vara enkel att förutspå. De tråkigaste av branscher kan ha de mest kraftiga av uppvaknanden. Bilindustrin kan mycket väl ritas om på litet längre sikt och det pratas om elbilar samt självkörande bilar. Här nedan är några saker som jag försöka tänka på litet extra i spåren efter HM.
1) Vad du gör är irrelevant, det är kreti och pleti som bestämmer
Jag utgick från mig själv och att jag aldrig skulle handla kläder online. Därmed bortsåg jag från att många andra gör det och missade betydelsen det skulle ha för bolaget. Tänk bort din egen åsikt. Mitt resonemang om att kläder är en vara som med fördel provas i butik var helt felaktig, det är tydligen bättre att beställa hem massa paltor och skicka dem fram och tillbaka eftersom frakten ändå är fri.
2) Ignorera inte signalerna
Det finns alltid signaler och den som har örat mot rälsen har bättre chans att höra tåget komma. Den stora tillväxten av e-handel har inte skett i ett vakuum utan sker delvis på bekostnad av gamla tegelstensaffärerna. När jag bevakar mina underleverantörer till fordonsindustrin gäller det att vara ödmjuk inför möjligheten att elbilar kan ta över mer och mer, vilka i sin tur kan kräva andra komponenter som mitt innehav inte kan leverera.
3) Det finns gradskillnader i helvetet
Trots min ganska apatiska ton i inlägget finns det gradskillnader i helvetet. Att köpa ett huxfluxhitech-bolag är alltid förenat med större risk än en "tråkigare" bransch. Kanske får vi acceptera ett visst mått av risk för större förändringar även i en tråkig bransch till synes fri från förändringar. Om aktiemarknaden var riskfri hade vi inte kunnat få den riskpremie vi får trots allt. Att inte lägga alla ägg i samma korg kan därför vara en god idé.
4) Värderingen är viktig
Såväl Dignity som HM värderades väl över 20 x vilket är långt över min favoritmultipel 10 x. Fallhöjden blir naturligtvis högre desto fler kliv bolaget klättrat på värderingsstegen. Köper du Messi för 3 miljarder och hans knäskålar blir krossade med en tung slägga i en hemsk olycka är det värre än om det händer Kalle Karlsson från BK Blåbären som kostade 300 tusen. Annorlunda uttryckt; värderingen absorberar förändringen och prisar in att det kan bli sämre. Ett högt värderat bolag räknar med att allt kommer att gå på räls med enkelbiljett till pärleporten. Verkligheten är dock sällan så enkel och chosefri.
Slutord
Jag är ett stort fan av Leif GW Persson och avslutade därför mitt förra inlägg med att citera vad han brukar säga: "Man ska inte krångla till det i onödan". Min investeringsmetodik är enkel och jag gillar tråkiga branscher som är enkla att förstå. Vad jag insett är dock att tråkiga branscher inte alltid är trygga och att trygga branscher inte alltid är tråkiga. Däremot torde sannolikheten vara mindre för radikala förändringar i en bransch vars smör och bröd inte är att hitta nästa modefluga. De tråkiga branscherna brukar vidare ha en stor fördel; lägre värdering. Även om förändringens vindar skulle svepa in kan en låg värdering agera som krockkudde. Jag fortsätter med min strategi oförtrutet, men ska nog framgent hålla litet bättre koll på vad som händer vad gäller mina portföljbolags marknader och produkter. Ingen är fullständigt vaccinerad mot förändring, men min melodi är trista branscher, med trista ledningar och trista namn.
Min förhoppning är att med litet tristare portfölj än genomsnittet kan jag förhoppningsvis ha litet roligare än genomsnittet på ålderns höst när jag bläddrar flagnande fotoalbum från en svunnen tid då det fortfarande var människor som körde våra bilar. Men innan den dagen vill jag i spåren av börsfallet i början av veckan säga det som alla Vd:ar säger i Vd:s ord; jag ser med tillförsikt på framtiden!
torsdag 11 januari 2018
Etiska aktieinvesteringar? Nej tack!
Nu efter jul och nyår kan man tycka att det är dags att göra en portföljsammanställning. Vilka kanoner och kalkoner kan konstateras när bokslutet för 2017 upprättas? 90 % av portföljsammanställningarna på twitter har slagit index och konstigt vore annat för ju mer info man har, desto större blir avkastningen. Detta linjära och högst kausala samband medför per definition att en genomsnittlig twitterinvesterare borde slå index. Som vanligt väljer jag dock att ta med mig min avkastning daterad 2017 i graven och jag slipper därför stå med dumstruten i hörnet medan twitterkören slår klackarna i taket.
I stället tänkte jag prata om etik och investeringar. Jag har aldrig berört ämnet på bloggen, men tänkte att det kunde vara kul att skriva vad jag anser om saken. Det är högst aktuellt i spåren av att fler och fler företag vill framstå som messiasfigurer. De inkluderar grafer på andelen förnybar bomull i produktionen och vattenåtgången. De ägnar hela sidor i årsredovisningen åt vilka fantastiska projekt de genomför i tredje världen, hur de liksom Atlas bär en liten del av jordklotet på sina axlar med handlingar som skulle få moder Teresa att framstå som en skumraskfigur bakom en container i frihamnen en suspekt söndagskväll. Utan tvekan gäller de också investerare i högsta grad. Att investera etiskt är i ropet och fonder sätter upp regler för att ragga kunder. Det heter att kunderna ska kunna sova tryggt om natten och att investerarnas pengar endast används till etiska ändamål.
Låt oss säga att vi alla kan enas om att ett visst företag är 100 % oetiskt, det är ruttet in i märgen och det är något som katten släpat in, inlindat i cyanid. Hur gör det världen till en bättre plats att avstå från att investera i det? Bortsett från nyemissioner och dylikt, om du köper aktier i ett tobaksbolag, köper du aktierna av någon annan. Du tillför inte bolaget pengar på något sätt och det är inte så att deras verksamhet blir mer skadlig för att du investerar. Osökt kommer jag att tänka på ett Konfucius-citat; "Det är bättre att tända ett ljus aldrig så litet än att förbanna mörkret". Om ett företag agerar oetiskt borde det vara bättre att försöka påverka det i positiv riktning snarare än att köra ned huvudet i sanden och vänta på bättre tider. Ni kanske tänker att en småsparare inte gör någon skillnad, men tillsammans gör alla spararna skillnad, särskilt i fonder. Det enda som händer om fonder som vill vara etiska sätter upp regler är att de säljer aktierna i företag, låt oss säga vapentillverkare. I ett extremscenario är då samtliga ägare ej etiska investerare som bara ser kassaflödet framför sig. Var ska då förändringstrycket komma ifrån? Genom sin vilja att agera etiskt kan man öka så kallade oetiska företags förmåga att vara just oetiska.
Det som händer om spararna en masse flyr från oetiska aktier är att deras värdering sjunker, men kom ihåg att för varje säljare är det någon som köper aktierna. Bolaget kan också återköpa aktier billigt om värderingen är tillräckligt aptitlig. Återigen blir konsekvensen att aktierna samlas i händerna på de som bryr sig minst om etik och etiska överväganden.
Jag tänker också att för den som vill göra världen till en bättre plats är det enklare att göra det genom oetiska företag som borde vara mer lågt hängande frukt. Låt oss ponera att en vapentillverkare har en oetisk effekt på samhället som vi uppskattar till minus 10. Enheten spelar ingen roll, låt oss säga zimbawedollar, nyttoenheter eller vad som helst. Om tillräckligt många institutioner går in och sätter press på bolaget så att de slutar sälja till arméer med barnsoldater kanske de går till minus 5 direkt. Ett företag som redan är etiskt kanske inte kan göra så mycket mer, de kanske kan göra en litet finare årsredovisning med fler grafer eller inkludera fler intervjuer med folk från tredje världen i årsredovisningen, öka andelen förnybart material till produktionen någon procentenhet osv, men samma radikala förbättringar kan inte uppnås. Det finns avtagande marginalnytta. Ett sådant företag kanske max kan gå från 8 eller 9 till 10 på den etiska skalan. Samhällsnyttan som skapas blir större i det första fallet.
När jag analyseras ledningens etik ställer jag mig följande frågor: (1) Är det här en lirare jag skulle kunna tänka mig att ta en öl med? (2) Kommer vederbörande att gå till toaletten när det är dennes tur att bjuda på nästa runda? (3) Lyssnar personen lika mycket som han pratar? (4) Hur överdrivna är fiskehistorierna som berättas? Jag lever efter GW Perssons devis: krångla inte till det i onödan. Man ska lita på magkänslan men bland man in för mycket etik i sin kost är det lätt hänt att man får magknip och det är ett öde som vi gärna kan vara utan.
I stället tänkte jag prata om etik och investeringar. Jag har aldrig berört ämnet på bloggen, men tänkte att det kunde vara kul att skriva vad jag anser om saken. Det är högst aktuellt i spåren av att fler och fler företag vill framstå som messiasfigurer. De inkluderar grafer på andelen förnybar bomull i produktionen och vattenåtgången. De ägnar hela sidor i årsredovisningen åt vilka fantastiska projekt de genomför i tredje världen, hur de liksom Atlas bär en liten del av jordklotet på sina axlar med handlingar som skulle få moder Teresa att framstå som en skumraskfigur bakom en container i frihamnen en suspekt söndagskväll. Utan tvekan gäller de också investerare i högsta grad. Att investera etiskt är i ropet och fonder sätter upp regler för att ragga kunder. Det heter att kunderna ska kunna sova tryggt om natten och att investerarnas pengar endast används till etiska ändamål.
Vad är etiskt?
En klassiker bland förvaltare men också investerare som vill investera etiskt är så kallat negativ screening, dvs. exempelvis säger man att vissa branscher ska man inte investera i. Typexempel är tobak, vapen, spel, krigsmateriel. Lönsamma och konjunkturokänsliga branscher kanske någon säger, men förvaltarna säger att verksamheten är förkastlig, sådant ska man inte syssla med. Vid en första anblick kan det låta rimligt, men när jag satt i badkaret här om dagen kom jag till insikt liksom när Arkimedes upptäckte tyngdkraften; vad tusan är etiskt då?
Walmart säljer både tobak, alkohol och vapen i sina butiker. Coca-Colas läskeblask är proppfull med socker och leder till ond, bråd död i förtid för många människor. HM:s paltor kan tyckas etiska, särskilt med tanke på den 100 sidor långa årsredovisningen fylld av lullull om hur man tänker på miljön, särskilt i u-länder. Men samtidigt bidrar de till ett ohälsosamt slit- och slängsamhälle som inte är särskilt bra för miljön oavsett varifrån bomullen kommer. De flesta storföretag i jänkarstaterna med Google i spetsen skatteplanerar till tänderna och för ut miljardbelopp från statskassor världen över på så sätt. En råvaruproducent som säljer råvaror till någon krigförande part, är det etiskt? Alla banker kan också ifrågasättas. Dels kan de låna ut till företag som sysslar med trampminor i konfliktzoner. Någon skulle också kunna hävda att bankernas strukturerade och paketerade och skräddarsydda "aktivt" förvaltade fonder med 2 % årlig avgift som aldrig lyckas slå index är oetiska. Bankens ormoljeförsäljare prackar också på dessa på sina kunder till de som vågar fråga dessa försäljare från Helvetia om råd. "Goda" råd är dyra heter det och det har bankerna verkligen visat.
En marxist hade t o m kunnat gå så långt att alla företag suger ut sina anställda och därför är oetiska.
Jag vet inte vad som är etiskt och om man ska vara kategorisk får man väl köpa ett bolag med vilande verksamhet, men då kanske någon som läst Luthers katekes där det står att man måste slita för brödfödan säger att det också är oetiskt. Det är sannerligen inte lätt och även om man skulle kunna fastställa att ett bolag är oetiskt kommer man till nästa stötesten, som jag ska beskriva nedan.
Ta pengarna och spring eller göra något åt saken?
Låt oss säga att vi alla kan enas om att ett visst företag är 100 % oetiskt, det är ruttet in i märgen och det är något som katten släpat in, inlindat i cyanid. Hur gör det världen till en bättre plats att avstå från att investera i det? Bortsett från nyemissioner och dylikt, om du köper aktier i ett tobaksbolag, köper du aktierna av någon annan. Du tillför inte bolaget pengar på något sätt och det är inte så att deras verksamhet blir mer skadlig för att du investerar. Osökt kommer jag att tänka på ett Konfucius-citat; "Det är bättre att tända ett ljus aldrig så litet än att förbanna mörkret". Om ett företag agerar oetiskt borde det vara bättre att försöka påverka det i positiv riktning snarare än att köra ned huvudet i sanden och vänta på bättre tider. Ni kanske tänker att en småsparare inte gör någon skillnad, men tillsammans gör alla spararna skillnad, särskilt i fonder. Det enda som händer om fonder som vill vara etiska sätter upp regler är att de säljer aktierna i företag, låt oss säga vapentillverkare. I ett extremscenario är då samtliga ägare ej etiska investerare som bara ser kassaflödet framför sig. Var ska då förändringstrycket komma ifrån? Genom sin vilja att agera etiskt kan man öka så kallade oetiska företags förmåga att vara just oetiska.Det som händer om spararna en masse flyr från oetiska aktier är att deras värdering sjunker, men kom ihåg att för varje säljare är det någon som köper aktierna. Bolaget kan också återköpa aktier billigt om värderingen är tillräckligt aptitlig. Återigen blir konsekvensen att aktierna samlas i händerna på de som bryr sig minst om etik och etiska överväganden.
Jag tänker också att för den som vill göra världen till en bättre plats är det enklare att göra det genom oetiska företag som borde vara mer lågt hängande frukt. Låt oss ponera att en vapentillverkare har en oetisk effekt på samhället som vi uppskattar till minus 10. Enheten spelar ingen roll, låt oss säga zimbawedollar, nyttoenheter eller vad som helst. Om tillräckligt många institutioner går in och sätter press på bolaget så att de slutar sälja till arméer med barnsoldater kanske de går till minus 5 direkt. Ett företag som redan är etiskt kanske inte kan göra så mycket mer, de kanske kan göra en litet finare årsredovisning med fler grafer eller inkludera fler intervjuer med folk från tredje världen i årsredovisningen, öka andelen förnybart material till produktionen någon procentenhet osv, men samma radikala förbättringar kan inte uppnås. Det finns avtagande marginalnytta. Ett sådant företag kanske max kan gå från 8 eller 9 till 10 på den etiska skalan. Samhällsnyttan som skapas blir större i det första fallet.
Sammanfattning
Som rubriken klargjorde med all önskvärd tydlighet tror jag inte på det här med att begränsa sin investering för att kunna slå sig för bröstet och agera etiskt. Vill någon annan göra det, för all del, men det är inget för mig. Dels tror jag att det är svårt att hitta etiska företag och dels tror jag att det i så fall är bättre att försöka påverka i positiv riktning om man nu gillar företaget i övrigt. Jag försöker att inte tänka på etik på det sätt som avses i inlägget, men givetvis investerar jag inte i företag där jag inte tycker att ledningen agerar etiskt och aktieägarvänligt. Att fiffla med bokföringen, köra runt med privatjet på ägarnas bekostnad är röda skynken som får mig att stånga in bolagen i de oinvesterbara bolagens vidsträckta vägg. På så sätt tar jag hänsyn till etik, men jag är inte lika kategorisk med att avfärda branscher som många andra.När jag analyseras ledningens etik ställer jag mig följande frågor: (1) Är det här en lirare jag skulle kunna tänka mig att ta en öl med? (2) Kommer vederbörande att gå till toaletten när det är dennes tur att bjuda på nästa runda? (3) Lyssnar personen lika mycket som han pratar? (4) Hur överdrivna är fiskehistorierna som berättas? Jag lever efter GW Perssons devis: krångla inte till det i onödan. Man ska lita på magkänslan men bland man in för mycket etik i sin kost är det lätt hänt att man får magknip och det är ett öde som vi gärna kan vara utan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)